Namnpubliceringar: Allmänintresse eller ett allmänt intresse?

Under en aprilvecka 2002, i en rättssal i Stockholms tingsrätt, redovisade den tidens ledande publicister sin syn på namnpublicering. Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hade alla bevakat domstolarnas behandling av ett styckmord i stockholmstrakten, kvällstidningarna ingående och detaljerat, morgontidningarna mindre detaljerat och mer refererande. Efter Nacka tingsrätts dom publicerade alla tidningarna Maximilian Kartachevs namn. Han hade dömts för mord och brott mot griftefriden. Svea Hovrätt friade honom för mord, men fastställde domen för brott mot griftefrid (bortförande av likdelarna). Kartachev stämde de ansvariga utgivarna för grovt förtal. Tryckfrihetsjuryn frikände alla fyra tidningarna.

Mats Svegfors, Svenska Dagbladets dåvarande ansvariga utgivare, framhöll i tryckfrihetsmålet att en tidnings främsta uppgift är att publicera, dokumentera det som händer i samtiden och redovisa det som är av allmänintresse. I ett fåtal fall kan man tänka sig att frångå huvudregeln om att inte namnpublicera om människor kan skadas. Ett sådant fall är vid mycket allvarliga brott som en domstol tagit offentlig ställning till.

Det har bara gått 15 år sedan dess, men medielandskapet har radikalt förändrats. Sociala medier har ändrat förutsättningarna för det offentliga samtalet och nyhetsförmedlingen. Och de senaste dagarna har en kampanj mot sexuella övergrepp fått en explosionsartad internationell spridning genom hashtaggarna #Metoo och #Ihave. Även gammelmedia försökte haka på. Till exempel hängde Expressen ut en så kallad TV4-profil på sin löpsedel den 19 oktober.

Reglerna om namnpublicering är i princip desamma nu och 2002. De etablerade medierna, tidningarna, radio och tv, har att följa de pressetiska reglerna som är tänkta att vara instrument för självreglering och hålla lagstiftaren och domstolarna borta. »Spelreglerna för press, radio och TV« ges ut av Pressens samarbetsnämnd och är bindande för tidningar och etermedia och andra periodiska skrifter som underställer sig regelverket.

Publicitetsregel 15 lyder: »Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.«

Nyckelorden är att ett uppenbart allmänintresse krävs för att namn anges. Det gäller här att göra skillnad mellan begreppen »allmänintresse« och det »allmänna intresset«. Förre PO och JO Hans-Gunnar Axberger uttryckte det ungefär så här: »Allmänintresse« har att göra med ett kvalitativt samhälls- och informationsintresse medan »det allmänna intresset« vill tillfredsställa den nyfikenhet och sensationshunger som mediekonsumenten i allmänhet kan tänkas ha.

Det andra regelverket på området gäller alla, nämligen brottsbalkens regler om förtal. Enligt 5 kap 1 § brottsbalken ska den som »utpekar någon som »brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest ger uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning« dömas för förtal såvida det inte varit »försvarligt att lämna uppgift i saken« och han visar att »uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den«.

Denna bestämmelse är alltså tillämplig för alla, inklusive de som sprider uppgifter på nätet. Problemet är att åklagare i princip inte åtalar för förtal. Det är den utpekade som får föra ett enskilt åtal på egen risk och egen bekostnad. Är det fråga om massmedier som har en ansvarig utgivare, till exempel en tidning, radio- eller tv-program eller film, blir det inte enklare. I det fallet tillhandahålls en tryckfrihetsprocess med jury där förfarandet på olika sätt är inriktat på att värna yttrandefriheten.

Den som på goda eller obefintliga grunder hängts ut med namn och bild är i princip chanslös om det sker i sociala medier. De pressetiska reglerna som etablerade svenska medier i stort sett tillämpar medför att felaktigt utpekade personer i allmänhet får nöja sig med att tidningen eller­ medieföretaget klandras i ett uttalande av Pressens opinionsnämnd eller PO. I ett fåtal fall lyckas enskilda vinna förtalsmål i domstol mot medieföretag eller författare.

Hur ska man då se på Expressens publicering av TV4-profilens namn? Enligt min uppfattning gjordes detta för att tillgodose det allmänna intresset hos tidningsläsarna, det vill säga skandalhungern, vilket är ett effektivt kommersiellt argument. Expressen har därigenom öppnat slussarna för ett mindre etiskt förhållningssätt till det publicistiska uppdraget, vilket i värsta fall kan få spridningseffekter.

Men förtjänade inte TV4-profilen att ställas vid skampålen? Det är tänkbart att han i någon mening förtjänade det. Men pressetiskt var det fel. Det fanns knappast »ett uppenbart allmänintresse« som krävde att han pekades ut med sitt namn på löpsedeln, oavsett om han är en sexmissbrukare eller inte. Anta dessutom att verkligheten är mer komplex, Expressens källor kanske inte är alltigenom trovärdiga. Eller så röjer detta fall vägen för namnpubliceringar i mer tveksamma fall.

Men framför allt bör TV4 kritiseras som arbetsgivare. TV4 borde ha utrett anmälningar och rykten, tagit ställning till sanningshalten och vidtagit de åtgärder som är påkallade. Om den så kallade profilen uppträtt olämpligt, oetiskt eller brottsligt så finns en rad åtgärder att vidta: tillsägelse, varning, omplacering, uppsägning, avskedande. Inget av detta verkar ha skett.

Hur ska man då ställa sig till frågan om namnpublicering som kan skada? I sociala medier kan i praktiken bara de stora aktör­erna Facebook, Google, Instagram och Twitter påverka innehållet med fyrkantiga men ändå nödvändiga spärregler. Gammelmedia, som ändå står för stabilitet och grundläggande trovärdighet, bör hålla fast vid pressetiken och en anständig publicistisk hållning. En sådan hållning står inte i motsats till en utförlig och saklig beskrivning av mäns övergrepp mot kvinnor.