Draken och björnen – fiendens fiende

Nyss handlade allt om den kinesiska drakens hotfulla eldkvastar mot Taiwan. Hur länge dröjer det innan Peking invaderar och hur kommer Amerika att agera? Nu riktas uppmärksamheten istället mot den ur idet uppväckta ryska björn som hungrigt dreglande vill sluta käftarna kring Ukraina.

Lämpligt vore nog att fokusera på båda. För åtta år sedan var det OS i Sochi. Sedan knep Putin Krim. Nu är det OS i Peking. Vad händer denna gång då den olympiska elden släcks? Blir det Taiwan, Ukraina, eller båda?

Ryssland och Kina breder ut över den euroasiatiska kontinenten och hotar att flyta ut lite till. Likt huliganer sprider de rädsla, osäkerhet och konflikt omkring sig. Utan dessa två geopolitiska översittare skulle världen kunna vara en förhållandevis lugn plats.

Men efter några årtionden av avspänning, samarbete och ekonomiska och tekniska framsteg i spåren av murens fall och Deng Xiao Pings marknadsreformer, bestämde sig Vladimir Putin och Xi Jinping, var på sitt håll, för att ändra denna fredliga och gynnsamma världsordning.

De imperialistiska fantomsmärtorna hos kontinentens jättar har blivit så svåra att erövringskrig inte längre tycks framstå som särskilt avskräckande i strävan att döva smärtorna. I Ryssland har det skett i takt med att Putin blivit alltmer autokratisk. I diktaturen Kina i takt med att landet blivit allt rikare och ännu mer autokratiskt.

Diktaturer är farliga inte bara för oliktänkande, det utgör också ett gissel för omvärlden. Vore inte Kina just det, diktatur alltså, så skulle Taiwan inte vara ett problem och Kina skulle finna sig i den internationella domstolens utslag beträffande landets megalomana anspråk i Sydkinesiska havet.  

Moderna demokratiska välfärdsstater bekrigar inte varandra och är ointresserade av att sno mark från andra. Mer territorium är inget att sträva efter och uppstår intressekonflikter bearbetas de med diplomati. Inte alltid framgångsrikt, men utan krig. Människor i allmänhet tycker inte om krig och det är just därför som demokratier i regel inte krigar med varandra.

Demokratiska stater är till och med beredda att släppa land ifrån sig om det sker under ordnade former. Nyligen hölls folkomröstning i Nya Kaledonien om självständighet från Frankrike. Självständighetsivrarna förlorade men hade resultatet blivit det motsatta hade Paris inte protesterat.   

Emellertid har motviljan mot krig, baksidor i en värld där några av de mäktigaste länderna inte är demokratier. Då Daladier och Chamberlain i München 1938, tillät Hitler att lägga under sig Sudetlandet var det av krigsaversion och önsketänkande. ”Får Tyskland bara Sudet så är jag nöjd”, sa Hitler. ”Fred i vår tid”, sa Chamberlain. Hitler ljög och den lurade Chamberlain skördade krig i alla fall.

För 14 år sedan grep Putin tillfället att beröva Georgien utbrytarprovinserna Abchazien och Sydossetien. För åtta år sedan, strax efter OS i Sochi, usurperade han Krimhalvön och initierade ett krig i östra Ukraina. Konsekvenserna blev diverse sanktioner från EU och USA som han mest ryckt på axlarna åt.

Nu mobiliserar han stora styrkor utmed Ukrainas gräns. Planeras en invasion? Nej, påstod hans utrikesminister Lavrov när han mötte USA:s Blinken i Genève. Däremot vill Putin ha löfte att Nato inte tar in Ukraina (eller någon annan ny medlem). Utgör mobiliseringen vid Ukrainas gräns ett försök att med outtalat hot pressa Amerika till ett sådant löfte? I så fall har det inte lyckats. Inte heller har han haft framgång i strävan att få Nato att dra bort sina styrkor från Baltikum och Sovjets gamla vasallstater. Så vad är han ute efter?         

I Kinas fall är ambitionerna lättare att se. Taiwan ska införlivas med Folkrepubliken. Med eller utan våld. Oklar är däremot tidpunkten. Otålighet är inte en kinesisk dygd. Men Xi Jinping vill förstås gärna hinna gå till historien som den som rättade in utbrytarna i ledet.

Men vad har Putin för planer och önskningar bortom den förvillande retoriken om säkerhet och Nato-inringning? Av Rysslands oändligt långa landgräns från Stilla havet till Östersjön och Norra Ishavet gränsar bara några småbitar mot Nato. En liten snutt Norge längst upp i norr och några tiotal mil mot Estland och Lettland i väst (plus en pyttebit mot Polen vid enklaven Kaliningrad). Det är allt.   

