Värderingsgymnastik med Åsa Wikforss
Det enda sättet att rädda yttrandefriheten är att begränsa den, tydligen.
Toppbild: Caisa Rasmussen/TT
Den dramaturgiska bågen är ett effektivt verktyg: börja i normalitet, eskalera till ett klimax och fall sedan tillbaka i en upplösning som återskapar normalitet. Det är något sådant som akademiledamoten Åsa Wikforss försöker sig på i DN i dag.
Demokratin är hotad, börjar hon. Den är hotad av yttrandefriheten, eskalerar hon. När hon når klimax är slutsatsen att vi måste inskränka yttrandefriheten för att rädda den:
”Det är lätt att avvisa detta som en absurditet. Vi kan väl ändå inte rädda demokratin genom att försvaga den? Men det är att göra det enkelt för sig”.
Så faller Wikforss tillbaka igen, mest för att inskränkningarna av yttrandefriheten är för långsamma och ineffektiva. Satsa i stället på folkbildning, lokala medier, faktagranskning och moderering på digitala plattformar.
”Skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge”, som Heidenstam skrev, men är det bara jag som anar att strängen är nära att brista i Wikforss auktoritära kamp för demokratin? Det krävs bara att bågen spänns en aning hårdare – till exempel genom att tumma på rättsstaten för att rädda rättsstaten – och plötsligt försvinner invändningarna mot att begränsa yttrandefriheten för att rädda yttrandefriheten.
Det är inte varje dag man kan följa radikalisering i realtid i våra största medier.
Den dramaturgiska bågen är ett effektivt verktyg: börja i normalitet, eskalera till ett klimax och fall sedan tillbaka i en upplösning som återskapar normalitet. Det är något sådant som akademiledamoten Åsa Wikforss försöker sig på i DN i dag.
Demokratin är hotad, börjar hon. Den är hotad av yttrandefriheten, eskalerar hon. När hon når klimax är slutsatsen att vi måste inskränka yttrandefriheten för att rädda den:
”Det är lätt att avvisa detta som en absurditet. Vi kan väl ändå inte rädda demokratin genom att försvaga den? Men det är att göra det enkelt för sig”.
Så faller Wikforss tillbaka igen, mest för att inskränkningarna av yttrandefriheten är för långsamma och ineffektiva. Satsa i stället på folkbildning, lokala medier, faktagranskning och moderering på digitala plattformar.
”Skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge”, som Heidenstam skrev, men är det bara jag som anar att strängen är nära att brista i Wikforss auktoritära kamp för demokratin? Det krävs bara att bågen spänns en aning hårdare – till exempel genom att tumma på rättsstaten för att rädda rättsstaten – och plötsligt försvinner invändningarna mot att begränsa yttrandefriheten för att rädda yttrandefriheten.
Det är inte varje dag man kan följa radikalisering i realtid i våra största medier.