”Feministisk” regering suddar ut kvinnorna

Varför har ordet kvinna blivit tabu, frågar sig historieprofessorn och genusforskaren Yvonne Hirdman efter att ha läst Kajsa Ekis Ekmans senaste bok Om könets existens. Ekman menar att det nu i västvärlden sker ett historiskt skifte där vi går ifrån en definition på att kön endast är en reproduktiv funktion, till att kön alltmer ska förstås som en känsla som kan definieras efter en personlig upplevelse. Hon visar också att det främst är kvinnor och deras roll i reproduktionen som är problematiskt och ska osynliggöras.

Frågan aktualiseras med regeringens lagförslag om att det ska bli lättare att byta juridiskt kön, redan från 12 år. Var och en ska kunna välja vilket kön man vill ha. Ambitionen är en modern lag som ska ge transpersoner mer makt över sina liv.

Många har dock påpekat att lagen inte är begränsad till denna grupp eftersom den bygger på självbestämmande. Alla svenskar, oavsett om kroppens anatomi har förändrats eller inte, kommer utan krav på prövning kunna ändra sitt juridiska kön.

Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), är i huvudsak positiva till lagförslaget, men saknar en analys av hur förändringarna kan påverka jämställdhetsarbetet. Både SKR och organisationen Sveriges Kvinnolobby anser att kopplingen till biologiskt kön upphävs om lagen instiftas. Därmed förändras samhällets definition av vad kön är i grunden.

Att se på könstillhörighet som individens fria val, och inte ett biologiskt faktum, innebär redan i dag enligt Kvinnolobbyn att många myndigheter har slutat samla in könsuppdelad statistik. Även Kommissionen för jämställda livsinkomster har påtalat att det kan vara problematiskt att myndigheter själva ser sina verksamheter som könsneutrala när de från början omedvetet är formade utifrån en manlig norm.

Att regeringen 2014 kunde deklarera sig vara världens första feministiska regering berodde på dess höga ambition och politisk vilja. Men det möjliggjordes också av att Sverige länge varit ett föregångsland när det gäller kvinnors rättigheter. På sjuttiotalet började jämställdhet att etableras som ett särskilt kunskapsområde med tillämpning inom politik, arbetsliv och övrigt samhällsliv. Riksdagen har antagit det övergripande nationella målet att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Ett jämställdhetsperspektiv ska beaktas i all politik som påverkar människors villkor. Könsuppdelad statistik och mätbara mål som kan följas upp, är grunderna för arbetet.

Hur kan vi då förstå dagens trender, då skrivningar om kvinnor och jämställdhet de senaste åren försvunnit ur lagar och styrdokument för myndigheter? Yvonne Hirdman lyfter fram flera parallella förklaringar. Med postmodernismens intåg skedde en uppluckring av uppfattningen att det finns fasta sanningar eller fakta, vilket också skapade ifrågasättanden på jämställdhetsområdet runt 2000-talet. Parallellt började en utveckling på EU-nivå där samtliga diskrimineringsgrunder, inklusive kön, skulle samlas under en gemensam lag. JämO avskaffades 2009 och ersattes med DO. Fokus på kön som en diskrimineringsgrund bland andra, har styrt jämställdhetspolitiken till ett mer juridiskt diskrimineringstänkande.

Hirdman nämner också aktivisternas kamp att införliva sina agendor med kvinnorörelsen och politikens likgiltighet och populism – det är lätt att stödja vädjanden om att underlätta för unga människor att byta kön, men svårare att överblicka konsekvenserna. Den feministiska framgången var påfallande, och kravet ökade från DO, RFSU, RFSL och genusforskare, på att HBTQ och alla marginaliserade grupper skulle in i jämställdhetspolitiken.

