Våldsvågens förutsättning är en skenhelig människosyn

Pärs fot blev krossad. Tyvärr inte lagstiftarnas illusion att människan är född god.

Text:

Toppbild: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT

Toppbild: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT

Pär landade på rygg. Kraften i detonationen hade kastat honom flera meter, från hallen i lägenheten in i köket. Foten var krossad och benen illa tilltygade av splitter och flisor som borrat sig in i köttet. Ambulanspersonalen dröjde. När han låg där, omtöcknad av chock och smärta, kom de tre små hundarna som han vaktade den där kvällen fram. Mitt i all förödelse gav pekingeserna honom tröst och sällskap. 

Jag ser intervjun med Pär Lundholm i Aktuellt. Det är två mycket korta sekvenser i ett längre inslag om den våldsvåg som håller Sverige i ett järngrepp. Accelerationen i dåd, skjutningar och sprängningar saknar motstycke. Vårt land har haft 32 sprängningar på 29 dagar. Och i en av alla dessa januari-explosioner skadades alltså tre våningsplan i ett flerfamiljshus i Farsta. Lundholms hem totalförstördes. Han var inte måltavla och saknar kriminella kopplingar. 

Jag ska komma ihåg Pär Lundholm, tänker jag och försöker memorera. Men de är så många nu, de vanliga, laglydiga människor som passerat revy i nyhetsflödet för att de berövats hem och trygghet, farit illa eller skadats allvarligt för att de haft fel grannar eller befunnit sig på fel plats vid fel tid. Några av alla dessa oskyldiga människor är borta för alltid. Som Adriana i Botkyrka, Soha Saad i Fullerö och Mikael Janicki i Skärholmen. Ur mitt minne stiger en anonym kvinnoröst från morgonradion. Hon hade kommit ut från ett danspass på gymmet och stod och låste upp cykeln, när ena benet träffades av en förlupen kula. Direkt förstod hon vad som skett. ”Polisen har kört på min gata varenda dag. Det är det vi lever i. Det här är verkligheten.” Knäet fick en ordentlig nervskada och efter det som skedde bär hon alltid med sig en smal gummislang att dra runt benet eller armen om hon blir skjuten igen. Kvinnan lät inte rädd på rösten, utan rationellt resonerande. Hon sa att beredskap är nödvändigt. ”Alla är hotade. Alla ska veta var man tar skydd.” Hon berättade att det är värdelöst att gömma sig bakom en bil eller ett träd om det kommer maskerade killar med maskingevär. Det fordras betong.  

Våldsvågen är utom kontroll och Sverige befinner sig i ett inbördeskrigsliknande tillstånd. Detta faktum påverkar och förändrar oss alla. Vårdcentralen, pizzerian, innergården, uppgången, gångtunneln, bensinmacken, fotbollsplanen, lokala affären ska inte riskabla platser där livet kan vända på ett ögonblick. Det ska vara gemensamma ytor som tjänar som kulisser i en vardag som löper på i den riktning man själv valt.  

Det fanns en tid när de med ansvar för det tillstånd som landet försatts sig i, förklarade sin politik med naivitet. Fantasin hade helt enkelt inte räckt till för att föreställa sig vad som sker med öppna gränser i kombination med lagar fulla av förmildrande omständigheter. Men det är inte makthavares naivitet, utan deras människosyn som är roten till rötan. Det är utifrån den som politiken utformats. Människosynen som har varit förhärskande under den mycket långa tid som en systemhotande kriminalitet tillåtits få fäste, har förnekat att det i människan finns potential till både godhet och ondska. Det bor inte bara gott i alla. Alla politiska system och samhällsinstitutioner behöver därför utformas för att dels förstärka positiva krafter i människan, dels hålla tillbaka, tygla, de onda impulser och avsikter som också kan finnas inom henne. Om den sistnämnda delen ignoreras, hamnar man till slut där Sverige nu befinner sig. Där hänsynslöst våld är utom kontroll och där de laglydiga letar efter en pelare av betong att gömma sig bakom. Det har aldrig handlat om naivitet, utan om en skenhelig och ansvarslös människosyn. 

Pär Lundholm en av dem som fick betala priset för den.   

