Ordboken som trollformel

När Harry Potter svingar sitt trollspö säger han alltid något, oftast på latin. Orden är lika magiska som spöet. Vi mugglare förstår direkt att ordens makt kommer från Hogwarts internatskola.

Ordmagi har alltid funnits, överallt. Vissa ord upplevdes som farliga, men de så kallade noaorden var ett medel att lindra de starka ordens verkan. Förr sa man till exempel gråben för att det onda ordet varg kunde locka fram besten. Och Lord Voldemort är så ond att till och med namnet kan skada. Bäst att säga Han-vars-namn-inte-får-nämnas.

I vår rationalistiska värld tror vi dock mer på verkligheten än på magin, och vi talar hellre svenska än latin. Men det är fortfarande så att orden får sin styrka från de delar av verkligheten som vi har svårt att fördra. Det finns ju mycket »sådant talar vi inte om i vår familj«, sådant som är tabu. Men det kan bli lite förvirrat, för i vår tid byter vi tabun då och då. För en generation sedan var det svordomar (de mörka makterna) och de fula orden (sex) som var tabu. I dag är det etniska benämningar och mänskliga tillkortakommanden som vi undviker. I framtiden blir det säkert något annat.

Även vår upplysta tid har noaord. Piss och skit är tabu och får inte sägas i möblerade rum, kiss och bajs är lite barnsligt, men urin och fekalier är till och med lärda ord. Precis som djävla tidigare var fult men jädrans nästan okej, och pillutta dej var sött. Verkligheten är densamma, men orden har helt olika laddning.

Veterinären säger till husse och matte att det är bäst att Karo får somna in. Läkaren tar inte ett cancerprov utan vill ta ett prov för att utesluta cancer. Tidningen skickar inte ut ett krav på prenumerationsavgiften utan ett förnyelse-erbjudande. Läraren säger inte till Kalles föräldrar att Kalle är dum i huvudet utan att han har särskilda stödbehov.

[caption id="attachment_451934" align="alignnone" width="500"] Ordkonstnär: Emma Gyllestad[/caption]

Alla dessa yrkesgrupper är alltså rädda för att demonerna i ord som avliva, cancer, krav och dum ska kunna störa den sociala harmonin. Det känns tryggast att säga exakt samma sak, men lite inlindat.

Det är vanligast att en ond verklighet smittar orden. Men det kan undantagsvis handla om något vackert. När SvD sommaren 2014 utlyste en tävling om svenskans vackraste ord vann förgätmigej. Men det var ju inte ordet som var vackert, utan blomman. Både de som röstade och juryn förfördes av verkligheten bakom ordet och lät ett ganska fult ord vinna, för det är dubbelt så långt som ett normalord, det är ett nekat imperativ och det låter ungefär som sörflätmikvej, ett ord som garanterat inte betyder något och därför inte kan förföra någon. Men just förgätmigej är ett självlysande ord, i kraft av skogsblommans förtrollande skönhet.

Att både tabun och ordvärderingar skiftar beror förstås på att orden är våra vapen på det sociala slagfält där vi dagligen klagar, smickrar, ljuger, skryter, hotar och till och med talar en del sanning. Detaljen i bataljen ser vi sällan, men det är lätt att se vilka ord går ut som vinnare och förlorare.

Vår tids bästa exempel på ökad laddning är ordet neger som just nu ligger etta på värdeordlistan.

Länge var ordet neutralt och kunde användas överallt i alla sammanhang. Ordet var för många rent av positivt laddat därför att det förknippades med jazzikoner som Charlie Parker och Louis Armstrong. Men under 1980-talet laddade vi om ordet genom att ständigt förknippa det med slaveri, diskriminering, apartheid, förtryck, Ku Klux Klan och kolonialism. Ordets laddning beror alltså inte på vad vi tycker om svarta människor utan på i vilka sammanhang vi ser själva ordet. Ordet försågs med pestflagg och är nu borta från alla seriösa medier. Det har fått en värdeladdning som gör användning till socialt självmord. För omedvetna överlevare från gladjazzens epok är det alltså försåtminerat. Men självklart finns det flera noaord, till exempel n-ordet. Och rasifierad är till och med politiskt korrekt.

Så här långt räcker social kompetens och sunt förnuft; vi vill inte såra levande människor genom att omtala dem med ett så negativt ord. Men värdeladdningen är starkare än så. Det är ju långtifrån självklart att ordet neger ska vara lika glödhett när det betecknar ting, snarare än människor, till exempel negerbollar, det vill säga bakverk som varken kan lyssna eller läsa, än mindre ta anstöt. Men så är det. Och i fråga om värderingar har marknaden alltid rätt. Den har till och med rätt när man letar fram halvsekelgamla böcker och söker upp en sammansättning: det negativa neger plus det positiva kung. Plus borde ta ut minus, men på ordmarknaden blir saldot i alla fall negativt, och negerkung ersätts med Söderhavskung. Är detta en värderingsbubbla? Kan vi vänta en kurskorrigering eller värdeordskris? Självklart! Men troligen dröjer det en generation eller två.

