Tiondelar avgör industriavtalet. Inte Annika Strandhäll
Båda sidor skräms med arbetstidsförkortning i lag.
Toppbild: Ali Lorestani/TT
Banan är sopad för strid inför det nya industriavtalet som ska gälla från 1 april. Nu ska det viktiga ”märket” sättas, nivån för löneökningar som hela resten av arbetsmarknaden ska förhålla sig till. Om märket hamnar för högt tappar exportindustrin konkurrenskraft. Sätts det för lågt blir balansen mellan ägare och anställda socialt utmanande.
Det vet båda sidor.
I år kompliceras slutförhandlingarna av fackets vision om kortare arbetstid, något som gör Socialdemokraternas twitter-drottning Annika Strandhäll till en oväntat viktig person. Förra året var hon all over the place och uttalade ordet som arbetsgivarna fruktar mest av allt, lagstadgad arbetslivsförkortning. Teknikföretagen har skrivit en rapport om saken där skräcken skälver på varje sida.
Troligen i onödan. LO utreder hur kortare arbetstid kan uppnås och Socialdemokraterna ska behandla ämnet på sin kongress i maj. Men sannolikheten för arbetstidsförkortning genom lag – till exempel 35-timmarsvecka istället för 40-timmarsveckan som har gällt sen 1970 – är liten. Bland annat för att den i praktiken redan är nere på 37,6 procent enligt SCB.
Konjunkturen är bräcklig, arbetslösheten hög och krigsekonomi råder. Tipset är att arbetstiden även i fortsättningen kommer att kortas i förbundsvisa avtal. Men båda sidor har lika starkt intresse av att överdriva lagstiftningshotet, särskilt den här veckan.
Samtidigt speglar debatten en orättvisa som inte kan snackas bort. Pandemin och hemmajobbandet gav tjänstemän en arbetstidsförkortning som arbetarna inte fick. Det går inte att köra buss i innerstan från Möja. Än. Självklart färgar det avtalsrörelsen och får betydelse för tiondelarna.
Det är dem det handlar om nu. Tiondelarna.
I genomsnitt brukar facken få 77 procent av vad man initialt kräver. Det skulle i årets avtalsrörelse innebära en årlig löneökningsnivå på 3,3 procent. Facken har begärt 4,2 procent. När OpO (de opartiska ordförandena som är Industriavtalets barnmorskor) kom med sitt bud i fredags låg det på 7,7 procent på tre år, vilket skulle betyda 2,6 procent per år.
”Putsningar uppåt på löneökningarna kan bara vara marginella”, sa Teknikföretagens förhandlingschef när man accepterade budet. ”Avtalsförslaget är oacceptabelt” sa samtidigt IF Metalls ordförande Marie Nilsson.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen är fred förklädd till krig. Det är inte konkurrensen från Kina som kommer stjälpa den. Inte ens Annika Strandhäll. Vill man hetsa upp sig kan man istället titta på Unga Byggare, Byggnads ungdomsförbund som har krävt 15 procents löneförhöjning i årets avtalsrörelse och vill skrota märket.
För det är ju inte säkert att fackförbundens ledningar för all framtid kan tygla nästa generation.
Banan är sopad för strid inför det nya industriavtalet som ska gälla från 1 april. Nu ska det viktiga ”märket” sättas, nivån för löneökningar som hela resten av arbetsmarknaden ska förhålla sig till. Om märket hamnar för högt tappar exportindustrin konkurrenskraft. Sätts det för lågt blir balansen mellan ägare och anställda socialt utmanande.
Det vet båda sidor.
I år kompliceras slutförhandlingarna av fackets vision om kortare arbetstid, något som gör Socialdemokraternas twitter-drottning Annika Strandhäll till en oväntat viktig person. Förra året var hon all over the place och uttalade ordet som arbetsgivarna fruktar mest av allt, lagstadgad arbetslivsförkortning. Teknikföretagen har skrivit en rapport om saken där skräcken skälver på varje sida.
Troligen i onödan. LO utreder hur kortare arbetstid kan uppnås och Socialdemokraterna ska behandla ämnet på sin kongress i maj. Men sannolikheten för arbetstidsförkortning genom lag – till exempel 35-timmarsvecka istället för 40-timmarsveckan som har gällt sen 1970 – är liten. Bland annat för att den i praktiken redan är nere på 37,6 procent enligt SCB.
Konjunkturen är bräcklig, arbetslösheten hög och krigsekonomi råder. Tipset är att arbetstiden även i fortsättningen kommer att kortas i förbundsvisa avtal. Men båda sidor har lika starkt intresse av att överdriva lagstiftningshotet, särskilt den här veckan.
Samtidigt speglar debatten en orättvisa som inte kan snackas bort. Pandemin och hemmajobbandet gav tjänstemän en arbetstidsförkortning som arbetarna inte fick. Det går inte att köra buss i innerstan från Möja. Än. Självklart färgar det avtalsrörelsen och får betydelse för tiondelarna.
Det är dem det handlar om nu. Tiondelarna.
I genomsnitt brukar facken få 77 procent av vad man initialt kräver. Det skulle i årets avtalsrörelse innebära en årlig löneökningsnivå på 3,3 procent. Facken har begärt 4,2 procent. När OpO (de opartiska ordförandena som är Industriavtalets barnmorskor) kom med sitt bud i fredags låg det på 7,7 procent på tre år, vilket skulle betyda 2,6 procent per år.
”Putsningar uppåt på löneökningarna kan bara vara marginella”, sa Teknikföretagens förhandlingschef när man accepterade budet. ”Avtalsförslaget är oacceptabelt” sa samtidigt IF Metalls ordförande Marie Nilsson.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen är fred förklädd till krig. Det är inte konkurrensen från Kina som kommer stjälpa den. Inte ens Annika Strandhäll. Vill man hetsa upp sig kan man istället titta på Unga Byggare, Byggnads ungdomsförbund som har krävt 15 procents löneförhöjning i årets avtalsrörelse och vill skrota märket.
För det är ju inte säkert att fackförbundens ledningar för all framtid kan tygla nästa generation.