Anna-Karin Wyndhamn är fil. dr i pedagogiskt arbete och verksam vid Göteborgs universitet. 

Pär landade på rygg. Kraften i detonationen hade kastat honom flera meter, från hallen i lägenheten in i köket. Foten var krossad och benen illa tilltygade av splitter och flisor som borrat sig in i köttet. Ambulanspersonalen dröjde. När han låg där, omtöcknad av chock och smärta, kom de tre små hundarna som han vaktade den där kvällen fram. Mitt i all förödelse gav pekingeserna honom tröst och sällskap.

Jag ser intervjun med Pär Lundholm i Aktuellt. Det är två mycket korta sekvenser i ett längre inslag om den våldsvåg som håller Sverige i ett järngrepp. Accelerationen i dåd, skjutningar och sprängningar saknar motstycke. Vårt land har haft 32 sprängningar på 29 dagar. Och i en av alla dessa januari-explosioner skadades alltså tre våningsplan i ett flerfamiljshus i Farsta. Lundholms hem totalförstördes. Han var inte måltavla och saknar kriminella kopplingar.

Jag ska komma ihåg Pär Lundholm, tänker jag och försöker memorera. Men de är så många nu, de vanliga, laglydiga människor som passerat revy i nyhetsflödet för att de berövats hem och trygghet, farit illa eller skadats allvarligt för att de haft fel grannar eller befunnit sig på fel plats vid fel tid. Några av alla dessa oskyldiga människor är borta för alltid. Som Adriana i Botkyrka, Soha Saad i Fullerö och Mikael Janicki i Skärholmen. Ur mitt minne stiger en anonym kvinnoröst från morgonradion. Hon hade kommit ut från ett danspass på gymmet och stod och låste upp cykeln, när ena benet träffades av en förlupen kula. Direkt förstod hon vad som skett. ”Polisen har kört på min gata varenda dag. Det är det vi lever i. Det här är verkligheten.” Knäet fick en ordentlig nervskada och efter det som skedde bär hon alltid med sig en smal gummislang att dra runt benet eller armen om hon blir skjuten igen. Kvinnan lät inte rädd på rösten, utan rationellt resonerande. Hon sa att beredskap är nödvändigt. ”Alla är hotade. Alla ska veta var man tar skydd.” Hon berättade att det är värdelöst att gömma sig bakom en bil eller ett träd om det kommer maskerade killar med maskingevär. Det fordras betong.

Våldsvågen är utom kontroll och Sverige befinner sig i ett inbördeskrigsliknande tillstånd. Detta faktum påverkar och förändrar oss alla. Vårdcentralen, pizzerian, innergården, uppgången, gångtunneln, bensinmacken, fotbollsplanen, lokala affären ska inte riskabla platser där livet kan vända på ett ögonblick. Det ska vara gemensamma ytor som tjänar som kulisser i en vardag som löper på i den riktning man själv valt.

Det fanns en tid när de med ansvar för det tillstånd som landet försatts sig i, förklarade sin politik med naivitet. Fantasin hade helt enkelt inte räckt till för att föreställa sig vad som sker med öppna gränser i kombination med lagar fulla av förmildrande omständigheter. Men det är inte makthavares naivitet, utan deras människosyn som är roten till rötan. Det är utifrån den som politiken utformats. Människosynen som har varit förhärskande under den mycket långa tid som en systemhotande kriminalitet tillåtits få fäste, har förnekat att det i människan finns potential till både godhet och ondska. Det bor inte bara gott i alla. Alla politiska system och samhällsinstitutioner behöver därför utformas för att dels förstärka positiva krafter i människan, dels hålla tillbaka, tygla, de onda impulser och avsikter som också kan finnas inom henne. Om den sistnämnda delen ignoreras, hamnar man till slut där Sverige nu befinner sig. Där hänsynslöst våld är utom kontroll och där de laglydiga letar efter en pelare av betong att gömma sig bakom. Det har aldrig handlat om naivitet, utan om en skenhelig och ansvarslös människosyn.

Pär Lundholm en av dem som fick betala priset för den.

Anna-Karin Wyndhamn är fil. dr i pedagogiskt arbete och verksam vid Göteborgs universitet.

Text:

Toppbild: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT