Varför är Liberalerna så rigida mot SD?

Apropå SVT:s program “30 minuter” på torsdagkvällen, med miljöminister Romina Pourmokhtari, där hon upprepade sin partiledare Johan Pehrsons absoluta nej till ett framtida regeringssamarbete med SD, så måste väl ändå frågan ställas:

Hur trovärdig är den här absolutismen? Till exempel vet ju alla att Liberalerna genom Tidö-avtalet kraftigt bröt mot tidigare röda linjer gällande SD-samarbete. Och ännu viktigare: Hur effektivt är det att vara så, till synes, rigid?

Låt oss för enkelhets skull definiera “politisk effektivitet” som att få igenom så mycket som möjligt av den egna politiken. Hur gör man det det från en mittenposition? 

Låt oss också klargöra, att bara för att man traditionellt ligger mitt emellan ytterkanterna behöver man varken vara stor eller representativ. Påfallande ofta är det tvärtom. Aftonbladets Anders Lindberg uttryckte detta predikament kärnfullt i en ledare för några år sedan: “Den breda mitten är varken bred eller ligger i mitten. Den är en plats som inte finns, politikens Shangri-La.”

Jämför med Annie Lööf. När hon talade om “den breda mitten”, urgröpte hon ju samtidigt begreppet, paradoxalt nog. Dels genom beröringsskräck högerut mot SD, dels genom ekonomisk högerpolitik (nyliberalism), som skrämde bort traditionella socialdemokrater.

Resultatet blev Decemberöverenskommelse, Januariavtal och andra demokratiska anomalier – och i förlängningen sjunkande väljarstöd. Jämför det med den mer pragmatiska mittenposition som periodvis gjort Bondeförbundet/Centerpartiet till en verklig maktfaktor, med slagstyrka långt över sin viktklass:

Kohandeln på 30-talet: Man stöttade Per Albin Hanssons sysselsättningspolitik, och fick i gengäld upp priset på mjölk, smör och kött med mera, genom nya jordbruksregleringar plus generösare bidrag till bönderna.

Koalitionsregeringen med S på 50-talet: Partiet lade konservativ svalka över eventuellt kvarstående revolutionär S-glöd, samtidigt som jordbruksregleringarna försvarades, till liberala ekonomers tandagnisslan.

Antisocialismen under 70-talet: Genom att gå högerut - i harnesk mot socialisering, centralisering, byråkratisering - kunde Centern bli snudd på statsbärande. Thorbjörn Fälldin var borgerlig statsminister under fem av de sex åren mellan 1976 och 1982.

90-talspragmatismen: Genom en vänstersväng i form av långt gående samarbete med Göran Persson om bland annat den ekonomiska politiken, fick C igenom bland annat nedläggning av kärnkrafverket Barsebäck.

Alliansbygget: Maud Olofssons badtunna innebar kurs styrbord igen. Tunnan ångade av nyliberalism och antisocialism. Belöningen blev åtta år i regeringsställning under Fredrik Reinfeldt.

Även Folkpartiet/Liberalerna har ibland lyckats få god utdelning på sin lätt otrogna mittenposition. “Århundradets skattereform” 1989/90 med S kan nämnas. Liksom Bengt Westerbergs, ur hans egen synvinkel lyckosamma, erodering av den strama invandringspolitiken. Ett pris regeringsbildare Carl Bildt fick betala efter valsegern 1991.

Närmast definitionsmässigt kan man från mittenpositionen prata och förhandla både höger- och vänsterut. Och därigenom bli potentiell tungan på vågen. Och på det viset maximera sin politiska effektivitet.

Men på sistone har vi hört Liberalernas Johan Pehrson och, igår kväll, Romina Pourmokthari – och med ännu högre tonfall Centerns Muharrem Demirok – drämma igen dörren hårt och bestämt i ansiktet på SD. (I ena fallet gällande fördjupat samarbete; i andra fallet samarbete överhuvudtaget.)

Förutom att igensmällda dörrar riskerar skapa framtida svekdebatter om de plötsligt öppnas på glänt, så spelar man ju bort det trumfkort man som “otroget” mittenparti i utgångsläget sitter på. Nämligen att som vågmästare kunna “auktionera ut” sitt stöd till hugade regeringsbildare och sälja till högstbjudande med god politisk vinst i form av inflytande på realpolitiken. Även med de små röstetal C  och L lär få räkna med i nästa val.

Det må förefalla ädelt inför de närmast sörjande. Men är det särskilt smart inför dem som slutligen fäller avgörandet: väljarna?