”JK hade alla möjligheter att besluta om lägre ersättning”

I augusti 2021 beviljade Justitiekanslern (JK) ersättning från staten med 840 000 kronor till en brottsling, som vi här kallar B. Bakgrunden är att den hovrätt, som ursprungligen dömde B till fängelse för bland annat två grova våldtäkter, initialt gjorde bedömningen att han vid tidpunkten för de brottsliga gärningarna var 18 år eller äldre. Sedan brottslingen beviljats resning lade samma hovrätt fast att B vid tidpunkten för brotten var under 18 år. På grund härav kortades fängelsestraffet ned i sådan mån att B hade varit frihetsberövad cirka 14 månader för länge.

Beslutet har blivit hårt kritiserat. Många anser att det är orimligt att B, som gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, beviljats ersättning med ett så pass högt belopp som 840 000 kronor. Somliga tycks rent av anse att det är orimligt att ersättning över huvud taget beviljats.

JK har uttalat hon har förståelse för att beslutet kan uppfattas som stötande men att hon varit bunden av lag och praxis och att det därför inte funnits utrymme för att besluta på annat sätt. Jag har nyligen slutfört arbetet med en rättsutredning som syftar till att klarlägga om detta verkligen stämmer. I denna artikel sammanfattas rättsutredningen (hela finns på nyjk.se) och dess slutsatser.

Frågan är således om det varit möjligt för JK att, inom ramen för gällande rätt, bevilja B ett lägre belopp än 840 000 kronor eller att helt avböja dennes ersättningskrav? Vad som i detta sammanhang utgör gällande rätt baseras, liksom i andra sammanhang, på lagstiftning, i detta fall den så kallade frihetsberövandelagen (1998:714) med tillhörande förarbeten samt praxis från Högsta domstolen. JK:s egen praxis kan däremot inte anses ge uttryck för gällande rätt. De främsta skälen härtill är att JK i nu aktuellt sammanhang agerar som företrädare för staten i dess egenskap av skadegörare och att JK:s praxis följdriktigt kan överprövas av domstol. Till detta kommer att inte ens JK själv kan anses vara bunden av sin praxis, eftersom denna kan ändras av JK när detta bedöms vara motiverat.

För att besvara frågan om det varit möjligt för JK att, inom ramen för gällande rätt, bevilja B ett lägre belopp än 840.000 kronor eller att helt avböja dennes ersättningsanspråk krävs att tre olika ställningstaganden som legat till grund för JK:s beslut utvärderas från ett rättsligt perspektiv. Dessa ställningstaganden avser (a) normalersättningens storlek, (b) huruvida B äger rätt till förhöjd ersättning samt (c) huruvida ersättningen hade kunnat jämkas.

(a) JK har beräknat den normalersättning som beviljats B med utgångspunkten att denne redan varit frihetsberövad under 18 månader när det oriktiga frihetsberövandet påbörjades. JK har därmed valt att tillämpa de förhöjda schablonbelopp som enligt JK:s praxis gäller för månad 19-32 och därmed kommit fram till en normalersättning om 600 000 kronor. Om JK i stället valt att tillämpa de schablonbelopp som gäller för månad 1-14 hade normalersättningen stannat vid 380 000 kronor.

JK har motiverat sitt ställningstagande med att lidandet ökar ju längre ett frihetsberövande pågår. Att ett frihetsberövande bedöms vara oriktigt beror i de allra flesta fall på att den frihetsberövade sedermera blivit frikänd. I sådana fall äger denne rätt till ersättning för hela den tid under vilken vederbörande varit berövad sin frihet, med följd att JK:s position, att lidandet ökar ju längre frihetsberövandet pågår och att normalersättningen bör återspegla detta förhållande, framstår som tämligen okontroversiell.

Det här aktuella fallet är dock avvikande såtillvida att B faktiskt dömts för brott och således varit korrekt frihetsberövad under 18 månader, men därutöver oriktigt frihetsberövad under ytterligare 14 månader. Enligt JK:s beslut äger B i denna situation rätt att vid beräkningen av normalersättningen tillgodoräkna sig de inledande 18 månaderna, trots att frihetsberövandet under denna tid inte varit oriktigt och således inte heller ersättningsgrundande.

Enligt min uppfattning är det tydligt att JK haft alla möjligheter att, inom ramen för gällande rätt, inta den motsatta ståndpunkten, att endast tid varunder B varit oriktigt frihetsberövad ska beaktas när normalersättningen beräknas och att sagda ersättning således skulle bestämmas till 380 000 kronor. Vare sig frihetsberövandelagen eller dess förarbeten hindrar detta. Inte heller praxis från Högsta domstolen. Tvärtom ger en dom från 2012 ett visst stöd för att den tid under vilken B varit korrekt frihetsberövad, i strid med JK:s ställningstagande, inte ska påverka ersättningens storlek.

(b) I det här aktuella fallet har JK beviljat B förhöjd ersättning. Denna ersättning uppgår till 240 000 kronor och har motiverats med att frihetsberövandet avsett särskilt allvarlig brottslighet. Den bakomliggande tanken synes vara att den förhöjda ersättningen utgör kompensation för i första hand omgivningens missaktning.