Men orden förändrar varken verklighet eller attityder. Det är alltså fullt möjligt att en gammal jazzälskare beundrar negern Charlie Parker och att en hängiven republikan avskyr afroamerikanen Obama.

Neger visar en makalös värdestegring på ordmarknaden, men värdeminskningar är vanligare. Precis som pengar blir mindre värda ju mer det finns, förlorar ord sin laddning genom flitigt användande. Så har det blivit med svordomar. Jävel/jävlig/jävlas har fått en frekvensökning med över 1 200 procent sedan ordstatistik infördes på 1960-talet – bara i skrift. Och självklart tappar orden i emotivt värde. Ingen behöver tvätta sig i munnen med såpa efter en svordom längre.

Ett mer aktuellt exempel är ordet kränka som har gått upp 300 procent på 15 år. Vi blir alltså inte särskilt förvånade när någon känner sig kränkt. Det är ungefär som deprimerad, alienerad, frustrerad eller något annat modeord som under olika tider har inflaterats till nästan ingen betydelse alls. Det är nog dags för ett nytt starkt ord för våra motgångar. Och nu vet vi hur vi ska stärka det: snåla med användningen.

Att värdera är något naturligt för människor, och det behöver inte vara något magiskt alls. Alla mänskliga språk innehåller därför värderingsmotsatser som snål/sparsam, hållningslös/flexibel, rigid/principfast, populistisk/trendkänslig och så vidare. Det är heller inte ovanligt med tripletter, till exempel det negativa petig, det neutrala noggrann och det positiva omsorgsfull. De ena ordens värdering har odlats fram i positiv kontext, de andra i negativ. Vi kan ju »böja verb«: jag är fokuserad, du är envis, han är halsstarrig. Optimisterna gläder sig åt sin halvfulla flaska medan pessimisterna klagar över sin halvtomma.

Och det är lika naturligt att människor gör olika bedömningar och vill tvinga på andra sin uppfattning. Det är därför knappast förvånande att exakt samma kontroversiella verklighet kan få flera konkurrerande benämningar: genförädlade/genmanipulerade grödor; migrationsvåg/flyktingtsunami; förvaltning av vargstammen/rovjakt på varg; radikalföryngring/kalhygge och så vidare. Och så har det förstås alltid varit. Ett exempel är att under 1930-talets strejker talade fackföreningar om svartfötter medan arbetsgivarna föredrog arbetsvilliga.

Lite mer magiskt blir det när grupper använder sådana ordpar ungefär som banderoller, eller som brunskjortor, palestinasjalar och Che Guevara-tröjor. Vissa feminister säger en i stället för man, vänsterpartister ska numera säga arbetsköpare i stället för arbetsgivare. Främlingsfientliga säger skäggbarn i stället för ensamkommande flyktingbarn. De flaggar för en åsikt, och vi kan hålla med eller värja oss. Orden blir mer än ord, ett sätt att visa identitet.

Och ännu mer magiskt blir det när allt fler försöker använda språkets mönster för värdering som trollerilåda för alltmer förföriska noaord:

Spinndoktorer skapar ord som utanförskap, ekonomiskt bistånd (förr social-bidrag), värnskatt och så vidare, allt för att vi undersåtar ska trivas bättre.

Marknadsförare skapar varunamn som Mums mums och Bravojuice för att reta konsumentens smaklökar.

Byråkrater skapar ord som förbättringspotential för låg kvalitet och kvalitetssäkra för detaljkontroll, allt för att minska friktionen i förvaltningen.

Antirasistiska aktivister gör avancerade trick och trollar bort hudfärgen från den betraktade till en defekt i betraktarens öga med ordet rasifierad.

Med sådana ordbildningsmetoder är allt möjligt. Vi skulle till och med kunna förtrolla en vacker bukett snittblommor till hopbuntade växtgenitalier eller låta svag begåvning heta alternativ intelligens. Men det är lätt att glömma att blommorna fortfarande är lika vackra och IQ är lika låg.

Det är all time high för moderna noaord just nu. Men att de magiska orden fungerar för Harry Potter beror på att han har ett trollspö också. Fungerar de även för mugglare?

Sorry, psykolingvistisk forskning ger inte mycket hopp.

Vad ordskaparna glömmer, eller låtsas glömma, är att det alltid är bättre att vara frisk än sjuk, bättre rik än fattig, bättre lycklig än olycklig, bättre smart än dum, bättre populär än mobbad, och så vidare – vilka ord vi än använder. Verkligheten är robustare än orden som alla åker jojo på värderingsbörsen.

Så till slut är det ändå alltid verkligheten som bestämmer. Det kan man se i de fall där vi får serier av noaord där det ena ersatt det andra och där vi aldrig anar ett slut: krympling blev invalid som blev handikappad som blev person med funktionshinder, som blev funktionsnedsättning som blev funktionsvariation  …

Men att det går troll i ord, det kan vi aldrig förhindra, bara se på och förundras.

Lars Melin är docent i svenska och populärvetenskaplig författare, aktuell med boken »Laddade ord« (Morfem förlag 2016), skriven tillsammans med Mikael Parkvall.