Lindvall: Därför kan du lämna boräntan obunden
Inflationen är tillbaka och har börjat driva upp räntorna. Dags att binda bolåneräntan? Nej, knappast. Ska man vara orolig för något så är det prisfall på bostäder och aktier, menar Per Lindvall.
Bild: Fredrik Sandberg / TT
Begreppet inflation har varit nästan insomnat i åtminstone ett decennium. Under några år efter eurokrisen var oron rent av betydligt större för deflation, det vill säga fallande priser, än den var för prisökningar. Men sedan i somras är inflationsspöket tillbaka, och det med besked. I USA var prisökningarna under fjolåret 7 procent, så höga har de inte varit sedan början av åttiotalet. Europa släpar ännu så länge efter den amerikanska utvecklingen och Sverige draggar ännu mer. Inom EU nådde inflationstakten 5,2 procent i december, men med en stor spridning mellan olika länder.
I topp ligger Litauen och Estland som närmar sig tvåsiffriga tal. Malta och Portugal, däremot, redovisade en inflation väl under 3 procent. I notoriskt inflationskänsliga Tyskland var inflationen 6 procent under fjolåret, vilket också är den högsta nivån sedan tidigt åttiotal. Den svenska inflationen kom in på 4,1 procent i december, det vill säga lägre än många jämförbara länder men likväl den högsta nivån sedan bank- och finanskrisen för 30 år sedan.
Utvecklingen har fått världens centralbanker, och då framför allt den stora dirigenten amerikanska Federal Reserve, att häva sig upp på tå från en tidigare rätt bakåtlutad position. Den tidigare avspända hållningen grundade sig i en tes om att den var en naturlig följd av att de leveransproblem som har uppstått under pandemin och som hämmat industrins återhämtning efter densamma. I takt med att logistik- och produktionskedjorna öppnades upp och konsumtionsmönstren normaliserades skulle inflationen ge vika, var tanken. Dessutom var inflationen under det första pandemiåret, 2020, nästan noll så det kraftiga uppåtknycket tog nog många bedömare på sängen.
I Europa, där inflationstakten alltså generellt är lägre än i Amerika, är det också en annan faktor som påtagligt sticker ut som inflationsdrivare; energipriserna och då framför allt elpriserna. Dessa har stigit med närmare 30 procent och står för 3 procentenheter, mer än hälften, av hela inflationsuppgången i fjol. Övriga prisökningar ligger runt 2,6 procent. I Sverige var inflationen 1,7 procent (jämfört med 4,1 procent) rensat för ökningen i energipriset. Men då ska man komma ihåg att under 2020 låg inflationen på 0,2 procent i hela EU och minus 0,3 procent (alltså deflation) inom eurozonen. Skillnaderna i inflation mellan de olika EU-länderna förklaras också av hur olika energi väger i konsumtionsmixen.
Priset på olja och därmed diesel och bensin har ju stigit kraftigt, men den riktigt tunga posten är priserna på naturgas, som har mer än sexfaldigats sedan 2019. Vi senaste årsskiftet nåddes en topp med 15 gånger högre gaspris än jämfört med två år tidigare, årsskiftet 2019/2020. De kan jämföras med de amerikanska naturgaspriserna som också stigit men med i sammanhanget mer beskedliga 60 procent. Med Ryssland som normalt levererar 40 procent av naturgasen och det förändrade säkerhetspolitiska läget i Europa så har de skenande gaspriserna också en ”geopolistisk” dimension, bortom den rent pristekniska.
De höga naturgaspriserna har i sin tur gett en enorm utväxling på elpriserna. Gasdrivna turbiner svarar visserligen endast för 20 procent av EU-ländernas elproduktion, men det är dessa som används på marginalen så här års när det är kallt. Och eftersom elpriset bestäms just på marginalen, det vill säga senast producerade kilowatt, blir genomslaget på elpriset mycket stort. Och genom att den europeiska elmarknaden blir allt mer sammankopplad så har de stigande gaspriserna plus stigande priser på utsläppsrätter slagit igenom även här i Sverige.
Som nämndes inledningsvis så tyckt centralbankerna ända in på hösten förra året att inflationen inte var särskilt oroande. Men i slutet av året drog Fed öronen åt sig och banken har nu signalerat en åtstramning av penningpolitiken. Dels kan det komma tre räntehöjningar i år, dessutom avbryts de stora värdepappersköp som pågått flera år och sannolikt kommer man börja lätta på sin uppsvällda balansräkning. Den är svullen just därför att Fed (i likhet med ECB, Riksbanken och många andra centralbanker) under flera års tid nu har ökat penningmängden genom att pumpa ut likviditet i ekonomin. Detta har rent praktiskt gått till så att centralbankerna har köpt obligationer på finansmarknaden och betalat med ”nytryckta” pengar.
Det finns också ett politiskt tryck på centralbankerna att agera. I den politiska retoriken dras ibland paralleller till 70-talets stagflation eller än värre; hyperinflation á la Weimarrepubliken på tjugotalet eller Venezuela idag. Slutsatsen som de flesta är överens om är att inflation aldrig kan föra något gott med sig. De ekonomer, som IMF:s förre chefsekonom Olivier Blanchard som för några år sedan luftade idéer om en eftersträvansvärd inflationsnivå runt 4 procent och inte hävdvunna 2 procent, hörs knappt av idag.
Men även om stigande energipriser ger spridningseffekter i ekonomin i form av ökade uppvärmnings- och transportkostnader och annat, så är det långt ifrån säkert att det sätter i gång en prisspiral uppåt. För det förutsätter att även lönerna ökar och dit har vi inte riktigt kommit än, i alla fall inte i Europa. De stigande energipriserna kan i stället liknas vid en skatt. Och en skatt är en broms på den ekonomiska aktiviteten.
Så vad gäller ränteutvecklingen framöver så kommer Feds och andra centralbankers nedväxling av de penningpolitiska stimulanserna att leda till något stigande räntor, i synnerhet för längre löptider. Detta när centralbankernas tillgångsköp upphör eller börjar vändas i sin motsats. Men detta lär ganska snabbt kasta grus i världens ekonomiska maskineri.
”Den moderna globala ekonomin har gått på grund av svag demografisk utveckling och uppumpad privat skuldsättning”, skriver den brittiska analysfirman TS Lombard i en färsk analys och pekar på att en penningpolitisk åtstramning kommer att slå mot tillgångspriserna, det vill säga leda till fallande priser för aktier och bostäder (plus andra fastigheter) med mera. Och kanske har det redan börjat hända. Under årets första veckor har Stockholmsbörsens breda index backat 8 procent medan amerikanska S&P 500 är ner 6 procent (å andra sidan efter kraftiga uppgångar förra året).
TS Lombard avslutar med att citera det amerikanska ekonomioraklet Paul McCulley; ”Penningpolitik fungerar alltid genom ”trickle down economics”. Så ska man vara rädd för något så är det fallande tillgångspriser snarare än kraftiga ränteuppgångar. Boräntan kan man lugnt låta vara rörlig tills vidare, men den som ska sälja sin bostad för att byta till en mindre eller billigare kanske ska agera förr snarare än senare.
Skribenten är ekonomijournalist har varit bland annat fastighets- och kreditanalytiker.
***