Mot denna bakgrund är det tydligt att den förhöjda ersättning, som enligt JK:s praxis beviljas den som varit misstänkt för ett särskilt allvarligt brott, är avsedd för situationer där den oriktigt frihetsberövade sedermera blir frikänd. Bara i sådana fall kan det nämligen finnas skäl att lämna särskild kompensation för omgivningens missaktning.

I här aktuellt fall har B blivit dömd för särskilt allvarlig brottslighet. Trots detta har emellertid JK intagit ståndpunkten att brottslingen äger rätt till förhöjd ersättning.

Enligt min uppfattning är det tydligt att JK haft alla möjligheter att, inom ramen för gällande rätt, inta den motsatta ståndpunkten, att förhöjd ersättning inte kunde komma i fråga. Vare sig frihetsberövandelagen, dess förarbeten eller Högsta domstolens praxis hindrar detta. Samtidigt är det tydligt att det syfte som den förhöjda ersättningen enligt JK ska fylla helt förfelas om sådan ersättning beviljas till brottslingar som faktiskt dömts för den särskilt allvarliga brottslighet som föranlett att de frihetsberövats.

(c) I frihetsberövandelagen stadgas att ersättning kan vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsberövande eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas.

I det här aktuella fallet har JK valt att inte tillämpa denna möjlighet till jämkning. Någon motivering till detta ställningstagande har inte lämnats.

Enligt min uppfattning finns det emellertid inte skäl att kritisera JK:s ställningstagande i jämkningsfrågan eftersom det inte finns något stöd i gällande rätt för att jämka B:s ersättning.

Jämkning på grund av den skadelidandes eget beteende hade i det här aktuella fallet krävt att B på något sätt agerat så att domstolarna haft anledning att tro att han var äldre än vad han i själva verket var och därigenom föranlett det oriktiga frihetsberövandet. Mot denna bakgrund är det noterbart att den åldersbedömning som legat till grund för det oriktiga frihetsberövandet bland mycket annat baserats på att B, i sms-meddelanden till två bekanta, lämnat uppgifter om sin ålder, som innebär att han vid tidpunkten för brotten hade fyllt 18 år. För att jämkning på grund av eget beteende ska komma i fråga krävs emellertid, i enlighet med vad som redan framgått, att B:s eget beteende föranlett beslutet om det oriktiga frihetsberövandet. Det krävs således orsakssamband mellan sagda beteende och frihetsberövande. Av motiveringen till den nyss nämnda åldersbedömningen framgår dock inte huruvida de båda sms-meddelandena haft avgörande betydelse för domstolarnas bedömning att det var mest sannolikt att B, vid tidpunkten för brotten, hade fyllt 18 år. Det uppställda kravet på orsakssamband kan därmed inte anses uppfyllt och något utrymme för jämkning på grund av B:s eget beteende föreligger således inte.

Jämkning på grund av att det med hänsyn till övriga omständigheter skulle vara oskäligt att ersättning lämnas förutsätter som huvudregel att en specifik omständighet talar för att jämkning borde ske. Ett exempel kan vara att en person som varit häktad faktiskt begått ett visst brott men att åtal ändå inte väcks på grund av åtalsunderlåtelse eller preskription. I det här aktuella fallet förekommer inte någon sådan specifik omständighet. Från ett mera allmänt perspektiv skulle det dock, mot bakgrund av den mycket allvarliga brottslighet vartill B gjort sig skyldig, kunna hävdas vara oskäligt att denne genom beslutet tilldelas en ersättning som uppgår till hela 840 000 kronor. I lagförarbetena uttalas emellertid att jämkningsregeln innebär ett avsteg från en grundläggande rättsstatsprincip och därför bör tillämpas restriktivt. Något utrymme för jämkning på grund av övriga omständigheter kan därför inte anses föreligga.

Sammanfattningsvis kan konstateras att JK, inom ramen för gällande rätt, haft alla möjligheter att:

Någon möjlighet att ytterligare reducera ersättningen genom jämkning förelåg däremot inte. Men den totala ersättningen hade alltså kunnat begränsas till 380 000 kronor.

Vilka skäl som återfinns bakom JK:s båda här ifrågasatta ställningstaganden kan inte sägas med säkerhet. Det förefaller dock vara så att JK har valt att följa en praxis, som av JK själv utformats med sikte på situationer där den skadelidande blivit frikänd, trots att B dömts för mycket allvarliga brott. Att ett sådant stelbent upprätthållande av JK:s egen praxis inte kan godtas, utan att omständigheterna i varje enskilt fall måste ges ett betydligt större inflytande, har sedan länge lagts fast i både lagförarbeten och rättspraxis.

Marcus Radetzki, är professor i civilrätt vid Stockholms universitet

***

Läs även: Ersättning till häktade skjuter i höjden - fördubbling på 20 år

Läs även: Jon Åsberg: Jurister är inte som vi andra

Årets svensk: Kammaråklagare Paulina Brandberg är årets svensk

Läs även: Gängvåldet breder ut sig – Shottaz kopplas till Luleåmord

Läs även: Teodorescu Måwe: Ordet u-land ruskade om Sverigebilden

Prenumerera på Fokus här.