Jens Ganman: SVT:s nya, hårda stil är framtiden

Anders Holmberg, programledare för 30 Minuter i SVT, har ett speciellt sätt att le. Inte sällan ser han lite frånvarande ut. Ögonen halvslutna, som på en småbarnsförälder som sovit för lite. Eller ett lejon som dåsar i skuggan under träden på savannen, strax intill de aningslöst betande gnuerna. Skenbart ointresserad. Men plötsligt kan han vakna till och sätta fart. Och han grimaserar bäst och mest av alla på SVT:s nyhetsredaktion. Lägger pannan i djupa veck och höjer ögonbrynet på ett sätt som i bästa fall signalerar klentrogenhet, i värsta förakt, mot den han intervjuar.

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson har inte heller något riktigt pokerface. Oftast hinner han ordna anletsdragen när han ställs inför hårda frågor, men tyvärr för honom – och tack och lov för tevetittarna – har han en tendens att rodna och flacka med blicken var gång han tummar på sanningen.

I säsongens andra avsnitt av 30 Minuter intervjuades han av Anders Holmberg (15/9). Johansson rodnade praktiskt taget oavbrutet under 25 av dessa, vilket var helt logiskt: 30 Minuter är tänkt att återupprätta SVT:s förtroende hos den del av befolkningen som inte riktigt litar på public service. Abiturienterna i Livets Hårda Skola som utgår från att det mesta som kommer från SVT:s nyhets- och samhällsredaktion är riggat och att Anders Holmberg och hans kollegor låter politikerna komma undan, med flit. 

De första fem minuterna av programmet löpte på som det brukar. Lite kallprat om vem som ska ta över efter Stefan Löfvén, om att Sverige skärper migrationslagstiftningen. Lätt skuggboxning. Justitieministern fick prata av sig. Han radade upp soundbites om att Sverige numera inte skulle klara 100 000 flyktingar på ett år och att Sverige sedan flyktingskrisen 2015 ”stramat åt” asylpolitiken och ”tagit kontroll över situationen”. Holmberg lyssnade artigt. 

Gissningsvis kunde han redan siffrorna utantill: under 2020 beviljade Sverige 80 009 uppehållstillstånd och i den summan ingår allt från doktorander (829) till gästarbetare (16 315), men också drygt 29 000 anhöriginvandrare, allt enligt Migrationsverket. 

Holmberg vet, precis som ministern, att det är anhörig- och arbetskraftsinvandringen, de ekonomiska migranterna, som just nu fyller på svenska förorter med lågutbildade och desperata människor, inte asylsökande och krigsflyktingar. Och att det är ur de miljöerna gängen rekryterar sina bombmän och mördare. Men Johansson fick frikort på den. Anders Holmberg ville hellre borra i värderingsfrågan.

För det är Värdegrunden som styr svensk politik och på den punkten har Morgan Johansson och hans parti gjort en spektakulär helomvändning. Holmberg konfronterade sitt intervjuoffer med just detta. Han påpekade att Morgan Johansson en gång, för inte allt för länge sen, dömde ut sina politiska motståndare som hjärtlösa, dåliga människor för att de ville införa språkkrav för invandrare och att han skrev om det, salvelsefullt, på sin blogg 2008. Ett inlägg som märkligt nog försvann i samma veva som Johansson presenterade sin nya, tuffa integrationspolitik. Någonstans här började migrationsministern upptäcka att han gått i en fälla. Och det hade han. För detta var inte Agenda 2019. Eller Aktuellt 2020. Det var 30 Minuter 2021 och Anders Holmberg kände vittringen av sömnig gnu där under sitt träd på savannen. 

Före 30 Minuters födelse var Agenda SVT:s flaggskepp när det gällde tunga utfrågningar. Men programmet hade kört fast, både formmässigt och som maktfaktor. En gång i tiden, när det startades, fanns ambitionen att det skulle vara ett program till vilket man anlände som minister eller generaldirektör och lämnade som före detta. Lite som Plus med Sverker Olofsson, fast med politiker som hamnade i soptunnan i stället för undermåliga stavmixrar. Men med åren mattades ambitionen. Agenda blev en biktstol; ett lagom trevligt samtalsprogram där makthavare kunde prata av sig och få syndernas förlåtelse. Det värsta som kunde hända var att Anna Hedenmo la huvudet på sned och såg bekymrad ut. Ingen pressekreterare hajade till när redaktionen ringde och bad om en intervju. Snarare tvärtom, ett bra tillfälle för exponering.

Detta retade många internt på SVT; att man sjabblade bort ett i grunden bra koncept. 

Redaktionen bakom 30 Minuter spände därför bågen betydligt hårdare och siktade på att återupprätta public service förlorade heder. Skandaler som den kring Ekots mörkande av en medarbetares privata relation till en dömd islamist som hon rapporterade om, programledaren Carina Bergfeldts aningslösa minglande med Annie Lööf och Mona Sahlin och det infekterade ”rasismuppropet" var raketbränsle för public service kritiker, varav undertecknad är en. Och feltrampen kommer allt tätare i och med att SVT och SR har ögonen på sig på ett helt annat sätt idag jämfört med för bara tio år sedan. Numera finns Facebookgrupper som enbart ägnar sig åt att fånga upp grodor från public service-bolagen och förmedla dem till allmänheten.

