Korruption – inte bara mutor

I alla de internationellt jämförande mätningar som görs av korruption kommer Sverige liksom de andra nordiska länderna synnerligen väl ut. Det gäller vare sig man försöker mäta graden av korruption direkt eller om man använder sig av mera indirekt mått, som i vilken utsträckning rättsstatens principer beaktas, den »svarta« ekonomins omfattning eller i vilken utsträckning man anser att de offentliga myndigheterna är pålitliga och effektiva. 

Andelen människor som bor i Sverige och som uppger att de blivit ombedda att betala en muta för att erhålla en offentlig tjänst som de varit berättigade till är försvinnande liten.  Samtidigt går det naturligtvis inte att säga att Sverige (eller något annat land) skulle vara fritt från korruption. Ett samhälle utan korruption är lika sannolikt som ett samhälle utan någon kriminalitet. 

Till detta kommer att det inte är helt enkelt att definiera vad som skall räknas som korruption. Direkta mutor är naturligtvis en sak, men det finns många andra typer av oegentligheter som bör räknas in, till exempel politisk eller etniskt baserad favoritism vid tillsättningen av offentliga tjänster. På svenska (men intressant nog inte på engelska) finns ordet »vänskapskorruption«. 

Ett sätt att hantera de inte obetydliga svårigheterna med att definiera vad som skall anses innefattas i begreppet korruption, är att göra vad som på militäriskt språk kallas en »kringgående manöver«. Detta innebär att vi i stället försöker definiera vad som bör anses vara motsatsen till korruption. 

Intressant nog är den svenska grundlagen mycket tydlig på denna punkt då den ger en mycket precis definition av vad som skall utmärka utövandet av offentliga uppgifter. I Regeringsformen stadgas att allt utförande av offentliga förvaltningsuppgifter skall utmärkas av tre principer, nämligen »saklighet«, »opartiskhet« och »likhet inför lagen«. 

Två saker är värt att noteras om detta stadgande. Dels att det även gäller då privata företag eller frivilliga organisationer anförtrotts att utföra offentliga uppgifter, till exempel friskolor eller då regionerna anlitar privata hälsovårdskliniker. Dels att dessa stadganden inte är någon nebulös till intet förpliktigande allmän målsättning (som dessvärre grundlagen också innehåller) utan faktiskt en gällande rättsregel. Det finns intressant nog några äldre svenska ord för dessa tre principer. De som är satta att genomföra offentliga uppgifter skall präglas av »oväld« och hålla sig borta från varje form av »mannamån«. Om du är skollärare, rektor, domare, professor, läkare, socialarbetare, polis, generaldirektör, kultursekreterare, kommunstrateg etcetera, får du naturligtvis inte ta emot mutor men du får inte heller på något annat sätt försöka favorisera eller gynna dina vänner, släktningar, trosfränder, partikamrater eller klanmedlemmar i din yrkesverksamhet.  

En problematik när man talar om dessa saker i ett svenskt sammanhang är att de flesta tenderar att se korruption som något avvikande, något som måste förklaras. Så är inte fallet. Alla de internationellt jämförande mätningar som gjorts visar att länder med låg korruption är i en klar minoritet. Det är således avsaknaden av systematisk korruption som måste förklaras. »Normaltillståndet« i världen är att de som innehar en offentlig position använder stora delar av sin makt för att gynna sig själva, sina familjer, sina vänner, sina trosfränder, sina partikamrater och sina klanmedlemmar. 

Opartiskhet, saklighet och likhet inför lagen vid utförandet av offentliga uppgifter är tämligen sällsynta företeelser; en försiktig uppskattning ger vid handen att omkring 75 procent av jordens befolkning lever i länder där dessa principer inte respekteras. 

Det är kanske just vad beträffar dimensionen opartiskhet i fullgörandet av offentliga uppgifter som det numera kan finnas anledning till viss oro vad gäller korruptionens utveckling i Sverige. Några säkra mätningar finns dessvärre inte att tillgå, men några fall som uppmärksammats gör att det nog ljuder lite i varningsklockorna. 

