Klimatfrågan är socialdemokratins framtid

När det socialdemokratiska partiet sa ja till Nato söndagen den 14 maj befann jag mig på klimatstudieresa i Arktis. Där fick jag känna på den tynande permafrosten och samtala med klimatforskare som inte längre tror att två-gradersmålet kan uppnås. Vi måste ställa oss in på betydligt större ökningar av temperaturen, även om vi på något remarkabelt sätt skulle besluta om att globalt avsluta alla fossila utsläpp redan på måndag.

Efter Socialdemokraternas Natobeslut tänkte jag djupare på begreppet kris. Vad som uppfattas som en kris, värdig att få vår absoluta uppmärksamhet och snabba agerande.

Jag är för att Sverige söker medlemskap i Nato. Detta är inte en klagotext om den saken, snarare en reflektion över vad som har makten att vara en kris – och vad som inte har det.

Den nationalistiske statsteoretikern och nazisten Carl Schmitt utvecklade en teori om undantagstillståndets politik och att makten över staten handlade om att kontrollera just undantagstillståndet. Efter pandemin hann vi inte ens med en normal löningshelg mellan att restriktionerna på krogarna togs bort (9 februari) och att kriget kom (24 februari). Undantagstillståndet är det nya normala.

I vår tid handlar politiken till stor del om att definiera vilken ”krisen” är. Den italienske kommunisten Antonio Gramsci beskrev från sin fängelsecell hur slaget om den politiska makten handlade om att vinna hegemoni, det vill säga makten över tanken. Det är denna hegemoni kulturkriget handlar om. Politik har alltid varit kulturkrig, det nya sedan tjugo år är att högern har blivit bra på det. På svenska blev det där ”problemformuleringsprivilegiet” i Lars Gustafssons språkdräkt. I tidsandan mellan löntagarfonder och palmemord ansågs hegemonin bära socialdemokratisk partibok. 

Socialdemokratin styr fortfarande riket, men det är inte längre en socialdemokratiskt färgad ideologi som präglar landet. Nato-beslutet togs ej med glädje, utan av nöd. Socialdemokratin har snarare lärt sig att segla mot vinden, att styra även utan politisk hegemoni. Man skulle en dålig dag kunna kalla detta för ideologisk cynism. En annan dag ser det ut som skickligt politiskt hantverk.

Bägge analyserna är på sitt sätt korrekta. Socialdemokratin har inte längre makten över tanken, men genom sin spelskicklighet och i vissa lägen blixtsnabba flexibilitet lyckas partiet ändå agera på den spelbara yta som gives. Vissa skulle hävda att vi rent av har fått en postpolitisk socialdemokrati som, likt en Tony Blair eller Deng Xiaoping, struntar i om katten är röd eller svart, så länge den fångar möss (läs: behåller makten). Och att det i själva verket är just denna flexibilitet – eller cynism, beroende vilken dag det är – som har gjort socialdemokratin så regeringsduglig.

Men jag tror att om makten blir allt, så går något viktigt förlorat. Man måste ha en kärna, en uppgift som är större. Och jag vill hävda att partiet på detta sätt tappade 50 år av ordentlig rörelse framåt. I stället satt man kvar på samma punkt, upptagen av att behålla den där makten. Fast kanske finns det just nu en möjlighet att läka det såret.

”Förändrat klimat är största hotet”. Så lyder rubriken på en intervju med en socialdemokratisk partiordförande i Svenska Dagbladet. Det är dock inte Magdalena Andersson eller Stefan Löfven som fäller orden. Det är Olof Palme. Och året är inte 2022, utan 1974. 

Tidningen firade 90 år och Tom Selander intervjuade dåtidens partiledare om hur de ser Sverige år 2000, drygt 25 år in i framtiden. På frågan vilket krishot som oroar honom mest svarade sade Palme: ”Risken för klimatförändringar till följd av människans aktiviteter. Framstående forskare befarar att om vi går på i samma spår som hittills kan på sikt världshaven förstöras, de arktiska havsisarna smälta och andra klimatrubbningar uppstå som drastiskt kan påverka våra livsvillkor. Den här frågan framstår för mig som utomordentligt allvarlig.”

