KI – radera inte historien – lär av den i stället

Vid universitetet i Freiburg flankeras huvudentrén av två stora bronsfigurer föreställande Aristoteles och Platon. Man skulle kunna diskutera om just de gamla grekerna utgör de viktigaste gestalterna i bildningens historia, eller ha synpunkter på deras världsbild. I sammanhanget är detta oväsentligt. 

När jag som ung student trädde uppför trappan mellan dessa filosofiska urfäder skedde var gång en förvandling. Det var omöjligt att efter att ha passerat dem betrakta universitetet som en utbildningsfabrik där man snabbt skulle småfuska sig fram till ett examensintyg. Statyerna påminde mig om att detta var en plats för stora tankar, en plats att bli bildad och vis på, en akademi där man faustiskt skulle sträva efter kunskap och mening.

Om man i stället promenerar runt hörnet på samma universitetsbyggnad kan man på fasaden se en fläck där de i övrigt jämna sandstensblocken har lagats lite slarvigt med murbruk. På den platsen vanpryddes universitetet under Tredje riket av ett hakkors. Fläcken blir till en daglig påminnelse om hur det goda ständigt hotas. Hur ett medeltida universitet och ett land av »diktare och tänkare« plötsligt kan tas över av ondskan.

Överallt ser vi spår av vår historia: i gatunamn, statyer, tecken och fasadsymboler. Allting som skapats av människor berättar om människor; om våra rötter, vårt sammanhang, oss själva. Och ett synligt minne i bebyggelsen berättar starkare och drabbar så många fler än en historiebok som endast läses av ett fåtal.

Detta kan man använda sig av, som när man i Tyskland på senare år lagt i »snubbelstenar« i trottoarernas stenläggning: små minnestavlor över personer som bott på platsen innan de deporterades till nazisternas dödsläger. Men man kan också välja att vara livrädd för historien. Som när en arbetsgrupp vid Karolinska institutet, ledd av etikprofessor Gert Helgesson, nu föreslår att man ska ta bort samtliga personnamn från sina byggnader, laboratorier och salar – och även lyfta bort alla minnesbyster och porträtt. För vilka historiska personer man än väljer att lyfta fram, så kommer det alltid att finnas studenter som är missnöjda. Johan Peter Molins kända byst av Anders Retzius, som stått där i 160 år, togs bort redan förra året.

Alla gatunamn bör inte bevaras; alla statyer inte stå uppställda offentligt. Nazistiska gatunamn plockades snabbt ner efter Hitler-Tysklands-fall. Stalinallé i Berlin blev Karl-Marx-Allee redan under DDR-diktaturen, men har (till skillnad från en del andra gator) fått ha kvar Marx i namnet efter murens fall. Ända in på 2000-talet fanns flera Kaiser Wilhelm-gator kvar i Namibias städer. Ett synligt minne av landets historia som tysk koloni; och hade inte kejsaren haft del i ett folkmord så kanske han hade fått vara kvar än i dag, som svenske unionskungen Karl XIV Johan i Oslo.

Bör brittiske befälhavaren »Butcher« Harris stå staty i London, trots hans ansvar för bombningen av Dresden och koloniala övergrepp? Bör kung Gustav II Adolf ha stora torg uppkallade efter sig trots att han vållade hundratusentals civilas död? Förtjänar nationalisten Giuseppe Garibaldi en gata i varje italiensk stad? Är det klokt att som i Mexiko låta en huvudgata byta namn 20 gånger för att alla märkesmän ska få sin egen lilla gatusnutt? Och var det rätt att historiskt beskrivande namn som Tre backar Långgata, Stora träskgatan eller Tunnelgatan i Stockholm byttes ut för att hylla nog så viktiga personer?

Frågorna är många. Man måste inse att även om en kanon växer fram organiskt är det ändå till del ett val vilka personer man lyfter fram. De som gjort världen till det den är i dag är nödvändiga för att vi ska förstå vår nutid. Men sådana som om de lyssnats på i sin tid hade gett oss en bättre samtid är viktiga som föredömen.

Det sämsta av allt är att radera ut alla historiska minnen helt. Historia är viktigt för att förstå nutiden och framtiden; få trygghet i sammanhangen. Varje sammanslutning behöver symboler, berättelser, något att samlas omkring för att enas och känna stolthet. 

När vi bedömer historiska personer måste vi akta oss för att vara kronocentriska, att döma dem utifrån vår samtids kunskaper och värderingar. Vi måste använda oss av den hermeneutiska vetenskap universiteten utvecklat. 

Anatomiprofessor Anders Retzius (1796–1860) mätning av huvudformer skiljer sig kanske inte så mycket från dagens intresse för olika folks släktskap genom dna-undersökningar. Sonen Gustav Retzius (1842–1919) bedömande av slaviska folk som lägre stående än västergermanska är självklart förkastligt. Att båda har varit oerhört viktiga för Karolinska institutet och svensk naturvetenskap är oomtvistligt. Personligen finner jag det olämpligt att de fått en hel gata uppkallad efter sig på 2000-talet, men orimligt att de inte skulle få sätta några spår alls.

Inga historiska gestalter har varit helt utan skavanker, och tavlor och byster är intressanta även när de föreställer alla dessa människor som gjort såväl gott som ont. Till och med en byst av grymme kejsaren Caligula kan fungera som en historielektion.

Fast frågan är om inte arbetsgruppens förslag att ta bort samtliga minnen av alla historiska personer, att radera ut allt som påminner om det som varit före oss, inte egentligen är utslag av någon sorts svart, akademisk humor. Om premisserna för utredningen var att ingen historisk person får vara färgad av sin tidsanda och inte en enda student får anse sig förorättad är det nog den enda möjliga slutsatsen. Personligen tror jag det vore en katastrofal väg att gå. Människor som saknar rötter och kulturhistoriska sammanhang kan blåsa åt vilket håll som helst med de mest fasansfulla konsekvenser.

Nu väntar vi bara på att KI:s studenter ska inse vad namnet »karolinska« stammar från. För den beryktade kung Karl XIII är det nog få som vill förknippas med.