Från favorit till förakt

Västvärlden chockas över Ungerns extrempolitik. Men egentligen är landets resa logisk.

I söndags gav de ungerska väljarna ny majoritet till premiärminister Viktor Orbáns regering. Men det var inte givet att Ungern skulle bli EU:s enfant terrible. Omvärldens syn på landet har skiftat genom historien.

Det började med en ungersk glansperiod när den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin etablerades 1867. Samhället moderniserades. Slovakiska gruvor, kroatiska åkrar och transsylvanska skogar slussade rikedomar till Budapest, som blev en kosmopolitisk metropol med tunnelbana, boulevarder, teatrar och kaféer. Verk av ungerska kompositörer, författare och vetenskapsmän spreds över världen. Ungern fick en plats på den internationella scenen.

Epoken fick ett förnedrande slut med första världskriget och freden i Trianon 1920. Ungern förlorade tre fjärdedelar av ytan och två tredjedelar av befolkningen. Var tredje etnisk ungrare hamnade utanför den nya staten.

Mörka decennier följde. Först fascism, sedan kommunism. Det krossade upproret 1956 skapade den största europeiska flyktingvågen sedan andra världskriget: 200  000 ungrare flydde landet. Ungrarna fick ingen militär hjälp, men stor folklig sympati. Den europeiska allmänheten genomförde en av historiens första stora krisinsamlingar.

I mitten av 1960-talet började kommunistpartiet pröva små reformsteg. Ekonomin liberaliserades. Samhället öppnades försiktigt västerut. Levnadsstandarden steg. Snart talades det om Ungern som »den gladaste baracken i det socialistiska fånglägret«. I slutet av 1980-talet var Ungern en kommunistdiktatur där det fanns McDonalds-restauranger, Levis-jeans och Madonnaskivor. Det hade också blivit ett populärt resmål för västerländska turister. Exotiskt, men ändå tillgängligt eftersom väntetiden för en turistbuss vid gränsen knappt var mer än två timmar.

Så kom 1989. En demokratirörelse hade vuxit fram. Redan året innan hade några studenter bildat unga demokraters allians, Fidesz. I januari tilläts politiska partier och fackföreningar. I maj klipptes taggtråd och elstängsel ner längs gränsen mot Österrike. I juni gavs ledarna för revolten 1956 en officiell begravning, med en 26-årig Fideszledare vid namn Viktor Orbán som en av talarna.

Ungrarna hade bokstavligen börjat montera ner järnridån. Tusentals semest­rande östtyskar vägrade mot slutet av sommaren att åka hem. De krävde att få resa till väst. Till slut släppte den ungerska regeringen iväg dem. Det startade den dominoeffekt som välte muren och kastade diktaturerna över ända.

Ungern fick enorm internationell goodwill. Förutsättningarna var bättre än för de flesta tidigare kommuniststater. Reformtakten var redan hög och ungrarna hade begränsad men ändå vana av marknadsekonomi.

Till en början gick det bra. Ekonomin växte och fortsatte att öppnas för utländs­ka investeringar. Det svenska näringslivet såg tidigt möjligheterna. Ikea öppnade sitt första varuhus våren 1990. Året därpå förvärvade Electrolux vitvarutillverkaren Lehel, och började flytta stora delar av sin europeiska tillverkning till Ungern. Många svenska företag följde efter.

Ungern blev 1996 den andra tidigare kommuniststaten att välkomnas in i OECD. Landet kom med i de första östutvidgningarna av Nato 1999 och EU 2004. Det var logiskt. Ungrarna hade traditionellt orienterat sig väster- och norrut.

Men här fanns en paradox. Ungern är också ett konservativt samhälle – pat­riotiskt, kristet och nostalgiskt. Redan sommaren 1989 kunde man i varje kiosk i Budapest köpa nytryck av kartor med Ungerns gränser som de såg ut före Trianonfreden. Även annars moderna ungrare kan än i dag tala som om denna överenskommelse skulle kunna rivas upp. Med Trianonfreden finns alltså en alternativ diskurs om väst, nämligen den att Ungern motarbetas därifrån.

Redan innan diktaturen kollapsade hade oppositionen splittrats i en liberal och en konservativ gren. Samtidigt blev det reformerade kommunistpartiet snart de främsta nyliberala reformatörerna. I Jan Lewenhagens reportage inför valet (Fokus 12–13) skildras ingående väljarmaximerandet på denna spelplan från 90-talet och fram till i dag. Fidesz har effektivt utmanövrerat konkurrenterna genom att förvandlas från västinriktade liberaler till introverta konservativa. Och de har gjort det utan att märkbart påverkas av att det har retat omvärlden.

Fidesz resa har förbryllat många av oss som har följt den. Men egentligen har den konsekvent följt två röda trådar: För det första fokus på Ungerns oberoende. För det andra en besatthet av att en gång för alla besegra kommunisterna. Så ska man förstå medie- och vallagarna, trilskandet mot EU och den nya grundlag som 2011 ersatte den då ännu gällande från kommunisttiden.

Flyktingkrisen gav Orbán en grund för att utveckla fiendebilderna EU och finansmannen George Soros. Varför han valde just dessa kan diskuteras, men de ger honom tillfälle att tala om en invasion över landets gränser och om Ungerns självständighet.

Sådan retorik slår an i en nation som i sekler har styrts av turkar, österrikare och ryssar, och som till slut har lyckats göra sig av med dem.

Europas alternativhöger jublar. I sitt försvar av en »illiberal demokrati«, ett samhälle där demokratin underordnas, har Orbán vunnit nya vänner. Att Rysslands president skulle vara en av dem trodde nog inte de som hörde Orbán tala 1989. Mer väntat är att Ungerns traditionella band till Polen har fått ny kraft, en relation som framöver nog kommer att bli viktig för dynamiken i EU.

Hos västeuropeiska politiker är ett Ungern som sätter upp stängsel inte lika populärt som ett som river sådana. Kritiken har stegrats successivt sedan Fidesz återtog makten 2010. I Ungern har detta förstärkt effekten. Kritiken beskrivs som ännu en utländsk konspiration mot landet. Söndagens valresultat lär varken stilla EU:s kritik eller Viktor Orbáns vilja att retas. <