När Sverige blev som alla andra

Sedan länge har Sverige placerat sig som en individualistisk, sekulär och demokratisk satellit uppe i det högra hörnet av World Values Surveys välkända diagram, medan den korrumperade och fundamentalistiska delen av världen – den som åtskilliga av de senaste decenniernas invandrare har lämnat för att komma hit – har hållit till i motsatta änden. 

Men man behöver inte längre resa till fjärran storstäder för att bevittna uteblivet samhällsunderhåll. Även här står tågen numera stilla, posten tar tio dagar i stället för en och kommunala verksamheter måste hålla sig på god fot med den lokala maffian. Samtidigt har våld och otrygghet fått fäste i vårt en gång futuristiska välfärdsparadis.

De flesta här i landet ogillar förmodligen förändringen, men inga hinder har rests. De nya förhållandena, det en gång förutsägbara landets uppgående i oförutsebarheten, har införts trots att samtliga riksdagspartier säger sig vilja att Sverige ska vara speciellt – och helst ett föregångsland.

För detta har ju faktiskt varit världens mest normkritiska nation. Knappast någon av de globala normerna gällande jämlikhet, jämställdhet, rättssäkerhet, miljöhänsyn, konfliktlösning eller barnuppfostran har uppskattats här. Vi har varit annorlunda och stolta över det; upplysning och modernitet gjorde oss till föregångare och ett världssamvete. Under några decennier – kanske sammanföll de med det som den amerikanska statsvetaren Sheri Berman har kallat ”det socialdemokratiska ögonblicket” – framstod vi som ljusets bärare i en värld förmörkad av krig, epidemier, fattigdom och kvinnoförtryck.

Då hade den svenska modellen redan varit inriktad på att olika intressen skulle komma överens genom förhandlingar och rationella kompromisser, manifesterat inte minst i Saltsjöbadsavtalet 1938. Genom FN skulle Sverige senare marknadsföra sin särprägel, först som alliansfri fredsmäklare och därefter som ambitiös biståndsgivare. Pappret, stålet och bilarna fick svensk ekonomi att blomstra och även social ingenjörskonst och svenska värderingar förtjänade att gå på export.

Sverige gick med i EU utan entusiasm. Till höger ville man ha ökat flöde av varor och arbetskraft, till vänster var de flesta emot eftersom självständigheten riskerade att krympa. Ett av få vänsterargument för medlemskap var att den svenska sociallagstiftningen skulle infiltrera andra länders och att socialtjänstexceptionalismen den vägen skulle nå internationell framgång. De flesta förstod dock att den typen av idealism hade begränsat utrymme i EU-projektet och att andra länder inte nödvändigtvis skulle göra som Sverige sa till dem.

I stället blev motsatsen vanligare när EU-juridiken fördes in i vår lagstiftning. Sverige har blivit EU:s kanske mest lojala medlemsstat och om unionen inte kan enas träder Sverige in och tar hand om problemet, som under asylkrisen 2015. Ibland har anpassningen till internationella överenskommelser presenterats som en framgång trots att den byggt på kompromisser med mindre exceptionella länder där – vilket var fallet när FN:s barnkonvention skrevs in i svensk lag – barnaga ses som naturlig och konventionstexten ger stöd åt föräldrar som vill dra in sina barn i religiös separatism. Till exempel får ingen inskränkning göras ”i den enskildes och organisationers rätt att inrätta och driva utbildningsinstitutioner”.

Uppfattningen att Sverige borde vara exceptionellt hade det rått relativt stor enighet kring under flera generationer. Även i dag delar de politiska partierna den synen även om utgångspunkterna skiljer sig åt. Ytterligheterna representeras av Sverigedemokraterna, som vill att Sverige ska vara exceptionellt svenskt, och Miljöpartiet, som vill att de svenska gränserna ska vara exceptionellt öppna.

Kanske är Moderaterna det parti som avvikit mest genom sin argumentation för sänkta skatter och för medlemskap i EU och Nato. Exceptionalismen har absolut haft sitt starkaste stöd på politikens vänstersida, men Liberalerna och Kristdemokraterna har båda förespråkat en generös biståndspolitik. Och både moderater och socialdemokrater har känt sig hemma i en svensk självbild där välstånd kombinerats med trygghet i ett slags trivselnationalism.

Vad finns då kvar av det som var speciellt med Sverige? Vi har flera ministrars ord på att ingen kultur är bättre än någon annan – i sig en särpräglad uppfattning – och det intressanta är hur den utsagan fått genomslag i vardagen i vårt samhälle, där traditionellt svenska normer och kulturella särdrag ifrågasätts mycket starkare än andras och där vi på kort tid fått vänja oss vid att ordning och reda – något som förknippades med det svenska systemet – inte längre existerar.

Alla de som förespråkar normkritik i utbildning, kulturliv och offentlig verksamhet har blivit hopplöst passé. De hade sina femton minuter, eller snarare femton år, i strålkastarljuset. Svensk offentlighet var en gång normkritikens främsta företrädare, men hör numera till den slätstrukna majoritet av nationer som accepterar hederskultur och skilda regler i skilda stadsdelar.

För Socialdemokraternas del handlar det inte bara om att partiet numera föreslår sådana åtgärder som det nyligen beskrev som kopplade till hin håle, utan mer om att man ger upp särartstänkandet och ansluter sig till en sorts alleuropeisk norm. De skrotar sitt samhällsbyggarprojekt och sådant de nyligen såg som normalt i en svensk kontext - och som därför var speciellt i ett internationellt sammanhang.

I stället har ekonomiskt och opinionsmässigt stöd givits till en enklavisering av det nutida Sverige. En med svenska mått mätt anmärkningsvärd kulturseparatism och religiös moralkonservatism har fått etablera sig och utvecklas till ett till synes olösligt problem för det samhälle som tidigare betraktades som så förutsägbart att det också ofta beskrevs som tråkigt.

Min tro är att den där udda satelliten ute i World Values Surveys snart kommer att återgå till den markbas varifrån den en gång skickades i väg. Likt en tävlingscyklist som misslyckas med sin utbrytning ur klungan sugs Sverige in i den oöverskådliga oförutsebarhet där ingen kultur eller idé är att föredra framför någon annan, utan där de lever parallella liv, åtskilda från varandra.

Då är det inte längre Sverige som är alternativet till omvärlden, utan parallellsamhället som är alternativet till Sverige.

***

Läs även: