Den politiska sommaren blir dramatisk

I morgon slutar Almedalsveckan. På sätt och vis är det politikbranschens skolavslutning. Nu har man festat till det tillsammans innan alla får ledigt. På samma sätt är partiledarnas sommartal – som drar igång i augusti – egentligen skolstarten, alltså slutet på sommaren.

Men man ska inte begå misstaget att tro att inget händer under tiden däremellan. I själva verket har sommaren flera gånger spelat en avgörande roll i vår politiska utveckling.

Detta är en artikel om sommarens betydelse i svensk politik.

Sommaren är ett avbrott från den politiska cykel som löper under övriga året. Den är därför oregelbundenheten i svensk politik. Under höst, vinter och vår knegar riksdagsledamöterna på som alla andra. Men under sommaren gäller andra spelregler och logiker. Detta och några andra aspekter gör sommaren oväntat viktig i det politiska skeendet.

Egentligen är Almedalsveckan ett resultat av dessa sommarens särskilda egenskaper. Både Almedalsveckan och sommaren bygger på ett avbrott från de rutiner som annars får politiken att snurra runt. Riksdagen är stängd, det parlamentariska maskineriet har uppehåll. Partiledare och ministrar syns plötsligt i pikétröjor och shorts. Skattepolitik debatteras i trånga sommarkaféer eller över ett plastglas med rosé i en fruktträdgård. Regeringen sammanträder på landshövdingeresidenset i Visby.

Det var ju på väg till en sådan undantagstillvaro på Fårö som den blivande statsministern Olof Palme för 50 år sedan stannade till i Visby och höll sitt tal på lastbilsflaket.

På samma sätt var det på somrarna som Bohman åkte till Sundskär, Adelsohn till Kärringön, Palme och hans hov till Fårö. Där fick de nya idéer av lokalbefolkningen eller bara genom att blicka ut mot fjärden. I tider av långflighter och all inclusive-resor är politikernas sommarnästen inte lika välkända. Det är egentligen bara Bildts Dalmatiensomrar och Fårös oförändrade status hos sosseeliten som är kända. Men vi kan vara säkra på att Annie, Jimmie, Lövin och Löfvén om någon vecka sitter i det gröna eller vid det blå någonstans – eller kanske i en Attefallsstuga – och funderar i lite andra banor än vanligt. Där får de perspektiv på politiken. Där finner de metaforerna som de mot hösten tar med tillbaka till Stockholm för att slå i motståndarnas huvuden.

Här var dåvarande moderatledaren Gösta Bohman en föregångare. Han till och med gjorde semesterproblematiken till rikspolitik. På sitt Sundskär i Roslagen fick han inte tömma torrdasset i naturen. Detta brott mot gammal skärgårdshävd fick honom att rasa mot överbyråkratiseringen.

Sverige är ju som förbytt under sommarveckorna. Det blir som på kontinenten. Vi dricker vin till maten och pratar med grannarna. Många av oss delar trångt och omodernt boende över generationsgränserna. Kanske är detta undantagets Sverige en bra miljö för att förstå det normala Sverige som politikerna har att styra under årets övriga 45 veckor.

Riksdagen har uppehåll men regeringen tar formellt sett aldrig semester. Att vara statsråd är ett uppdrag 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året, alldeles oavsett snuvor och resor. Men regeringsarbetet går ändå onekligen ned i varv.

Innan Almedalsveckan fick så stor betydelse bidrog regeringens sommarfikor till att förmänskliga ministrarna. Varje torsdag efter regeringssammanträdena – i en tradition som fortfarande lever kvar oavsett regeringsfärg – bjuds media in till fikastund i Rosenbads inre gömmor med ministrar.

Kanske är regeringsfikorna ett smart sätt att utnyttja en annan viktig beståndsdel i svensk sommarpolitik: nyhetstorkan. Inte ens regeringen kan nu för tiden vara säker på stort medialt genomslag om den bjuder in till presskonferens. Men om den gör det en torsdag i slutet på juli så kan den det. Normalt är det inte så mycket annat som konkurrerar om nyhetsutrymmet.

