Journalisten är ett flockdjur – vilka ämnen rundas i dag?

Det var en gång, 1968. Tidig höst, studentrevolten i Paris och Stockholm var avklarad på vårkanten, och jag hade sett mig själv i grön parkas på teve i en panorering över ungdomarna som satt på golvet i kårhuset som de ockuperade detsamma. Jag såg vilsen ut.

Nu var det första veckan på Journalisthögskolan och vi var utkommenderade att hänga i DN-husets entré i en timme och sedan skriva en text. Om vad då? frågade någon med viss irritation. Läraren svarade inte. Han hette Bengt Nerman och var väl inte riktigt i synk med sina elever och tidsandan. Han skapade ett särskilt ämne som han kallade ”massmedieretorik”. Han försökte köra in en kil i oss, medvetandegöra skillnaden mellan sanningen och vår beskrivning av den, mellan orden och verkligheten. Nerman var poet och essäist, en bok hade det vackra namnet ”Människan som språk”. Han var son till den passionerade författaren och socialisten Ture Nerman, kanske skapade det en skepsis mot en alltför stark ideologisk övertygelse. Han blev 93 år och dog 2016.

Vi elever stod där i DN-entrén och glodde på folk som kom och gick, de kostymklädda som tog snabbhissen direkt upp till direktionsvåningen och de jeansuniformerade reportrarna som sladdade in och följde doftspåret mot personalmatsalen. Jag minns inte detaljerna, men det blev fyrtio spretande texter redovisade under ett ovanligt lågmält seminarium. Så småningom gick vi ut i livet och många skulle hamna på framträdande positioner i medier av alla slag.    

Nermans försök att så tvivel och påvisa subjektivitetens starka inverkan på en text lämnade ganska grunda spår. Vi hade redan uppdraget klart för oss: Folket mot herrarna, vi var den lilla människans talesperson mot makten. Basta.

Mycket gott kom ut av detta. Men också missbedömningar, flockbeteende, triviala upprepningar.

Journalistik är ett komplext hantverk, någon enstaka gång konst. Journalisten ska vara en opportunist i bemärkelsen beredd att fånga ögonblicket, hitta varje tids aktuella skärningspunkter. Men det blir tjatigt när alla skär på samma sätt.

Det är inte alltid självklart var den goda sidan finns, tolkningsschemat leder inte alltid rätt. 

Som till exempel när det gäller rapporteringen om invandringen till Sverige. Kontroversiell och sårig under decennier. När arbetskraftsinvandringen allt mer ersattes av flyktinginvandring från sjuttiotalet och framåt så bjöd verkligheten på så många gripande historier om den lidande människan att det länge var svårt att ta in andra dimensioner; juridiska, ekonomiska eller kulturella. 

Det fanns kunskap om lagar och konventioner och ekonomiska realiteter och hederskultur och kriminalitet som medier inte sällan valde att bortse från.

Ibland verkade det bara finnas en enda kriminolog i Sverige som hade något att säga om migration på redaktionernas namnlistor över personer att intervjua. 

När Sverigedemokraterna växte blev det viktigt att inte ”gynna SD” och perspektiven smalnade än mer. 

En pusselbit var den överenskommelse Alliansregeringen och Miljöpartiet gjorde om migrationspolitiken den 3 mars 2011. Den skulle slå vakt om en human asylpolitik, ge större möjligheter till arbetskraftsinvandring och ökade möjligheter för asylsökande flyktingbarn att få stanna. Ett annat syfte var att hålla Sverigedemokraterna borta från allt inflytande. 

De politiska journalisterna hittade få politiker som talade sig varma för reglerad invandring, eller som i debatten om papperslösas utvidgade rättigheter hade en avvikande uppfattning. Eller som satte den markant ökade invandringen från 2013 och framåt i relation till statsfinanserna eller välfärdssystemets hela utformning. Reportrar som ställer kritiska frågor på ett område där politiker över blockgränserna har kommit överens om att frid ska råda, löper risk att uppfattas som om de har en egen agenda.  

Själva journalistikens hantverk och organisation kan också skapa ensidighet. En nyhet kräver förförståelse, åtminstone något litet som nyhetschefen och reportern och läsaren känner igen för att gå igång. Utan detta blir nyheten liggande som en död papegoja som varken John Cleese eller någon annan kan väcka till liv. 

Vilka ämnen rundar journalistiken idag? Svårt att säga. 

Hat och hot och pandemier och krigsfara är naturligtvis värda nästan hur många artiklar som helst. Men när en sedan länge av försvaret planerad förstärkning anländer till Gotland blir det väl mycket beredskapsstämning i medierna. Hur mycket behöver man blåsa på för att inte gynna ryssen? 

U137 gick på grund utanför Karlskrona 1981. Utan tvekan. Sedan följde år av iakttagelser i skärgårdarna och journalistik av skiftande kvalité. Sedan dog det ut. Nästa trend? Bjuds vi på allt fler observationer av ubåtar och drönare vid kärnkraftverk och åtföljande journalistik?

Ibland slår reportrar in redan öppna dörrar. Och ibland kommer politiker släntrande efter. Obekymrade om att de är sist på bollen. 

En mästare på den saken är justitieminister Morgan Johansson, som glömt sina egna fördömande ord om politiska motståndare, men dock blev påmind av en skicklig utfrågare i SVT:s 30 minuter och backade. Morgan Johansson har tidigare betecknat förslag på språktest eller språkkrav för medborgarskap från borgerliga politiker som en magnet för främlingsfientliga väljare och som ömkligt och bedrövligt. Nu är det hans eget förslag. 

Det kan vara bra att ändra sig. Konvertiter som Morgan Johansson ska behandlas med respekt. Men också med en viss misstänksamhet.

Snart blir det valrörelse. Det brukar betyda att både politiker och politiska journalister underskattar väljarna och bjuder dem på korta klipp med färdiga slingor omsorgsfullt utformade av talskrivare och staber. Tänk den dag när Annie Lööf inte säger något om de små företagen eller Jimmie Åkesson inte avrundar alla resonemang med något om invandring utan överraskar med något annat. Ärligt talat så gör de båda det ibland men jag släppte den nyanseringen för att få en slagkraftig formulering. Så fungerar journalistyrkets mekanik.

Journalisten måste vara ett flockdjur och en opportunist. Men med en fot beredd på bromsen så blir det bättre. 

SVT:s Uppdrag Granskning har tre fina värdeord i sina riktlinjer: Noggrannhet, rättvisa och mod.

Man skulle kunna lägga till ett ord, nyansering. Uppdrag Nyansering. Det hade Bengt Nerman gillat.

Lasse Granestrand är journalist sedan drygt 50, varav 30 år Dagens Nyheter. Författare till Sveriges väntrum - om pressade politiker; flyktingar och ett land i förvandling. (Norstedts 2007).

***

Läs även: Sveriges idéklimat påminner om det forna östblockets

Läs även: Heberlein: Jag kallades, fascist, rasist och sverigedemokrat

Läs även: Teodorescu Måwe: Ordet u-land ruskade om Sverigebilden

Läs även: Susanna Popova: Säg sanningen – och bär tyngden av att vara ond

Teckna en prenumeration på Fokus här.