Trump höll ett betydligt ljusare segertal

I sitt invigningstal som nyvald president januari 2017, talade Donald Trump om “The American carnage”. Att en av hans huvuduppgifter var att stoppa detta blodbad. Det var ett mörkt tal, dystopiskt, han beskrev ett Amerika i sönderfall, hotat av stigande brottslighet, invandringen, vanstyre.

Tonen var betydligt ljusare i nattens segertal. Han talade positivt om invandringen (så länge den är reglerad) och han avhöll sig från utfall mot politiska fiender. Den “joy” och optimistiska patriotism som i början av Kamala Harris presidentkandidatur var hennes signum – en luftpastej, eftersom det var förtvivlat svårt skönja den konkreta politiken bakom, liksom varför hon ändrat sig i så många centrala frågor – var det nu Trumps och hans familjs och brokiga följarskara, inklusive kampsportsentreprenörer och världsklassgolfare, att utstråla från segerfestens scen.

Vart hans andra presidentskap bär hän, kan en nu på många håll skräckslagen och förtvivlad omvärld utanför och innanför Amerika bara gissa. Men helt klart står att en av hans största och viktigaste utmaningar är att, som han sade i talet, “heal America”. Landet måste helas. Att många tvivlar på att han kan göra det – att risken tvärtom är överhängande att han sliter det sönder ännu mer – är fullt begripligt. Men den som vill känna något slags hopp för framtiden kan hur som helst ta fasta på den ljusa tonen, alltså vitt skild från hur det lät 2017.

Ett annat skäl till att något försöka lägga band på sin framtidsskräck är det tydliga valresultatet. Amerikanerna slipper denna gång bråka om vem som vann.