Johan Norberg: Putin har fatalt underskattat den fria världen

Du har hört det gång på gång. Från Kina, Ryssland och Fox News, men även från seriösa tyckare här hemma: Västvärlden är svag och dekadent, utan motståndskraft. Demokrati och sociala medier har splittrat våra samhällen, vi kivas och bråkar och slår sönder alla gemensamma nämnare. Dagens västerlänning är en fredsskadad konsumist, förstår inte geopolitik och ägnar sig hellre åt godhetssignalering än signalspaning. För oss finns det bara ett sätt att kränka svenskt luftrum; genom att medvetet använda fel pronomen.

Sådana föreställningar är inte nya i stormaktsrivalitetens historia. De har rötterna i Spartas syn på Aten och har upprepats varje gång någon vill associera frihet med klenhet. Napoleon såg Storbritannien som en nation av krämare, utan förmåga till självuppoffring. De tyska auktoritära nationalister som gav oss två världskrig ansåg sig utkämpa en kamp mellan ”Händler und Helden” (handlare och hjältar), som Werner Sombart formulerade det. Sovjetunionen ledargarnityr trodde att det skulle begrava en dekadent, bekväm västvärld.

Det faktum att vi lever små, isolerade liv utan en överhet som mobiliserar oss för ett större ändamål anses göra att vi saknar handlings- och motståndskraft. Det är en farlig föreställning, för den kan locka diktaturer att ta till vapen i tron att vi ”degenererade” aldrig kommer att sätta hårt mot hårt.

Det är detta Putinpropagandan spelar på när den kontrasterar rippade fallskärmsjägare och Kadyrovs vilda tjetjener mot depraverade, lattedrickande ukrainare. I det ögonblick ryska soldater körde in i städerna skulle Kievs föraktade ståupp-komiker, baristor och influencers kasta vapnen och be om nåd, var den bestämda övertygelsen. Och vi i Väst skulle inte våga göra någonting som hotade våra ISK-fonder och tacofredagar.

Kreml har inte helt och hållet fantiserat ihop denna fiendebild. Vi är splittrade, bekväma och ibland blåögda. ”Fredsskadad” må vara svenskans obehagligaste ord, men något har gått snett i ett land där storbanker och förtroendevalda anser att investeringar i inhemsk försvarsindustri inte är tillräckligt fint för att falla inom deras hållbarhetspolicies.

Vi gräver måhända skyttegravar, men mest på Twitter. Vi anklagar varandra för att vara naiva, osolidariska eller nyttiga idioter. Små tvisteämnen blir centrala identitetsmarkörer medan långsiktiga överlevnadsfrågor försummas. Vi ägnar aningen för mycket tid och tankemöda åt vilken toalett transpersoner ska använda och för lite till var vår elkraft ska komma ifrån.

Det finns emellertid också något i detta gnabbande som ger våra samhällen styrka. Att vi bråkar och gnäller, stöter och blöter, är i själva verket demokratins livsluft. Hur otrevligt och tröttsamt det än kan vara gör det att vi observerar mer, testar fler idéer, korrigerar varandra och oss själva. Det blir förstås fel ibland, men det gör också att vi under fredliga former kan reparera misstag och justera vår kurs. Genanta hållbarhetskriterier kan skrivas om.

En despot omgiven av jasägare riskerar i stället att fastna i sin egen propagandavärld och fatta beslut som leder både honom själv och hans land mot avgrunden. Utan granskade institutioner och oberoende medier kan väldiga militärutgifter försvinna i korruption. Bränslet försvinner på svarta marknaden och rostiga tanks hålls samman av gaffatejp.

Visst är vi grälsjuka och överdramatiserar små skillnader. Lite för ofta talar vi om landsförräderi när vi egentligen menar att någon har fel åsikter om flyktingpolitik eller bensinpriser. Men det hindrar inte att vi kan sluta oss samman när det verkligen gäller. En bufflig diktator kan oskadd mucka gräl med liberala demokratier under alldeles för lång tid. Här finns motstridiga viljor och en mångfald mål som måste balanseras mot varandra och förstahandsvalet är alltid att prata lite mer. Och vi tror allt för ofta att alla andra är som vi. Det är därför översittarna tror att de kan komma undan med en fräckhet till; efter Tjeckoslovakien, Pearl Harbour, Krim eller Ukraina. Men när gränsen väl är passerad slår vi tillbaka.   

När vi bara slentrianengagerar oss i en vardagskris gör vi det genom att rida ut på gamla käpphästar. ”Det här … [pekar ut det aktuella problemet] … visar att det just vårt parti alltid har sagt är viktigare än någonsin.” Det är så man vet att någon uppfattar en kris som direkt avgörande; det får nämligen vederbörande att släppa sina älsklingsidéer.

