”EU hycklar om Polen och asylrätten”

Ingenting tycks rå på människors incitament att försöka ta sig in i Europa. Ett okänt antal från Mellanöstern, Afghanistan och Afrika hamnade i ett tre kilometer brett ingenmansland vid gränsen mellan Polen och Belarus och kom varken fram eller tillbaka. Militär bevakade var sin sida av gränsen. Det var i augusti. Veckorna gick. 

Dramat som iscensattes av Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko handlar om asylrätten. Han satte in stöten mot EU:s dubbla och oförenliga ståndpunkter, å ena sidan asylrätten, å den andra EU:s gränsbevakning. Lukasjenko spelade på möjligheten att Polen skulle tvingas öppna en passage in i EU av humanitära skäl. Då skulle vägen in i EU stå öppen men Polen stod emot. Det som nu händer vid gränsen är Lukasjenkos plan B. Många tusen migranter skickas fram för att ta sig in en masse om så med bultsax och pressa EU till eftergift. 

Komplikationen är att Polen och alla EU-länder lyder under EU:s grundlag och Europakonventionen. En av huvudreglerna i asylrätten är förbudet att stöta bort flyktingar som söker asyl, så kallade push-backs eller refoulement. Kommer människor fram till gränsen har de rätt att söka asyl, det vill säga att komma in landet och få sin sak prövad som det heter. Men om de hindras från att komma ända fram till gränsen har de inte dessa rättigheter. 

När Ylva Johansson intervjuades om denna flyktingsituation (Aktuellt i SVT 30/9) intog hon oförenliga ståndpunkter, efter vad det verkar utan svårigheter. Hon var stolt över att ”vi är EU, vi är något annat än Lukasjenko, vi följer internationella konventioner, vi håller oss till mänskliga rättigheter”. Om gisslan vid gränsen sade hon med emfas: ”Det är människor vi pratar om och man måste alltid prioritera att rädda människor”. Ingen tvekan där.

Samtidigt var det förstås inte tal om att faktiskt släppa in dessa människor i Polen. Ylva Johansson fortsatte: ”Det är inte så att alla som vill har rätt att komma in i EU. Polen har en rättighet och en skyldighet att skydda sina gränser. Asylrätten är till för människor som befinner sig i en riskfylld situation.” 

Det EU:s kommissionär för flyktingpolitiken begärde av Polen var ”mer av transparens, att de lever upp till EU:s standard.” Hon stannade vid det. Men vilken standard tänkte hon på? Den att bistå människor eller den att vakta EU:s gräns?

Det finns en föreställning om att EU-stater kan göra som de vill med asylrätten. Det kan de inte. Ett land som inte vill ta emot migranter måste antingen göra som Polen och hindra dem från att nå fram till gränsen, eller få EU:s medgivande för gränskontroller, eller gå ut med så kärva villkor att ingen söker sig dit.

Sverige fick EU-kommissionens medgivande att kontrollera gränserna vid den stora flyktingvågen 2015. Polisen på vår sida av Öresundsbron sorterade. De som sökte asyl skickades till Migrationsverket, andra fick ta sig vidare. Rätten att söka asyl gällde. När situationen blev ohållbar gjorde vi en Polen-manöver i det att vi införde id-kontroll på den danska sidan. De som inte kunde styrka sin identitet kunde avvisas innan de nådde gränsen. Sedan dess har Sverige fått tillåtelse att förlänga gränskontrollen med sex månader i taget, nu senast fram till maj 2022. Det har fungerat så där. Till och med under Coronaåret 2020 när möjligheterna att resa i världen praktiskt taget låg nere fick vi 12 000 nya asylsökande.

I Polen har något hänt under hösten. I början på oktober gjorde landet en revolutionerande operation i två steg som skakade om hela EU-systemet. Polens författningsdomstol slog fast att delar av EU:s grundlag är oförenliga med Polens grundlag och att EU agerar bortom sin jurisdiktion. Steg två var att asylrätten sattes ur spel genom att parlamentet antog en lag för att stoppa asylsökande vid gränsen och ogiltigförklara asylansökningar från migranter som befinner sig olagligt i Polen. Har migranterna korsat gränsen olagligt ska de lämna polsk mark och förbjudas återvända i upp till tre år. Polen var därmed stängt för inträde enligt asylrätten. 

EU har fördömt Polens brott mot rättsordningen och EU:s konstitution och gemensamma värden som moral, rättssäkerhet, demokrati, humanitet och frihet. Men unionen säger märkligt nog ingenting om den nyligen antagna asyllagen. Att den förtigs är anmärkningsvärt men inte konstigt eftersom Polen skulle kunna ha dåligt inflytande på andra EU-länder. 

Polen har hela EU emot sig i rättsfrågor. Det är en sak. Men att vägra spela med i ett ovärdigt asylspel är en annan sak, till och med aktningsvärt. Miserabla flyktingläger vid EU:s yttre gränser, diktatorer som får betalt för att skona Europa och nu flyktingdramat vid landets egen gräns. Allt detta för asylrättens bevarande i EU, men inte nödvändigtvis enbart för de asylsökandes bästa utan också för idealitetens och självbildens skull. För att skänka oss själva tröst i vissheten att vi är goda. De som försvarar rätten till asyl måste veta exakt vad det är de försvarar.

Därför att människorna som hålls fångna i ingenmansland visar att försvaret av EU:s yttre gränser inte går att förena med asylrätten. I Sverige följer vi asylreglerna till punkt och pricka vilket betyder att vi nekar asyl för ungefär tre av fyra. Det skulle förmodligen också gälla de flesta som har lurats fram som murbräcka av Lukasjenko. Ofta vill migranterna bara ha ett bättre liv och då är de ekonomiska flyktingar vilket inte ger asyl. Bryssel säger att de som inte har asylskäl ska lämna EU, men vad är det om inte en sorts push back det också? Är det inte mänskliga rättigheter det heter det som EU försvarar? 

Dubbelmoralen vid EU:s yttre gränser är inte vacker i ljuset av de värden EU påstår sig hylla. Polen förtjänar respekt för att landet vågar stå emot trycket, även om det innebär asylrättens död. Det är på tiden att vi hittar en bättre ordning för det vi vill åstadkomma.