Jens Ganman: Alternativhögern allt mer passé

Jag letar på YouTube efter ett gammalt klipp från en podd där jag var med. Det borde vara lätt att hitta eftersom genren är relativt smal: bitter gubbe i Norrlands inland gnäller på svensk asylpolitik och på public service-media. Jag går bet men plattformens algoritm föreslår alternativ: ”Henrik Jönsson intervjuar Aron Flam”, ”Aron Flam intervjuar Henrik Jönsson”, ”Jan Emanuel gäst hos Ann Heberlein”, ”Ann Heberlein gäst hos Henrik Jönsson”, ”Jan Emanuel gör armhävningar”…

Här stannar jag upp, räknar efter och slås av att det vi slarvigt kan kalla svensk alternativhöger på kort tid har förvandlats till en parodi på sig själv. Inte för att den har fel i sak utan för att den nu verkar ta sig själv på lika stort allvar som den anklagar vänstern för att göra. ”Alternativhögern” har blivit såväl pretentiös som voluminös. Klippen med konservativt lutande debattörer som intervjuar varandra sväller över alla bräddar. Vi – ja, jag ingår själv i kretsen – har visserligen lyckats bygga ett ekosystem vid sidan av etablissemanget men det som från början var en pigg motståndsrörelse frontad av namn som Navid Modiri, Aron Flam, En Arg Blatte, Henrik Jönsson, Malcom Kyeyune med flera är några år senare en spegelvänd kopia av vänsterns ekokammare där allt utgår från genus, rasism och klassklyftor. 

I spegelns högersida cirklar ämnena kring integration, brott och invandring och inget konstigt med det; dessa frågor har präglat Sverige de senaste tre decennierna.  Idag är plötsligt alla alternativhöger som inte är uttalat vänster –  inklusive Jimmy Jansson, Socialdemokraternas starke man i Eskilstuna som nyligen krävde flyktingstopp för hela Sörmland. Och kanske är det där problemet ligger för den nya högern: det som kändes nytt och intressant för några år sedan är mainstream idag.

Under hösten har flera framträdande regeringsföreträdare sett ljuset och erkänt: invandring är en kostsam affär. Det blir inte vinst lite längre fram – tvärtom. Enligt regeringens egna beräkningar läcker de svenska transfereringssystemen mellan 11 och 27 miljarder per år (TT 2019-10-09). Sverigedemokraterna hade med andra ord rätt i mycket. Till och med SSU kan numera tänka sig ett samarbete med dem. Samhällsdebatten har ”kommit ikapp” som Mikael Damberg kungjorde i Aftonbladet den 22 september. De frågor som vi ”rasister” inom alternativhögern har tjatat om sen runt 2015 är numera politiskt allmängods och i detta nya mediala landskap framstår den löst sammansatta rörelsen som allt mer passé.

Från början fyllde den en funktion genom att vara en tumme i ögat på makten och en påminnelse om att det ofta finns fler versioner av saker än den som presenteras i gammelmedia. Drivna entreprenörer som Jönsson, Modiri och Flam insåg att det fanns ett kommersiellt sug efter andra politiska analyser än Fredrik Furtenbachs letargiska docerande i P1. Eller Mats Knutssons knastertorra nerdumningar av regeringens och oppositionens utspel i Aktuellt.

När de var som bäst fungerade De Nya Analytikerna som nutida arvtagare till Martin Luther. Med friskt mod spikades systemkritiska teser upp på domkyrkans port. När de var som sämst blev det som en gammal Monty Pythonsketch: välbeställda medelklassmänniskor som med groggen i hand tävlar om vem som har det värst. Man ondgör sig över hur farligt det har blivit i Orten och att inga politiker bor där. Trots att dessa tyckonomer sällan bor där själva heller. De drabbas mest på distans, men de älskar att tala om andras hyckleri. Jag vet, för jag var en av dem. Samtidigt finns goda sidor i den här konservativa motståndsrörelsen. Ett land utan någon form av motståndsrörelse är inget friskt land.

***

Den östtyska statstelevisionen sände nyhetsmagasinet Der Schwarze Kanal mellan 1960 och 1989. Programmets ihärdiga smutskastning av väst i kombination med glorifiering av förhållandena på hemmaplan var tänkt att stärka den kommunistiska regimen, men effekten blev den motsatta. Den östtyska befolkningen insåg att alla problem i världen omöjligen kunde skyllas på USA. Kanske kände en och annan svensk också så inför Carina Bergfeldts rapporter från Washington under Trumpåren. Det finns ett fantastiskt klipp på YouTube där Bergfeldt räknar upp allt knasigt Trump gjort och sen himlar menande mot kameran, typ: ”Vilken stolle, va?”. 