De senaste veckorna har det skett i ett tempo som nästan gör en yr i huvudet. Det pacifistiska Tyskland blir en ledande militärmakt, Storbritannien monterar ned Londongrad, Polen öppnar sina gränser och till och med Ungerns Orbán accepterar sanktioner mot Putin. Gröna politiker öppnar för kärnkraft och flytande naturgas och liberaler godkänner handelshinder och budgetunderskott.

Man vet att världen har förändrats när Vänsterpartiet accepterar att skicka vapen för ett krig mot Ryssland och när Sverigedemokraterna välkomnar flyktingar.

När alla svänger så snabbt samtidigt – och folkopinioner sluter upp och näringslivet går än längre – beror det inte på internationell samordning, utan på att vi delar insikten om att vi är utsatta för ett existentiellt hot. Över en natt har Putin givit nytt liv till Nato och gjort EU mer enat och stridbart än någonsin. Sanktionerna som nu drabbar Ryssland är sannolikt betydligt mer drakoniska än både Putin och västerländska bedömare föreställde sig före krisen.

En sådan beslutsamhet var inte självklar från bortklemade västerlänningar – folk som är så egenkära och själlösa att de till och med rakar sig i skyttegravarna (som Sombart hånade britterna för). Men kanske har vi mer styrka än vi tror? Det faktum att våra liv inte är underordnade någon politisk abstraktion gör att vi tillåts ägna det åt sådant som ger det individuell mening. Och när alla slåss för det som är viktigast för just dem kan det vara mer motiverande än att slåss för Den Store Ledaren. Fråga de ryska soldater som sticker hål på sina egna bränsletankar för att kunna tassa iväg från slagfältet.

Napoleon, Kaisern, Hitler och Sovjetunionen ringaktade spensliga krämare och slappa demokrater, men till slut var det de dekadenta individualisterna som begravde dem, inte tvärtom.

Kriget mot Ukraina har förstås bara börjat. När förlusterna på slagfältet växer och de ekonomiska konsekvenserna av sanktionerna drabbar även oss kommer motståndsviljan sättas på prov. Men vi kan redan nu säga att Putin fatalt underskattade den fria världen – inklusive Ukraina. Och det är som bekant inte bara demokratier som skakas när bränsle- och livsmedelspriserna rusar.

Vasilij Grossmans stora epos om östfronten under andra världskriget, Liv och öde, är en enda lång uppgörelse med de stora abstraktionerna. Grossman illustrerade att det inte är kollektivet som slåss och offrar livet, det är individer, med olika viljor och drömmar. Pojkarna som drar ut i kriget skiljer sig från varandra på så många sätt – de är dystra eller godmodiga, försiktiga eller modiga, blyga eller kvinnokarlar, snåljåpar, kontemplerande, luffartyper. ”De där häpnadsväckande olikheterna som gör det människor har gemensamt till någonting så fint”.

De tänker på olika saker och slåss därför för olika liv. En slåss för hemmet, en annan för flickan, en tredje för drömmen om att bli restaurangchef efter kriget. Det är just det som är sakens kärna. Det är för att erövra rätten till sina olika, speciella liv som de går samman och slåss.

Styrkan i sådana konglomerat gör ibland att det uppstår en missuppfattning om att de inte bara är ett medel, utan är själva målet (i partiets, statens, rasens eller Guds namn). Grossman invänder: ”Nej, nej, nej! Människan, hennes blygsamma egenart och hennes rätt till denna egenart är den enda sanna och eviga meningen med kampen för tillvaron.”

Det är väl just därför de där bespottade komikerna, baristorna och influerarna aldrig kastade sina vapen, utan tvärtom jagade panikslagna ryska fallskärmsjägare och Kadyrovs tjetjener på flykten under krigets första dagar. Det är därför migrantarbetare som tjänat euros i Polens bygg- och restaurangindustri nu tar tåget tillbaka till Ukraina för att riskera livet för sitt land. Och som batikkärringar nu sitter i källare och fyller tomflaskor med antändliga vätskor och tygtrasor.

Ty de har verkliga, individuella liv. De har fått smaka på friheten, och därför har de något mer att leva och att dö för.

Johan Norberg är liberal författare och debattör. Han har bland annat skrivit boken Till världskapitalismens försvar (2001).

***

Läs även: Suhonen: Mycket (s)nack - ingen verkstad

Läs även: Feministisk regering suddar ut kvinnorna

Vill du få Fokus i brevlådan varje vecka – eller enbart digitalt? Här tecknar du din prenumeration.