Samtidigt ska man inte förledas att tro att sommaren är en garant för mindre politisk dramatik. Sverige gör inte ett uppehåll bara för att det är sommar. Bland tidiga exempel står midsommarkrisen 1941 ut. Den inträffade i ett Sverige som hade gått in i sommarläge. Per Albin inledde krisen med för lite sömn. Natten innan tyskarna ställer sitt ultimatum har statsministern nämligen spelat bridge till småtimmarna med några herrbekanta. Han är gräsänkling. Frun har åkt till sommarstugan på Ingarö.

Politiska kriser har en märklig förmåga att inträffa mitt i sommarens förrädiska stillhet. De två uppenbara exemplen är Ebbe Carlsson-affären, som rullades upp som en badhandduk sommaren 1988, medan Transportstyrelsen-gate fyllde ut de nedslimmade sommareditionerna förra sommaren. Men nästan varje sommar uppstår en mindre sådan »affär«: Harvardaffären 1985 kring Palmes eventuella gratifikation från en amerikansk gästföreläsning. Marjasinaffären 1996 om de klippta representationskvittona. Littorinaffären 2010, när arbetsmarknadsministern oväntat avgick och gick under jorden.

Ryktet om förre finansministerns urspårning på en skärgårdsfest spred sig förra året som en myggsvärm i den norrländska sommarnatten. Så blev det nog delvis på grund av att nyheten slog ned första veckan i augusti, när alla hade tid att skvallra och inte så mycket annat att läsa om.

Kanske kommer det globaliserade medielandskapet och sociala medier göra att sommarens förtrollning luckras upp även i politiken. Allmänheten fortsätter att förses med nyheter även under juli månads sista veckor. Framför allt kan alla dela med sig av nyheterna som aldrig förr. Och världens mäktigaste politiker lär inte göra uppehåll i sitt twittrande bara för att Fahrenheit-graderna skjuter i höjden i några dagar.

Juli och augusti är dessutom en tid när det tenderar att inträffa besvärligheter som fängelserymningar, inbrott, tafs på musikfestivaler och bråkande ungdomar. Sådant som triggar varje jourhavande pressekreterare hos valfritt oppositionsparti att se en svaghet i regeringens ledarskap. Vore jag justitieminister skulle jag inte somna allt för djupt i hängmattan.

Möjligen förleds någon att tro att sommaren också kan ge kommunikativa möjligheter för politikerna. Valrörelsesommaren 1994 skulle det svenska fotbollslandslaget gräva guld i USA. Till slut blev det VM-brons, men det var bra nog. När hjältarna kom hem till Sverige möttes de av statsminister Carl Bildt. Kanske hoppades han att det skulle ge skjuts i valrörelsen att sola sig i bronsglansen. Det är nog så vi ska förstå att Löfvénregeringen i förra veckan tvärvände som en ko på sommarbete, när de meddelade att bojkotten mot fotbolls-VM i Ryssland bara gällde invigningen. I dag lär någon minister vara på plats och heja fram svenskarna framför TV-kamerorna. Men man ska nog inte överskatta väljareffekten i att visa upp sig med ett fotbollslandslag i medvind. 1994 gick regeringen mot en valförlust, VM-bronset till trots.

Kanske uppstår magin först i efterhand. Det finns en parallell mellan synen på den svenska sommaren och det svenska folkhemmet. I båda fall finns i efterhand en utbredd illusion om problemfria dagar och ljusa varma nätter. Om man är en politiker med nostalgisk läggning eller lära kanske det snarare är så sommaren kan användas som en positiv tillgång i kommunikationen.

Avbrottet från det normala, nyhetstorkan och det faktum att världen obetingat fortsätter där utanför – denna kombination brukar göra den svenska sommaren mer händelserik än vi tror så här i början. Så blir det nog i år också. Det är ett tips med lägre odds än ett svenskt VM-guld.

Erik Zsiga

Kommunikationsrådgivare hos JKL och tidigare pressekreterare till Carl Bildt då han var utrikesminister.