Man behöver emellertid inte vara tankeläsare för att begripa att en man som kallat Sovjetunionens upplösning för 1900-talets största geopolitiska katastrof gärna går till historien som den som återupprättade det ryska imperiet till dess forna storlek och glans.  Putin vore inte den förste ryske ledaren med såna planer. Efter första världskriget och Lenins statskupp var Ryssland ett betydligt mindre imperium än det varit under tsar Nikolaj. Det rådde Stalin bot på med Molotov-Ribbentrop-pakten, som gav honom fria händer att ta för sig av förlorade landområden i väster som Baltikum, Finland och Polen.

Finland blev en för stor tugga, men resten fick han. Och i Jalta försåg han sig med lojala buffertstater. Sedan kollapsade Sovjetunionen, imperiet krympte radikalt. Fann sig i det ett tag, men är nu tillbaka i ett av sina återkommande revanschistiska och expansiva utbrott.

KinaS geopolitiska tyngd har gradvis ökat med tilltagande ekonomisk styrka. Det är fortfarande ett fattigt land räknat i BNP per capita men nummer två efter USA räknat i total BNP. Det har gett Kina muskler som omsatts både i militär upprustning och i inflytandeprojekt över världen; som the Belt-and-Road Iniative, Den Nya Sidenvägen.

Även Ryssland har ökat sin geopolitiska tyngd men inte i kraft av ekonomisk uppbyggnad. Ryssland är visserligen ett betydligt rikare land än Kina men ryssarna är bara tiondelen så många som kineserna och har en samlad BNP som är mindre än Sveriges, Norges, Danmarks och Finlands tillsammans. Ryssland har inget att sälja som resten av världen vill ha, utom råvaror och, i någon mån, vapen.

Rysslands geopolitiska tyngd har ökat genom upprustning, störigt uppträdande, inblandning i fjärran konflikter och surmulet bråk med grannar. Ryssland kan inte ignoreras. Det vore farligt. Så långt har Putin nått med mobiliseringen kring Ukrainas gränser.

Men det räcker knappast  för att hans ska återvinna förlorad popularitet och ta plats som en stor ledare i rysk historia. För det måste han återta förlorade territorier, få landet att resa sig ur den geopolitiska katastrofens aska och på nytt låta imperiets slagskugga falla över de fredliga dvärgarna vid dess gränser.

På det området har han ännu inte åstadkommit så mycket. Han har införlivat två små kaukasiska provinser i den ryska sfären och tagit Krimhalvön. Såklart skulle det smaka med hela Ukraina, som ju varit en del av Ryssland i flera hundra år. Men sedan? Aptiten stiger medan man äter. Hitler blev aldrig mätt på nya erövringar. Ukrainadramat är ett München-ögonbick.   

Rysslands och Kinas agerande under det senaste årtiondet har gjort dem till paria i stora delarr av världen. De saknar vänner, men har en och annan taktisk allierad. Och så har de varandra; den euroasiatiska landmassans två överlägset största tomtägare som indignerat konstaterar att andra förmenar dem rätten att utvidga lite till. Såklart har Peking uttalat sitt stöd för Putins krav på Väst och Nato.

Kina och Ryssland har ingen traditionell vänskap att falla tillbaka på, men Putin och Xi sägs komma väl överens. De har förbrödrats enligt principen ”fiendens fiende är min vän.” Detta kan få intressanta och kanske förödande konsekvenser. Med den enes rygg bokstavligen täckt av den andre och tvärtom, kan äventyrslusten och riskviljan öka.

Nu är det OS i Kina. Som kalenderbitare minns invaderade Putin Krim efter den stora olympiska idrottsfesten i Sochi 2014.  Den 20 februari släcks den olympiska lågan i Peking. Tänder de båda autokraterna Xi och Putin, i konspiratoriskt samförstånd, då varsin samordnad brand i varsin ände av sin gemensamma kontinent? En i Taiwan och en i Ukraina. De har i alla fall ryggen fri.

Axel Odelberg är journalist och författare.

***

Läs även: En landinvasion Putins sista utväg

Läs även: Ukraina bad om vapen – fick 5 000 hjälmar

Läs även: Protesterna i Kazakstan signalerar nya tider

Läs även: Oväntad vädjan från talibanerna förbryllar

Läs även: Ryska soldater lämnar ett Kazakstan i tacksamhetsskuld

Läs även: Hakelius: Så russifieras den svenska politiken

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.