Kanske var det just sådana klipp som gjorde Aron Flam och Henrik Jönsson stora. Svensk media tog i från tårna för att påvisa Trumps galenskap och att det inte fanns några problem med svensk asyl- och migrationspolitik. Vanligt folk såg att i alla fall det senare inte stämde. De såg kulhål i väggen, sönderbombade entréer, uppeldade bilar på parkeringar. De konservativa dissidenternas sändningar över internet framstod då mer och mer som en frisk fläkt. Deras program var vår motsvarighet till DDR-dissidenternas stencilerade flygblad.  Poddarna, bloggarna och vloggarna gick på djupet med sånt SVT och SR aldrig verkade vilja lägga mer än fem minuter på. De här entreprenörerna i idévärlden är inga dumskallar. De la tid på research och framförande och antagligen var de flesta ärliga i sitt uppsåt: de oroade sig på riktigt över Sverige; de ville inte se landet slitas isär av korruption, kriminalitet och inkompetenta politiker.

Dessvärre slutar de flesta motståndsrörelser som mätta katter och med åren förvandlas vi alla, oundvikligen, till det vi själva föraktar som unga.

***

Jag försöker sätta mig in i vänsterns situation. Hur är det för dem att betrakta denna konservativa rörelse utifrån? Jag är själv vänster från början och borde kunna relatera till fenomenet. Jag växte upp på 1980-talet när MUF föraktfullt kallade oss arbetarungar för ”sossepack” när vi kom i slitna jeansjackor med egenkomponerade Maidenloggor i svart tusch på ryggen. Kanske lät det inte så överallt men definitivt på min högstadieskola i Östersund. 

Dessa MUF:are såg ut och förde sig ungefär sig som Henrik Jönsson och antagligen reagerar många inom vänstern som pavlovskt på hans välfriserade uppenbarelse. Samtidigt tycks vänstern ha svårt att se att Jönsson verkar i samma folkbildningstradition som de själva har övergett till förmån för ett ändlöst gafflande om mikroaggressioner och högerpopulistiska hundvisslor. Vill man vara elak skulle man kunna säga att den svenska alt-högern inte behöver vara särskilt bra eftersom vänstern fram till hösten 2021 varit så bottelöst dålig.

Till sist räknade de i alla fall ut att allt de behövde göra var att backa tillbaka och ställa motståndarna offside.  Numera kan de troskyldigt säga: ”Vad är problemet? Alla är väl för språktest och statliga mottagningsläger för asylsökande?” Till och med Morgan Johansson. Till och med Mikael Damberg. Sveriges egen variant av den gamla 1984-devisen: ”Vi har alltid varit i krig med Eurasien.”

I den här takten kommer förmodligen Damberg och Johansson att tala sig varma för repatriering senast 2023. Varpå frågan infinner sig: vad ska alla konservativa poddare syssla med då? Sitta och gråta över att de 2016 anklagades för att vara rasister? Man kan ha all förståelse för att de vill göra det, men frågan är vart det leder på sikt. Sådana litanior lär till slut bli lika tröttsamma som Anders Lindbergs twittrande om det annalkande stöveltrampet från Nya Alliansen.

***

Vänstern har naturligvis också ett ansvar för att samhällsdebatten har blivit så torftig, och ibland obefintlig. Jag vet att både Henrik Jönsson, Aron Flam med flera tjatar kontinuerligt på olika vänsterprofiler att de borde ställa upp på poddsamtal, inte minst Annie Lööf. Erik Rosén från Politism var en av de första som tog mod till sig och klev över staketet. Han gästade Aron Flams podd Dekonstruktiv Kritik redan 2017. Henrik Arnstad ställde samma år upp på en lång intervju i Mustafa Panshiris och min bok Det lilla landet som kunde.

Bilan Osman har också vågat språnget (hos Flam), liksom Katarina Wennstam (Sista Måltiden). I övrigt har det varit tunnsått med idémässig korsbefruktning. Flera alternativhöger-poddar har försökt få de rödgrönas partiledare som gäster men det blir nästan alltid nobben. Det slutar med att Ulf Kristersson och Ebba Busch sitter där. Igen. 

Kanske bottnar problemet i att folk på både höger och vänsterkanten betraktar fiendens poddar som potentiella bakhåll. Den som driver podden klipper materialet som han eller hon vill och med lite otur kan man som gäst framstå som den idiot man är. Eller så kan man kräva att inspelningarna görs live. Det gjorde jag själv när SVT:s Mötet frågade om jag ville debattera en förment meningsmotståndare. SVT meddelade att man "inte valt det konceptet”. Man vill banda. Klippa. Formalisera. Så jag avstod.

***

Tillbaka till artikelns början. Hittade jag det där klippet med mig själv? Ja, tyvärr. Jag tvingades lyssnade bakom en skämskudde. Jag sa inget jag inte fortfarande tycker i sak, men jag för fram budskapet med en outhärdlig Bror Duktig-attityd, märkbart uppfylld av min egen viktighet. Konsekvent putslustig, outhärdligt servil mot intervjuarna. Det tog ett tag att förstå varför jag och många andra retar upp vänstern men det är egentligen mycket enkelt: det är för att vi numera låter precis som de brukade låta.