Vanity Fair-chef kastar in handduken
Så sent som 2016 var magasinet en tidsmaskin till ett glamouröst 1960-tal. Sedan försvann både pengarna och tidsandan.
Hängivna läsare av Vanity Fair fann sig länge förflyttade till ett sorts optimistiskt amerikanskt 1960-tal. En känsla av Kennedy, Truman Capote och Hollywood, med postnummer Manhattan. Och ändå fullständigt samtida.
Chefredaktören Graydon Carter satt 25 år på sin post (1992-2017) och hans giftdrypande krönikor om de rika (ofta) och mäktiga (alltid) skrevs troligen på servetter från de femstjärniga restauranger där han underhöll journalister och källor.
Graydon Carter tittade aldrig på en nota. Det gjorde inte ägarförlaget Condé Nast heller. Nu har Carters memoarer When the going was good kommit ut, som en andeviskning från de gamla goda tiderna för de blanka magasinen, möjligen också för världen.
Precis samtidigt meddelas att hans efterträdare Radhika Jones slutar efter åtta år. Hennes första egna omslag av Vanity Fair bröt av från tidningens patenterade filmstjärnecovers. Nu frontade i stället en filmproducent i rastaflätor och bylsig vit T-shirt mot neutral bakgrund. ”Detta kommer inte sälja” tänkte läsaren som sträckte sig efter tidningen i Pressbyrån på Centralen, ett av få ställen där glossiga magasin fortfarande säljs över disk.
Det gjorde det inte heller, sålde alltså. Så glamour-omslagen kom snabbt tillbaka. Liksom ett och annat briljant reportage, fast mycket glesare än under Graydon Carters era. (Ingen som var läskunnig under finanskrisen bör ha missat Michael Lewis reportageserie om hur Island, Grekland och Irland gick omkull. ”Wall Street on the Tundra” om Island är bland det bästa som skrivits om ekonomiska härdsmältor).
Glamouren var billigare att hålla liv i än journalistiken. Chefredaktören Radhika Jones kan i alla fall ta åt sig äran för att så sent som i höstas ha publicerat en ”åh fan!”-text om Steve Bannons världsbild och de kulturella omvälvningar världen genomgår, av skribenten James Pogue som måste ha haft flera månader på sig. Radhika Jones tog in fler kvinnor och ett uns färre vita i tidningen, utan att vara en ”woke” chefredaktör. Men något försvann från Vanity Fair när Graydon Carter slutade.
Troligen självförtroendet. När Vanity Fair var som bäst var den en trovärdig tidsmaskin. Idag skulle Graydon Carters Vanity Fair ha dömts ut som en filterbubbla, med sin omöjliga kombination av cynism, framtidstro och hedonism. Det var tidningen som Voltaire, den retstickan, skulle ha läst om han hade haft chansen.
Radhika Jones var kanske chanslös. Hon tillträdde under Me Too-året 2017 som transformerade medievärlden. Sedan dess ska alla perspektiv vara med, alltid, överallt och helst samtidigt.
Men det går inte att pleasa alla, som Carola Häggqvist har sagt. Saknas pengar är det ännu mer omöjligt. Man förstår varför en chefredaktör ger upp.
För ett Vanity Fair-fan finns det alltså ingenstans att söka framtidsoptimism utom i Graydon Carters memoarer. Vad som kommer hända med tidningen är tyvärr lätt att räkna ut.
Hängivna läsare av Vanity Fair fann sig länge förflyttade till ett sorts optimistiskt amerikanskt 1960-tal. En känsla av Kennedy, Truman Capote och Hollywood, med postnummer Manhattan. Och ändå fullständigt samtida.
Chefredaktören Graydon Carter satt 25 år på sin post (1992-2017) och hans giftdrypande krönikor om de rika (ofta) och mäktiga (alltid) skrevs troligen på servetter från de femstjärniga restauranger där han underhöll journalister och källor.
Graydon Carter tittade aldrig på en nota. Det gjorde inte ägarförlaget Condé Nast heller. Nu har Carters memoarer When the going was good kommit ut, som en andeviskning från de gamla goda tiderna för de blanka magasinen, möjligen också för världen.
Precis samtidigt meddelas att hans efterträdare Radhika Jones slutar efter åtta år. Hennes första egna omslag av Vanity Fair bröt av från tidningens patenterade filmstjärnecovers. Nu frontade i stället en filmproducent i rastaflätor och bylsig vit T-shirt mot neutral bakgrund. ”Detta kommer inte sälja” tänkte läsaren som sträckte sig efter tidningen i Pressbyrån på Centralen, ett av få ställen där glossiga magasin fortfarande säljs över disk.
Det gjorde det inte heller, sålde alltså. Så glamour-omslagen kom snabbt tillbaka. Liksom ett och annat briljant reportage, fast mycket glesare än under Graydon Carters era. (Ingen som var läskunnig under finanskrisen bör ha missat Michael Lewis reportageserie om hur Island, Grekland och Irland gick omkull. ”Wall Street on the Tundra” om Island är bland det bästa som skrivits om ekonomiska härdsmältor).
Glamouren var billigare att hålla liv i än journalistiken. Chefredaktören Radhika Jones kan i alla fall ta åt sig äran för att så sent som i höstas ha publicerat en ”åh fan!”-text om Steve Bannons världsbild och de kulturella omvälvningar världen genomgår, av skribenten James Pogue som måste ha haft flera månader på sig. Radhika Jones tog in fler kvinnor och ett uns färre vita i tidningen, utan att vara en ”woke” chefredaktör. Men något försvann från Vanity Fair när Graydon Carter slutade.
Troligen självförtroendet. När Vanity Fair var som bäst var den en trovärdig tidsmaskin. Idag skulle Graydon Carters Vanity Fair ha dömts ut som en filterbubbla, med sin omöjliga kombination av cynism, framtidstro och hedonism. Det var tidningen som Voltaire, den retstickan, skulle ha läst om han hade haft chansen.
Radhika Jones var kanske chanslös. Hon tillträdde under Me Too-året 2017 som transformerade medievärlden. Sedan dess ska alla perspektiv vara med, alltid, överallt och helst samtidigt.
Men det går inte att pleasa alla, som Carola Häggqvist har sagt. Saknas pengar är det ännu mer omöjligt. Man förstår varför en chefredaktör ger upp.
För ett Vanity Fair-fan finns det alltså ingenstans att söka framtidsoptimism utom i Graydon Carters memoarer. Vad som kommer hända med tidningen är tyvärr lätt att räkna ut.