Tyskland siktar på ledarposition i EU:s försvar
Den Merz-ledda regeringen vill se försvarsunion och är storägare när europeiska stridsflygplan gör offensiv.
Toppbild: AP
I mars slopade förbundsdagen det grundlagsreglerade ”konstitutionella skuldtaket” i budgeten, vilket öppnade för en högre statlig upplåning än den tidigare gränsen på en procent av BNP. Det banade i sin tur väg för den största upprustningen under efterkrigstiden. Totalt har Friedrich Merz frigjort ungefär 500 miljarder euro vardera till försvar och infrastruktur.
Den uttalade avsikten är att ”göra vad som krävs” för att ”stegvis uppnå oberoende från USA.” I nuläget är 85 000 amerikanska soldater stationerade på baser bl a i Baltikum, Polen och Rumänien. Över hälften, 47 000, finns på tysk mark.
Under Angela Merkels 16 år som tysk förbundskansler gick försvaret konstant på sparlåga. Fokus låg på gigantiska ryska gasaffärer via Nord Stream-ledningarna i Östersjön, inte på att kunna försvara sig mot samma Ryssland.
2018, Merkels sista år vid makten, stannade försvarsanslagen i Europas största ekonomi på 1,23 procent av BNP. Tyskland lutade sig precis som under det kalla kriget helt och fullt mot att USA garanterade Europas säkerhet.
Den ryska invasionen av Ukraina 2022 blev en senkommen vändpunkt (zeitenwende).
Merkels efterträdare Olaf Scholz lade ett paket på hundra miljarder euro till bland annat stridsvagnar och fartyg. BNP-andelen har skruvats upp till 2,1 procent 2024, exakt samma nivå som Sveriges försvarsutgifter.
Ännu lider det tyska försvaret brist på det mesta, enligt en parlamentsrapport från i mars. Det saknas både soldater och ammunition i arméförbanden. Luftvärnet består av åtta amerikanska Patriotsystem och räcker bara till att försvara begränsade delar av landet. Om det börjar regna ryska robotar är stora delar av landet oskyddat.
Inget av det kommer naturligtvis som någon överraskning. Ett par veckor efter Trumps valseger i november ställde Financial Times frågan ”Kan Europa försvara sig själva utan USA?” Enligt medieuppgifter förbereds ett tillbakadragande av 10 000 amerikanska soldater som en del av Pentagons besparingar på åtta procent årligen i fem år.
Svaret var förstås nej, men nu går allt fort åt andra hållet. Stridsflyget illustrerar både uppgiftens storlek och Tysklands fasta beslutsamhet att ta kommandot.
2024 fanns det totalt 5 015 stridsflygplan på baser i Europa. Knappt hälften var europeiskt ägda, än färre var tillverkade i Europa och på baser i Tyskland stod endast - 130 stridsflygplan. Men Tyskland är storägare i konsortiet Eurofighter som nu växer kraftigt med sikte på att utkonkurrera de amerikanska stridsflygplanen, främst F35 som används av många EU-länder.
Den tillträdande regeringskoalitionen med CDU/CSU och SPD vill se en europeisk försvarsunion där Tyskland spelar en pådrivande roll. Bara för några år sedan hade detta varit helt otänkbart. Så sent som när Olaf Scholz inledde upprustningen 2022 var ett starkt tyskt försvar en fråga som väckte känslor på grund av Tysklands roll under 1900-talets storkrig.
Med Trump i Vita Huset har allt förändrats.
Jonas Gummesson är politisk journalist inriktad på försvars- och säkerhetspolitik
I mars slopade förbundsdagen det grundlagsreglerade ”konstitutionella skuldtaket” i budgeten, vilket öppnade för en högre statlig upplåning än den tidigare gränsen på en procent av BNP. Det banade i sin tur väg för den största upprustningen under efterkrigstiden. Totalt har Friedrich Merz frigjort ungefär 500 miljarder euro vardera till försvar och infrastruktur.
Den uttalade avsikten är att ”göra vad som krävs” för att ”stegvis uppnå oberoende från USA.” I nuläget är 85 000 amerikanska soldater stationerade på baser bl a i Baltikum, Polen och Rumänien. Över hälften, 47 000, finns på tysk mark.
Under Angela Merkels 16 år som tysk förbundskansler gick försvaret konstant på sparlåga. Fokus låg på gigantiska ryska gasaffärer via Nord Stream-ledningarna i Östersjön, inte på att kunna försvara sig mot samma Ryssland.
2018, Merkels sista år vid makten, stannade försvarsanslagen i Europas största ekonomi på 1,23 procent av BNP. Tyskland lutade sig precis som under det kalla kriget helt och fullt mot att USA garanterade Europas säkerhet.
Den ryska invasionen av Ukraina 2022 blev en senkommen vändpunkt (zeitenwende).
Merkels efterträdare Olaf Scholz lade ett paket på hundra miljarder euro till bland annat stridsvagnar och fartyg. BNP-andelen har skruvats upp till 2,1 procent 2024, exakt samma nivå som Sveriges försvarsutgifter.
Ännu lider det tyska försvaret brist på det mesta, enligt en parlamentsrapport från i mars. Det saknas både soldater och ammunition i arméförbanden. Luftvärnet består av åtta amerikanska Patriotsystem och räcker bara till att försvara begränsade delar av landet. Om det börjar regna ryska robotar är stora delar av landet oskyddat.
Inget av det kommer naturligtvis som någon överraskning. Ett par veckor efter Trumps valseger i november ställde Financial Times frågan ”Kan Europa försvara sig själva utan USA?” Enligt medieuppgifter förbereds ett tillbakadragande av 10 000 amerikanska soldater som en del av Pentagons besparingar på åtta procent årligen i fem år.
Svaret var förstås nej, men nu går allt fort åt andra hållet. Stridsflyget illustrerar både uppgiftens storlek och Tysklands fasta beslutsamhet att ta kommandot.
2024 fanns det totalt 5 015 stridsflygplan på baser i Europa. Knappt hälften var europeiskt ägda, än färre var tillverkade i Europa och på baser i Tyskland stod endast – 130 stridsflygplan. Men Tyskland är storägare i konsortiet Eurofighter som nu växer kraftigt med sikte på att utkonkurrera de amerikanska stridsflygplanen, främst F35 som används av många EU-länder.
Den tillträdande regeringskoalitionen med CDU/CSU och SPD vill se en europeisk försvarsunion där Tyskland spelar en pådrivande roll. Bara för några år sedan hade detta varit helt otänkbart. Så sent som när Olaf Scholz inledde upprustningen 2022 var ett starkt tyskt försvar en fråga som väckte känslor på grund av Tysklands roll under 1900-talets storkrig.
Med Trump i Vita Huset har allt förändrats.
Jonas Gummesson är politisk journalist inriktad på försvars- och säkerhetspolitik