Bliv vid din läst, kulturarbetare!

Det var i en intervju med tidskriften Paris Review 2015 som en av Storbritanniens främsta författare, Hilary Mantel, förklarade sin syn på den genre som brukar kallas historisk fiktion.

På frågan om hon inte ibland frestades att ändra vissa händelser i sina världsberömda romaner om klättraren och kanslern Thomas Cromwell i 1500-talets England – inte minst för spänningens skull – svarade hon frostigt nej:

»Jag skulle aldrig göra något sådant. Jag strävar efter att göra berättelsen töjbar så att den går att böja runt de fakta som trots allt föreligger.«

Knepet, om jag får tro Mantel, är att ha stenkoll på händelser och personer som finns redovisade i källorna. Den skönlitteräre författare som placerar människor på fel platser vid fel tillfällen är en fuskare. Fantasin får man använda när dokumentationen tryter. Och luckorna är förstås många. Mellan raderna utspelas det väsentliga, vad folk säger till varandra och vem de åtrår, drivkrafterna och psykologin bakom de söndermalda skeendena. Böckerna om Cromwell, säger Mantel, handlar under den vackra, historiska fernissan om riktigt stora frågor: sex och maktspel, om förräderi, lojaliteter och lögner.

Det låter ju ambitiöst. Men är det inte lite tråkigt också? Det tyckte i alla fall jag. Till att börja med. Jag menar: vad skiljer egentligen en romanförfattare från en historiker av facket, om vi nu ska hålla oss till Mantels ärligt talat en smula skitnödiga definition?

Sedan satte jag mig ner och började skissa på en romansvit om svenska stormaktstiden, en idé jag lustigt nog hade nedkommit med under en kurs i manusskrivande på Stockholms dramatiska högskola.

Efter ett tag upptäcker jag att Mantel faktiskt hade rätt. Alla konstnärer, även författare, behöver fasta ramar. Universum är gränslöst, men det är inte konsten.

 Vi som fick uppleva de danska filmregissörernas »kyskhetslöften« under Dogma-vågen på 90-talet, minns också att filmerna som färdigställdes med skakig hand­kamera och utan kulisser kunde bli rätt excentriska. Som om bristen på valmöjligheter gödde fantasin. Av konventionella små intrigbäbisar blev det kolossala independent-monster.

Min favoritsentens har länge varit den att verkligheten överträffar dikten.

Exakt hur mycket sanning som ligger i det får jag klart för mig medan jag sitter och skummar brev och dokument från 1600-talet. Det är liksom ingen hejd på hur själsmördande brevväxlingen mellan huvudkaraktären i min planerade bok, Axel Oxenstierna, och hans gunstlingar kan bli. Rapporter om truppförflyttningar och silltunnor som hamnat fel. Dagliga rutiner (uppstigning före gryningen varje morgon) som skulle göra den internationelle pojkfostraren Jordan B Peterson grön av avundsjuka. Inget skvaller, inga snaskiga avslöjanden om dolda kärleksaffärer. Våra förfäder, var de bara träskallar?

Men så ger mitt maratonläsande ändå utdelning. För plötsligt inser jag att allt det här dödköttet ger mig fria händer. Med bara spelplanen (tidsandan om man så vill) på plats, plus årtalen och några platser, kan jag hitta på vad jag vill med mina romanfigurer, utan förutfattade meningar. De är främlingar, härliga främlingar. Let the play begin. Berättelserna rullar ut sig vitt och brett – och jag har varken lust att döma mina karaktärer eller styra dem.

Framför allt inte döma.

Det senaste året har jag följt en lågmäld diskussion om innehållet på kultursidorna. Några debattörer, till exempel Torbjörn Elensky i SvD, menar att åsikterna har fått breda ut sig på kulturmaterialets bekostnad. Andra, som Aftonbladets Karin Pettersson, själv ekonom, försvarar omsvängningen.

Oavsett ståndpunkt är en sak klar: Kultursidorna blir mer och mer lika ledarsidorna. Det är väl inget nytt egentligen; jag har släktingar som på 70- och 80-talen vägrade att ens öppna en Dagens Nyheter på grund av kulturredaktionens vänsterperspektiv. Och visst är det politiska en oundviklig del av kulturen, det är meningslöst att försöka skilja dem åt.

Samtidigt tycker jag, som Elensky skriver, att det finns existentiella dilemman och svårigheter som inte går att klämma in i ideologiska mallar. Ämnen som faktiskt förkrymps eller försvinner när de reduceras till antingen-eller-frågor eller dagspolitiska slagträn.

Märker man inte av en trötthet hos alla utmärkta författare och konstnärer som lydigt leker åsiktskommentatorer fast de har allt utom åsikter? Är det inte patetiskt att varenda skådespelare, artist och underhållare ska behöva markera politisk hemhörighet?

De håller på att bli lika uttjatade som poddarnas borrande i barndomens svek och kränkningar. Och nu har positioneringen med all trist copy-pasteverksamhet som följer med smugit sig in i P1 Sommar.

Grotesco-medlemmen och regissören Michael Lindgren »avslöjade« redan i början av sitt sommarprogram att han egentligen inte är komiker. Han är, åh nej, inte han också, debattör:

»Att allt skoj och musikaliskt lull-lull egentligen bara är rökridåer som är till för att dölja min personliga politiska agenda.«

Tyvärr är det inte menat som ironi. Åtminstone inte bara. Ungefär var Lindgren står politiskt räknar jag ut efter några sekunder. Resten blir transportsträcka, öronen är redan avtrubbade. Vilket är rätt synd, för jag hade gärna velat veta mer om Grotescos arbete och svensk humor i allmänhet, allt det där som Lindgren är genuint bra på.

Själv längtar jag efter berättelser som är kuriösa och unika. En genomsnittlig uppväxt i Sverige, ett av världens mer stabila länder, kanske inte bjuder på så många uppskakande händelser. Då finns ju alltid alternativet att berätta om något som man kanske inte har upplevt och inte kan identifiera sig med. Något som man kanske läst om eller hört om någon annanstans. Rent av i något annat land. För tio–femton år sedan pratade filosofiskt skolade skribenter i Simone de Beauvoirs anda gärna om nyfikenheten på Den And­re. Just nu är fokus på Jag Själv. Det blir i längden hjärndödande tråkigt.

Så vad ger mitt maratonläsande om och kring 1600-talet för svar på frågan om vad som har hänt med kulturjournalistiken? Kanske att ju svagare intresse för läsning och bildning, desto starkare betoning av tom positionering.

Hilary Mantel kan för sin del, efter 15 år med Cromwell, inte längre stänga sorlet från Henrik VIII:s hov. Det är som bruset från ett sommarprogram. Och på frågan från New York ­Times (4/2–20) om hon som författare inte längtar efter att skriva riktig, alltså påhittad, fiktion, svarar hon:

»Jag vet att den riktiga historien är bättre än något jag själv kan hitta på.«

Det har hon jäkligt rätt i. Och i en medievärld där alla ägnar sig åt privat ­navelskåderi med noll relevans för läsarna, är det tack och lov fritt fram för författarna att söka sig tillbaka till realiteternas gröna jaktmarker.