När varje bad kan bli årets sista

Det var lördag och ännu tjugo grader i vattnet. I alla fall om man fick tro badtermometern. Vi läste av den som vanligt på väg upp. Den guppade i det klara vattnet. Som den gjort hela sommaren, och alla andra somrar – lika evig som saltet och tidvattnet, fäst med ett snöre i stegen ute på bryggan.

Samtidigt en bit därifrån, på andra sidan Orust, på Skaftö, vid kusten, promenerade en 14-årig pojke och hans mamma ner till färjelägret och såg något simma omkring. Mamman fångade den med sin mobilkamera; en haj.

Pigghaj, upplyste experterna. Piggarna innehåller nervgift som kan vara farligt för människor. Experterna tyckte att den här hade simmat ovanligt nära ytan. Tidigare i sommar drog tre fiskare upp en 3,3 meter lång grönlandshaj utanför Hunnebostrand. Den lever vanligtvis på flera tusen meters djup och är allätare. 285 kilo vägde den. Svenskt rekord, sa experterna.

En annan ovanlighet kom på västkustbesök i sommar, brugdhajen, världens näst största fisk. Den kan bli 15 meter lång och väga 4 ton och kännetecknas av sitt enorma, ständigt öppna gap. Experterna sa att den inte var farlig men vi tittade ner i djupet en extra gång när vi hoppade i. Det där med öppet gap lät jobbigt. Vi läste att vithajen teoretiskt sett också kan komma hit. Västkustens vatten är perfekt för den och här finns mycket sälar. Vi ser ofta sälar när vi badar.

På söndagen mötte vi grannen i backen. Han hade redan badat och sa att vattnet fortfarande var så skönt och vi frågade hur varmt, och han sa att termometern märkligt nog var borta. Han trodde att vågorna slitit loss den. Men vattnet var stilla och vi tittade på varann, men sa inte ett ord om vem vi misstänkte hade varit vid bryggan och snott vår badtermometer.