Vem är det som bidrar till ”toxisk polarisering”?

I september publicerade Åsa Wikforss (professor i teoretisk filosofi) och Kerstin Almegård (PEN) ett upprop i Dagens Nyheter mot hat och hot som riktas mot journalister och forskare. Självfallet anser alla demokratiskt sinnade individer att hat och hot som riktas mot journalister är ett allvarligt problem – särskilt utifrån ett demokratiperspektiv. Och jag känner flera av personerna som undertecknat uppropet och som har utsatts för problemen, på ett sätt och i sådan omfattning, som är helt oacceptabel. Men nu beklagar Wikforss, på DN Kultur, inte bara att uppropet fått för svagt stöd. Uppropet har dessutom fått kritik. 

Wikforss tar upp Alice Teodorescus inlägg på bloggen ”Klartext”. Teodorescu vänder sig mot att ”flera av dem som skrivit under själva återkommande ägnat sig åt systematiskt drevande som, direkt eller indirekt, leder till hat och hot”. Men Wikforss bemöter inte sakligt Teodorescus argument som har relevans i sammanhanget (Fokus 27/9, 2018). Det finns personer som har undertecknat uppropet och som inte lever som de lär. Snarast använder de uppropet för att framställa sig själva som något slags offer när de i själva verket är en del av problemet. Här är ett exempel. 

När Teodorescu anställdes som politisk redaktör av Göteborgs-Posten så reagerade en undertecknarna genom att på sociala medier samla in namnunderskrifter för att Teodorescu skulle få sparken. Samma person har under senare tid publicerat inlägg i sociala medier om forskaren Sameh Egyptson på ett sätt som inte kan beskrivas som något annat än en hatkampanj. För vad kan man annars säga när Egyptsons forskningsresultat om det Muslimska Brödraskapet bortförklaras som ett resultat av Egyptsons psykiska tillstånd. Och det finns tyvärr fler exempel som gör att Teodorescus synpunkter har relevans. Listans sammansättning skapar ett trovärdighetsproblem. 

Det finns ett problem till som tagits upp tidigare här i Fokus (23/9 samt 15/4). Det handlar om att Wikforss och Almegård vill värna om öppenhet i debatter och motverka en tystnadskultur. Journalisters och forskares frihet ska skyddas. Men samtidigt har Wikforss, ihärdigt, avfärdat forskningen om just tystnadskulturer, som uppstått som ett resultat av cancelleringar, bland forskare, och forskning som visar att medborgare självcensurerar sig så till den grad att det utgör ett demokratiproblem. Så här skriver Wikforss om cancelleringar:  

”Sverige är inte USA men även i vårt land sprider populister berättelsen om forskare som en agendadriven elit, en folkets fiende som låter den politiska övertygelsen ta över och regelbundet ”cancellerar” avvikande röster. Det är en i grunden konspiratorisk berättelse som underblåser vetenskapsmotstånd, eldar på hat och hot mot forskare på sociala medier (särskilt inom klimat- och genusforskning) och kan komma att användas för att legitimera inskränkningar av den akademiska friheten också i Sverige.” (DN 14/6, 2023) Dessutom, i Dagens Nyheter (28/2, 2024), beskrivs mina och kollegers forskningsresultat som visar att över hälften av svenskarna tillämpar självcensur - som ett slags hälsotecken. Diplomatiskt uttryckt kan man säga att Wikforss citerar statsvetenskaplig forskning selektivt. 

Om nu Wikforss är ”djupt oroad över den offentliga debattens tillstånd” så borde hon börja med att se över sina egna bidrag i debatten som alltså lider av främst har två problem. Det första är att listan med personer som deltar i uppropet förstör trovärdigheten för saken – och det är synd särskilt för de andra deltagarna som skrev på uppropet av goda skäl, men som, vad jag förstår, inte i förväg fick reda på vilka de skrev under tillsammans med. Det andra är att Wikforss själv inte argumenterar konsekvent. Den ena stunden vänder hon sig mot empiriskt baserad forskning om självcensur och hot mot det öppna samhället, och i den andra lanserar hon precis de argument som hon själv tidigare kritiserat. Det är därför uppropet i DN i september har fått ett bemötande som inte Wikforss gillar. Det handlar således inte om att skribenterna som nämns tycker det är bra att forskare och journalister utsätts för hat och hot eller att de verkar för en normupplösning som designats av Trump. Det argumentet leder bara till ”toxisk polarisering”.

Sten Widmalm är professor i statskunskap vid Uppsala universitet och forskningsledare för projektet ”Det öppna samhället”.