Med Miljöpartiets inträde i regeringen 2014 såg vi att identitetspolitiken, det vill säga att olika (minoritets) gruppers rättigheter och representation baserat på etnicitet, religion, eller könsidentitet, kom in i flera politikområden. Även om intentionerna var goda, har Miljöpartiet ofta lyfts fram som det parti som mest okritiskt tagit till sig dessa idéer. Mest tydligt har det varit i kulturpolitiken, som styrts in i identitetspolitisk riktning. Mp har lämnat liknande avtryck på jämställdhetspolitiken.

En invändning skulle kunna vara att jämlikhet mellan könen (jämställdhet) handlar om rättvisa och representation mellan grupper. Att likställa kvinnors underordning med minoritetsgruppers rättigheter är dock problematiskt, eftersom kön går igenom alla andra diskrimineringsgrunder.

Det är också problematiskt när kön likställs med könsidentitet. Jämställdhet tar sin utgångspunkt i att makt skapas och upprätthålls strukturellt i samhället och att det finns systematiska skillnader mellan kvinnor och män. Det handlar inte om en personlig upplevelse.

Resultatet blir att kön i dag ofta osynliggörs, eftersom det finns en rädsla att vissa grupper ska känna sig exkluderade. Men man kan fråga sig vem som i stället exkluderas då Vårdguiden eller Försäkringskassan undviker ordet ”kvinna” vid samtal om förlossning och graviditet. Hur ska resultat tolkas när Folkhälsomyndigheten har sju olika svarsalternativ för kön? Hur följs delmålet om jämställd utbildning upp när ”flickor och pojkar” bytts ut mot könsneutrala skrivningar som ”eleverna” i skolans läroplaner?

Att MP haft ministerposten för mänskliga rättigheter och diskriminering 2014–2021, och för jämställdhet mellan 2019–2021, förklarar inte hela utvecklingen. Däremot har deras bristande kunskap om jämställdhet och okritiska förhållningssätt till identitetspolitiken, sannolikt påskyndat den.

Men vi kan inte vara säkra på att utvecklingen hade varit en annan om något annat parti varit ansvarat för dessa frågor. Även Liberalerna, som liksom Socialdemokraterna haft flera jämställdhetsministerposter, är okritiska till det nya lagförslaget. Detta leder oss in på frågan ompolitikens likgiltighet och populism. En politisk vilja till förändring och ett strategiskt arbete har varit viktiga förutsättningar för den svenska jämställdhetspolitiken. Trots den feministiska regeringens utfästelser har det strategiska arbetet i dag eroderats. Vilken är den politiska viljan? Hur ser styrningen av myndigheterna ut?

En välvillig tolkning av hur ordet kvinna har kunnat bli tabu med världens första feministiska regering är att politikerna har varit välmenande för transpersoners rättigheter, men okunniga om konsekvenserna av detta för jämställdhetspolitiken. En annan tolkning är att de hoppat på en trend och ägnat sig åt populism. Det är givetvis viktigt att förbättra levnadsvillkoren för transpersoner. Men det måste vara möjligt att göra detta utan att osynliggöra halva befolkningen.

Den feministiska regeringen har tid att göra om och göra rätt. Den skulle kunna börja med att dra tillbaka det aktuella lagförslaget.

Tanja Olsson Blandy är fil. dr i statskunskap, tidigare mångårig opolitisk tjänsteman på Regeringskansliet, idag egenföretagare.

***

Läs även: Sofie Löwenmark: Så grundmurades bilden av att Sverige är genomrasistiskt

Läs även: Meritokratin hotas på USA-universitet – ”Raslig rättvisa”

Läs även: Hijaben säger: ”Vi vill inte ha ert samhälle”

Läs även: Kritisk rasteori – ideologin som splittrar USA

Läs även: Allt fler svarta i reklamen – men för vems skull?

Läs även: Nina Solomin: De upptagna bryr sig inte om hudfärg och ras

Lyssna även på Fokuspodden: Identitetspolitiken – en rå maktstrid

Vill du få Fokus i brevlådan varje vecka – eller enbart digitalt? Här tecknar du din prenumeration.