Det Trump gör är inte vackert – men effektivt
Skrämseltaktiken är logiskt grundad. Utgången är oviss, men hittills har hot fungerat.
Toppbild: AP
USA:s 10-procentiga tullar gentemot Kina infördes på tisdagen, och Kina svarade omedelbart. Tullar på 15 procent införs på amerikanskt kol och flytande naturgas. Dessutom beläggs råolja, lantbruksutrustning och vissa bilar med 10 procents straffavgift när de förs in i Kina. Överallt kan man läsa om de negativa ekonomiska effekter som detta kommer att ha, i synnerhet på inflationen. Och stigande priser kommer att drabba amerikanska arbetare hårdast, skriver bland annat frihandelsvänliga Peterson Institute for International Economics.
Att stigande priser blir resultatet av tullarna verkar de flesta ekonomer vara överens om. Men Donald Trumps tullar gentemot Kina handlar inte om den saken. De är en del av en politisk strategi för att trycka tillbaka Kina på världsscenen. Den initierades under Trumps första period, förstärktes under Biden och nu tas ytterligare steg.
Fördelarna med frihandel i form av lägre priser, högre levnadsstandard och hårdare konkurrens väger helt enkelt inte över nackdelarna för Trump – att jobb inom tillverkningsindustrin går förlorade eller att USA blir beroende av politiska motståndare som Kina och Ryssland.
År 2019 lade Kina tolv gånger så mycket som USA på att subventionera sina industrier, uppskattar Kinaexperten Scott Kennedy. De senaste 15 åren har den kineiska staten på olika sätt pumpat in 231 miljarder dollar i kinesiska företag. Det har resulterat i en enorm överproduktion av varor som kan säljas billigt på västerländska marknader och det har desstuom skapat ett stort antal förlustbringande företag. Men när ekonomin svajar och priserna faller, då är det ändå kinesiska företag som klarar sig bäst, eftersom de får ytterligare stöd av staten.
I många år var bilden att den västerländska modellen var det enda sättet att skapa välstånd, men Kinas statskapitalism har hittills visat sig förvånansvärt bärkraftig. Att Donald Trump försöker hantera den är inte konstigt. Kanske vill han även försöka knäcka den, på samma sätt som Ronald Reagan knäckte Sovjetunionen genom att dra nytta av landets ekonomiska svagheter. Som Reagan sa: “Vi vinner, de förlorar”. Funkar samma hårda linje mot Kina? Svårt att säga, men helt irrationellt är det inte.
Ett sätt att se på Donald Trump är att han är en mästare på att göra det irrationella till en strategi. Men det är att underskatta honom. Den som skärskådar Donald Trumps bombastiska och ibland hotfulla utspel måste tillstå att det mesta av hans skrämselpropaganda är logisk - i alla fall om man är Donald Trump. Han hotade Colombia med hutlösa tullar om de inte tog emot sina utvisade landsmän. Det dröjde inte mer än en dag innan Vita huset meddelade att “Colombias regering har gått med på alla president Trumps krav”. Mark Zuckerberg skulle få livstids fängelse om han la sig i valet, vips fick hela världen lyssna till ett tal där Mark Zuckerberg bedyrade sin kärlek till den nya administrationen. Och igår var det Mexikos och Kanadas tur att dansa efter Trumps pipa för att få 30 dagars respit med hans tullar.
Det kanske inte är vackert, men det är uppenbarligen effektivt.
USA:s 10-procentiga tullar gentemot Kina infördes på tisdagen, och Kina svarade omedelbart. Tullar på 15 procent införs på amerikanskt kol och flytande naturgas. Dessutom beläggs råolja, lantbruksutrustning och vissa bilar med 10 procents straffavgift när de förs in i Kina. Överallt kan man läsa om de negativa ekonomiska effekter som detta kommer att ha, i synnerhet på inflationen. Och stigande priser kommer att drabba amerikanska arbetare hårdast, skriver bland annat frihandelsvänliga Peterson Institute for International Economics.
Att stigande priser blir resultatet av tullarna verkar de flesta ekonomer vara överens om. Men Donald Trumps tullar gentemot Kina handlar inte om den saken. De är en del av en politisk strategi för att trycka tillbaka Kina på världsscenen. Den initierades under Trumps första period, förstärktes under Biden och nu tas ytterligare steg.
Fördelarna med frihandel i form av lägre priser, högre levnadsstandard och hårdare konkurrens väger helt enkelt inte över nackdelarna för Trump – att jobb inom tillverkningsindustrin går förlorade eller att USA blir beroende av politiska motståndare som Kina och Ryssland.
År 2019 lade Kina tolv gånger så mycket som USA på att subventionera sina industrier, uppskattar Kinaexperten Scott Kennedy. De senaste 15 åren har den kineiska staten på olika sätt pumpat in 231 miljarder dollar i kinesiska företag. Det har resulterat i en enorm överproduktion av varor som kan säljas billigt på västerländska marknader och det har desstuom skapat ett stort antal förlustbringande företag. Men när ekonomin svajar och priserna faller, då är det ändå kinesiska företag som klarar sig bäst, eftersom de får ytterligare stöd av staten.
I många år var bilden att den västerländska modellen var det enda sättet att skapa välstånd, men Kinas statskapitalism har hittills visat sig förvånansvärt bärkraftig. Att Donald Trump försöker hantera den är inte konstigt. Kanske vill han även försöka knäcka den, på samma sätt som Ronald Reagan knäckte Sovjetunionen genom att dra nytta av landets ekonomiska svagheter. Som Reagan sa: “Vi vinner, de förlorar”. Funkar samma hårda linje mot Kina? Svårt att säga, men helt irrationellt är det inte.
Ett sätt att se på Donald Trump är att han är en mästare på att göra det irrationella till en strategi. Men det är att underskatta honom. Den som skärskådar Donald Trumps bombastiska och ibland hotfulla utspel måste tillstå att det mesta av hans skrämselpropaganda är logisk – i alla fall om man är Donald Trump. Han hotade Colombia med hutlösa tullar om de inte tog emot sina utvisade landsmän. Det dröjde inte mer än en dag innan Vita huset meddelade att “Colombias regering har gått med på alla president Trumps krav”. Mark Zuckerberg skulle få livstids fängelse om han la sig i valet, vips fick hela världen lyssna till ett tal där Mark Zuckerberg bedyrade sin kärlek till den nya administrationen. Och igår var det Mexikos och Kanadas tur att dansa efter Trumps pipa för att få 30 dagars respit med hans tullar.
Det kanske inte är vackert, men det är uppenbarligen effektivt.