Nya steg mot överstatlighet

EU-etablissemanget borde ha tolkat det brittiska folkets beslut att lämna EU som en bestämd markering mot ökad överstatlighet. I stället såg de Brexit som en historisk möjlighet att göra EU till en stat. 

De senaste åren har vi fått den sociala pelaren med minimilöner, kvoterade bolagsstyrelser, coronafonden med dess gemensamma skuldsättning och återbetalning genom EU-skatter, centralisering av skogspolitiken, och bidragspolitik genom den sociala klimatfonden. Fördragens gränser har tänjts till det yttersta. Alltså står vi nu inför det oundvikliga: krav på fördragsändringar i syfte att överföra mer makt och fler befogenheter till EU. Drivande är franske presidenten Emmanuel Macron, tyska regeringen, EU-kommissionen och den centralistiska majoriteten i EU-parlamentet.

Det överstatliga statsbygget följer ett tydligt mönster. Dagligen sker små maktöverföringar till Bryssel genom kreativa nytolkningar av fördragen. Sedan, vid regelbundna tillfällen, permanentar centralisterna alla sina små framsteg genom att skriva in dem i grundfördragen, samtidigt som makt över nya politikområden överförs till Bryssel. Enhällighet har ersatts med kvalificerad majoritetsröstning för att kunna köra över trilskande medlemsländer.

Det första exemplet på en sådan centralisering var när den italienske kommunisten Altiero Spinelli 1980 samlade en grupp EU-parlamentariker och ämbetsmän kring sig för att öka EU:s makt. Efter något år omfattade gruppen nästan hälften av EU-parlamentets ledamöter, och kunde därför inrätta ett utskott för institutionell reform som utarbetade ett ”Utkast till fördrag om upprättande av en europeisk union”. Utkastet antogs av parlamentet 1984. Medlemsstaterna förkastade det, men året efter hölls en regeringskonferens som först resulterade i Europeiska enhetsakten 1986, därefter Maastrichtfördraget 1992.

Nio år senare sammankallades Konventet om Europeiska unionens framtid för att utarbeta ett utkast till en europeisk konstitution. Tidigare hade fördrag utarbetats av regeringsrepresentanter, men EU-parlamentet lyckades få igenom att regeringskonferensen skulle föregås av ett konvent där 16 parlamentariker, två kommissionärer och två representanter för varje nationellt parlament ställdes mot en regeringsrepresentant från varje medlemsstat. Upplägget ändrade förhandlingsdynamiken och slutresultatet blev en mycket mer centralistisk produkt.

Konventet lade 2003 fram sitt utkast till en konstitution. När det avvisades i flera folkomröstningar skrevs texten om till det helt oläsliga Lissabonfördraget, som sedan stadfästes utan riskabla folkomröstningar. Undantaget var Irland, där folket först förkastade fördraget men sedan tvingades acceptera det i en andra omröstning efter en massiv övertalningskampanj från Bryssel.

För två år sedan var det dags igen. Till starka applåder från EU-parlamentets majoritet lanserade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen ”Konferensen om Europas framtid”. Precis som förra gången var det en ärkefederalist – Belgiens tidigare statsminister Guy Verhofstadt – som i realiteten fick leda arbetet.

Framtidskonferensen lämnade sina slutsatser i maj i år och EU-parlamentet har redan givit sitt stöd till många av dess krav. Kommissionen har lovat skarpa förslag under hösten. Denna gång ska unionen få större inflytande över bland annat hälsovård, energi och sociala frågor, medan medlemsländernas vetorätt i utrikespolitiken avskaffas och vallagen ändras så att en del parlamentariker ska väljas på överstatliga listor.

Vad är då det svenska svaret på denna centraliseringsiver? Högst oklart. Sverige saknar en övergripande nationell strategi för EU:s utveckling. 

Det är logiskt med tanke på att svenska väljare inte vill öka EU:s makt och starkt ogillar ökningar av medlemsavgiften. Att slå sig i lag med Guy Verhofstadt är knappast en röstvinnare. Samtidigt skulle alternativet, en strategi med det uttalade målet att minska EU:s befogenheter, ha svårt att vinna framgång på kontinenten. Den politiska klassen i Stockholm befarar sannolikt att väljarna skulle slå bakut och vända sig mot EU om regeringen först uttalade att EU borde få mindre makt för att sedan ständigt åka på stryk i förhandlingar.

Vi hör ofta att Sverige kan öka sitt inflytande om regeringen proaktivt står upp för svenska intressen. Men att vara ute i tid och bygga allianser räcker inte. Det finns förbättringspotential, men effekten blir marginell om vi inte har majoriteten i unionen med oss. I brist på övergripande nationell strategi fokuserar svenska regeringar på att skademinimera i förhandlingar för att sedan sälja kompromissen de tvingats svälja som en framgång. Även om vi tidvis kan vinna taktiska segrar kommer vårt land på sikt tvingas acceptera att allt fler beslut fattas i Bryssel.

Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft 1 december 2009 har nationella parlament mer än 400 gånger informerat EU-kommissionen att dess förslag strider mot subsidiaritetsprincipen. I samtliga fall där medlemsstater prövat förslagens fördragsförenlighet i EU-domstolen har de förlorat. Det finns inte ett enda fall där EU-domstolen har funnit att EU:s institutioner brutit mot principen om tilldelade befogenheter – alltså att EU endast har den makt medlemsstaterna fört över till unionsnivå.

Om Sverige ska bevara något av sin självständighet krävs en nationell strategi för att återföra makt till medlemsstaterna och minska EU:s budget. Ett led är att införa ett ”folkomröstningslås” som innebär att svenska väljare måste tillfrågas innan fler maktbefogenheter lämnas över eller betalningarna till EU ökar. Nästa regering kommer att behöva konfrontera de förslag på fördragsändringar, EU-skatter och gemensam finanspolitik som just nu utarbetas i Bryssel. För att vi inte skall tvingas till ständiga reträtter bör ett folkomröstningslås vara en bärande del av en blågul regeringsförklaring.

Charlie Weimers (SD) är svensk Europaparlamentariker.

***

Läs även: Polen på kollisionskurs mot EU

Läs även: Europol får rätt att massövervaka EU-medborgare