Vad Morgan Johansson tyckte om utfrågningen vet bara han och kanske hans närmaste krets. Han uppges i varje fall inte ha sett nöjd ut när han gick från studion. Vissa menar att ministern inte fäste någon större vikt vid att SVT gick åt honom så hårt. Efter sju år på den dubbla ministerposten är han härdad; sånt där rinner av och han har gjort dåliga intervjuer förut.  Och så kan det mycket väl vara.

Skillnaden, den här gången, var att flera tunga tidningstyckare hakade på och skrev om programmet i efterhand. Med illa dold förtjusning. Dagens Nyheter kallade avklädningen en ”högtidsstund” och jublade över att någon äntligen tryckte dit den skrymtande justitieministern. Aftonbladet använde ordet ”pinsamt” i sin rubrik medan Svenska Dagbladet fastnade för ”utstuderad ömklighet”. Några noterade också det ändrade tonläget hos SVT och såg det som ett ”mission statement” från nyhetsredaktionen.

Statstelevisionen lyckades alltså med vad den hade föresatt sig. Den visade att: a) nu har valåret börjat och: b) hädanefter kan en minister faktiskt tvingas avgå efter att medverkat i 30 Minuter. Precis som det ska vara, alltså.

Nu tvingades Morgan Johansson inte avgå. 30 Minuter har, än så länge, för dåliga tittarsiffror för det. Men bland hans medarbetare var man överens: om intervjun skett i Aktuellt, på bästa sändningstid, hade utfallet kunnat bli annorlunda.

Det sägs att Richard M. Nixon förlorade presidentvalet 1960 med tunn marginal för att han svettades och såg orakad och opålitlig ut i en direktsänd tevedebatt. Han ville inte ha smink – ansåg det fjolligt.  Motståndaren John F. Kennedy såg däremot ungdomligt fräsch och trevlig ut. Sådana saker kan, i alla fall teoretiskt, ske igen. Ett uselt teveframträdande vid fel tillfälle, efter fel händelse, skulle kunna avgöra även ett svenskt val. Regeringens marginaler krymper efter varje ny skjutning.

Efter programmet fylldes Anders Holmbergs mailbox av lyckönskningar. Som efter en lottovinst eller en nedkomst. Jag var själv en av dem som berömde och kanske ska jag anses tillhöra ”tyckosfären”, men många vanliga tevetittare hörde också av sig. Flertalet hade överraskats positivt av hans rättframhet och ”mod” när han avbröt Johanssons snömos och konfronterade ministern med hyckleriet. 

Internt i tevehuset var alla inte lika glada. Det finns en falang på nyheterna som har problem med Anders Holmberg. Med hans ton, hans "tilltal” och med det faktum att han (helt ofrivilligt) har blivit en idol för vita, medelålders män i glesbygd. På samma sätt som för övrigt hans gode vän Jörgen Huitfeldt på Sveriges Radios P1 blev sedan han, likt ärkeängeln Lucifer, lämnade public service för Kvartal.

Holmbergs kritiker tycker att han är för offensiv och att hans sätt att intervjua alla partiledare med samma hårda stil spelar Sverigedemokraterna i händerna. Dessutom är det viktigt för SVT:s programledare att vara ”neutrala”. Holmberg ställer ofta följdfrågor som balanserar på gränsen till eget tyckande, eller som i varje fall kan uppfattas som insinuanta om man sympatiserar med den som blir utfrågad. Den här kritiken framförs sällan öga mot öga men florerar i slutna Facebookgrupper och chattrådar. Skärmdumpar från dessa forum läcker med jämna mellanrum och då framgår att SVT:s medarbetare är precis som du och jag. De är trötta på Greta, tycker att Per Bolund är en mupp, ogillar vissa kollegor och tittar på Fox News i smyg.  Speciellt programledaren Tucker Carlson som de förskräcks av men ändå inte kan låta bli att förundras över. 

Fox News är USA:s största kabelkanal och brukar benämnas ”konservativ" i SVT (om den alls nämns, liberala CNN benämns bara ”CNN”). Carlsons gedigna research och den skickliga dramaturgin i hans talkshow tycks dock imponera även på de mest neutrala av SVT:s anställda. I slutänden handlar allt om tittarsiffror, underhållningsvärde, klick, viralitet, även för dem.

På senare år har namn som Tucker Carlson, Greg Gutfeld, Dana Perino, Tomi Lahren och Tyrese förändrat medielandskapet. Här i Sverige trotsar tjejerna på webb-tevekanalen Riks alla konventioner med sin blandning av frejdig skolteve och oförblommerad opinionsbildning. De har inga problem med att ena stunden ordna ölhävartävling i kortkorta tyrolerkjolar, för att nästa intervjua en forskare om brottsstatistik. På SVT tittar man också på Riks. Tittar – och tittar bort. Ryser av obehag. Och avund.

Anders Holmbergs intervju med Morgan Johansson måste ses i det perspektivet. Konkurrensen om tittarna hårdnar för varje dag som går och troligtvis har det börjat sjunka in hos Holmbergs skeptiska kollegor att framtiden redan är här. Vi kommer aldrig att kunna gå tillbaka till Agenda.