Ett sådant är den uppmärksammade boken Familjen (2020) av journalisten Johanna Bäckström Lerneby. Den visar hur ett stort och hierarkiskt organiserat släktnätverk kommit att med kriminella metoder styra över en hel stadsdel i Göteborg och hur valhänt myndighets-Sverige hanterat situationen. Klanens makt bygger på att man faktiskt lyckats upprätta en alternativ rättsordning i stadsdelen. Efter att boken publicerats hävdade landets polisledning att det i olika förorter finns inte mindre än ett 40-tal liknande kriminella nätverk som är baserade på släktskap. 

Nyligen rapporterades att det i den hemligstämplade rapport som låg till grund för polisledningens bedömning finns uppgifter om att dessa nätverk nästlar sig in i kommunpolitiken och att inte mindre än fyra riksdagspolitiker antas ha haft kopplingar till dem. Några belägg för att så skulle vara fallet har dock inte presenterats. 

En färsk konsultrapport som tillkommit på beställning av kommunledningen i Göteborg visar på en utbredd tystnadskultur i delar av den kommunala förvaltningen och då särskilt i stadens mera utsatta områden. Kriminella släktbaserade nätverk och religiösa extremistgrupperingar tillåts påverka de kommunanställdas beslut. Det sker genom direkta och indirekta hot, men också på grund av lojalitetsband som innebär att opartiskheten sätts ur spel. Till detta kommer att anställda drar sig för att rapportera missförhållandena till sina chefer eftersom de upplever att de inte har tillräckligt med stöd utan i stället tystas. 

Cheferna vill inte att deras områden skall komma i ofördelaktig dager, vill inte leverera problem till de ansvariga politikerna och den som anmäler missförhållanden av detta slag uppfattar att man riskerar framtida karriärmöjligheter. Rapporten visar också att en del tjänstemän inom Göteborgs stad antingen inte anser sig kunna följa eller inte har kunskap om de ovan nämnda grundlagsprinciperna som deras arbete skall vila på. 

Ett särskilt problem i denna sak är det förvirrande talet om att i Sverige skall »svenska värderingar« gälla. Detta är nonsens, i Sverige gäller åsiktsfrihet vilket innebär att du får ha vilka värderingar som helst. Att ha exempelvis anarkistiska, liberalistiska, kommunistiska, sexistiska, fascistiska och islamistiska värderingar är lika tillåtet som att ha feministiska, socialdemokratiska och moderata värder­ingar. 

I Sverige gäller svenska lagar och kravet att rätta sig efter dem står över allsköns värderingar. Lagen om hets mot folkgrupp förbjuder dig inte att ha någon värdering, däremot att försöka sprida vissa värderingar. Lagarna gäller över partiet, över gruppen, över klanen, över familjen, över företaget och över varje annan organisation. Som visats i en ny undersökning från Institutet för framtidsstudier har det med stor sannolikhet varit si och så när det har gällt att inpränta denna grundprincip i undervisningen av de som invandrat till Sverige. Särskilt problematiskt har detta varit då vi haft stor invandring från länder där det motsatta oftast gäller (det vill säga att klanen, släkten eller partiet står ovanför lagen).

Möjligen kan man också tala om en ökning av vad som skulle kunna benämnas kulturell eller intellektuell korruption i Sverige. I en synnerligen intressant rapport från Myndigheten för kulturanalys med titeln Så fri är konsten – Den kulturpolitiska styrningens effekter på den konstnärliga friheten påvisas hur många konstnärer och andra kulturutövare känt sig manade eller tvingade att i sin konstnärliga verksamhet ta parti för ett antal ideologiska »perspektiv« som Kulturrådet och andra myndigheter föreskriver då man utlyser ekonomiskt stöd. Skälet till denna politiska anpassning är att kulturutövarna antar att det ökar möjligheter att få bidrag och att man därför väljer att kompromissa med innehållet i det konstnärliga verket man vill utföra. 

Motsvarande problem finns till viss del också inom forskarvärlden där det ibland ställs krav från anslagsgivare på att vissa teoretiska perspektiv skall beaktas. Det är möjligt att det är att sträcka begreppet korruption för långt att också innefatta denna slags påverkan, men har de politiskt ansvariga en gång valt att på detta sätt bryta mot principen om opartiskhet kan det vara svårt att vända tillbaka.