I dag, nära 50 år senare, är det nästan kusligt att läsa med vilken precision Olof Palme beskrev den annalkande klimatkrisen. Trots att klimatförändringarna redan var väl kända på sjuttiotalet har vi, det vill säga mänskligheten, nästan inte gjort ett dyft åt forskarnas varningar och Palmes oro.

Nu i juni är det 50 år sedan FN:s stora miljökonferens hölls i Stockholm. En av talarna en gången, 1972, var just Olof Palme. Jubileet uppmärksammas nu med Stockholm+50 som arrangeras i dagarna. Denna konferens hålls i skuggan av en kris och en energiprisstegring och en inflation vi knappt har sett sedan 1970-talet.

När FN:s klimatpanel IPCC släppte sin senaste stora genomgång var orden så alarmerande att det är svårt att se hur de i nästa rapport ska kunna höja tonläget utan att samtidigt meddela att det faktiskt är för sent. Varje mellanrubrik i IPCC:s rapport braskar om omedelbart behov av handling. Samma slutsats drar för övrigt den svenska regeringens Klimatpolitiska råd. De svenska insatserna är otillräckliga.

Men både Klimatpolitiska rådet och IPCC vill även förmedla en känsla av hopp. Det är nödvändigt med hopp. Men hoppet kan inte vara blint. Det som krävs nu är att stater som Sverige snabbt vidtar de åtgärder som krävs för att nå de utfästelser de redan har lovat vid de olika klimattoppmötena. I de journalistiska rapporterna från dessa toppmöten, senast i Glasgow, fokuseras på att målen är för lågt satta, att löftena inte är kraftfullare. Men det verkliga problemet är att inga stater gör det de lovat. Inte ens Sverige. Kärnproblemet är att vi inte ens försöker nå de lågt satta målen.

Här återkommer frågan om kris och snabb förändring. Vad som är möjligt. De senaste årens krisbekämpning – finanskriserna, flyktingkrisen, pandemin, etcetera – visar att snabba förändringar är möjliga när beslutsfattarna enas om vad som faktiskt utgör krisen.

Och när Ryssland anföll Ukraina lades försvars- och säkerhetspolitiken om över en natt. Vi skickade pansarskott till Ukraina, ökade försvarsanslagen och efter tio veckor ansökte vi om Nato-medlemskap. Mest påfallande är egentligen att samtliga riksdagspartier är helt eniga om analysen, inte att MP och V inte vill gå med i Nato. Ukraina-kriget ändrade ramarna för vad som var möjligt. Nyckeln var att identifiera krisen och presentera krisbekämpningen. I denna konst är Socialdemokraterna skickligare än någon annan kraft i vårt land. Man har förtroendet att leda landet genom kriser.

Magdalena Andersson har när detta skrivs ännu inte hållit ett tv-tal till nationen om behovet av att göra allt i vår makt för att stoppa klimatförändringarna. Klimatkrisen väntar därmed på att erkännas som den verkliga kris den redan är, fast den just nu beter sig som en sleeping cell inbyggd i det kapitalistiska systemets tillväxtmaskin. Så länge socialdemokratin inte tar sig an klimathotet på riktigt kommer partiet fortsätta att vara en rörelse utan mål och utan annan mening än att inneha makten. Jag tror ingen i historien har varit bättre skickad än Magdalena Andersson att hålla det tal som behövs. 

I ett slag skulle hon därmed läka ett 50-årigt sår mellan socialdemokratins dåtid och framtiden, betydligt mer avgörande än uppgivandet av en sedan länge insomnad alliansfrihet. Hon skulle läka klyftan mellan Olof Palmes insikt och hennes eget mod att agera. Med klimatfrågan skulle hon ge socialdemokratin vad den behöver mer än något annat; ny mening.

***

Läs även: Bortom globaliseringen: en ny ekonomisk världsordning

Läs även: Helena Granlund: Klimatpolitiken är inte ”omöjlig” – bara impopulär

Läs även: Klimatribban höjs – men till vilket pris?