Ordning och auktoritet får inte vara skällsord i skolan

Tre terminer kvar för skolminister Lotta Edholm, och när mer än halva mandatperioden har passerat finns det skäl att applådera många av de insatser som har gjorts för att stärka svensk skola. Skolpolitiken som har drivits under Lotta Edholms ledning har varit tydligt fokuserad på att återupprätta förtroendet för skolan och stärka de professioner som verkar i den. Men det är mycket kvar som behöver åtgärdas. 

När SVT börjar året med att publicera en granskning av våldsanmälningarna på svenska låg- och mellanstadieskolor, visar det sig att de har ökat med cirka 60 procent de senaste fem åren. De flesta anmälningar rör elevers våld mot skolpersonal. Det talas om alla möjliga kriser i skolan, men det här är den viktigaste att åtgärda. Men det är inte fler politiska överenskommelser, utredningar eller lagändringar som kommer att ordna den biten. Det finns redan lagligt stöd för att åtgärda stökiga och våldsamma elever. Det som behövs är en kulturförändring. Ordning och auktoritet behöver ses som ledord, istället för skällsord. Det krävs att alla som arbetar i skolan sträcker på sig och kommunicerar och agerar som de auktoriteter de faktiskt är. Och det krävs att de också blir sedda och behandlade som det. Av elever, av föräldrar, av skolans huvudmän och av allmänheten.

Enklare för skolministern att ställa tillrätta är måhända absurditeten att det finns utländska ägare i svenska skolor. I en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har det varnats för vad som händer om utländska antagonister skulle investera i svenska skolor. Enligt rapporten är det inte osannolikt att de kan ha som syfte att påverka vårt demokratiska samhälle eller att kontrollera diasporan. FOI konstaterade att Skolinspektionen har svårt att upptäcka och motverka antagonistiska aktörer eftersom den kompetens som skulle behövas finns hos andra myndigheter. Det finns också stora svårigheter att identifiera nationaliteten på ett företags huvudman eller ägarförhållanden utomlands.

Åtgärdas måste också den fria etableringsrätten och finansieringssystemet. Det är inte rimligt att man kan starta friskolor utan att det finns reella behov i ett område. Det är inte rimligt att friskolor överkompenseras ekonomiskt i relation till kommunens uppdrag och ansvar för alla invånare (eller att vi överhuvudtaget har vinstdrivande skolor, där aktieutdelning alltid trumfar elevutdelning). Det är inte rimligt att en kommun enligt lag måste ta över det fulla ansvaret för elevers skolgång om ett skolföretag bestämmer sig för att lägga ner sin skola eller går i konkurs.

Det finns historiskt sett många och politiskt färggranna skolpolitiska misstag, som gjorts under väldigt lång tid. Därför är en given önskan för vårterminen 2025 att det börjar tas gemensamt ansvar för landets elever. Dagens och morgondagens. Det kräver seriösa samtal över partigränserna, för att fatta långsiktiga beslut som syftar till att stärka alla elever, på alla skolor, i alla delar av landet. Kasta bort prestigen, strunta i vem som tidigare gjort vad eller vem som inte gjort något. Fokusera på att göra om och att göra rätt. Tillsammans. Och utgå från att alla beslut som tas ska gagna eleverna och deras lärare. Annars ska de inte tas.

Vesna Prekopic är journalist, krönikör på DN Kultur och författare. Hennes senaste bok Brottsplats: Skolan (2023) fick fart på debatten om våldet i skolan.