”Reformisternas idéhöjd imponerar – förslagen är uppåt väggarna”

År 2013 såg Daniel Suhonen ut att vara på botten. Håkan Juholt hade avsatts som ledare för Socialdemokraterna. Partihögern hade återtagit makten. När Suhonens bok om Juholt kom ut året därpå blev det än värre: där avslöjades interiörer från slutna möten, varefter ingen i den nya partiledningen vågade lita på honom. Mannen med Marxskägget verkade vara uträknad.

I dag, bara sju år senare, är han central i bygget av en ny vänsterrörelse. Reformisterna, som han startade 2018, är den största föreningen i det socialdemokratiska partiet. Tre år efter dess bildande har den nästan 6 000 medlemmar; många nya och klart yngre än vad som är vanligt i det åldrade partiet. Han leder dessutom den fackliga tankesmedjan Katalys som formellt inte har med partiföreningen Reformisterna att göra, men samarbete finns där likväl.

Denna vänsterrörelse kommer att bli synlig för allmänheten på den socialdemokratiska partikongress som avhålls i veckan. Reformisterna har 25 delegater och ligger bakom åtskilliga motioner. Media lär koncentrera rapporteringen på gräl och kortsiktiga taktiska överväganden. Men det bakomliggande analysarbetet och den explosiva publiceringstakten från den nya partivänstern är på sikt mer intressant.

Katalys har sedan starten publicerat ett hundratal rapporter och flera böcker. Inte minst tegelstenen Klass i Sverige, som på nästan 800 sidor försöker kartlägga klasstrukturen i dagens globaliserade Sverige med nya tjänstesektorer, techmiljardärer, prekariat och etniskt definierad underklass. Ett Sverige som skiljer sig radikalt från det gamla Industrisverige med dess traditionella kroppsarbetande arbetarklass och en betydligt mindre tjänstesektor. För en rörelse med rötterna i marxismen är det nödvändigt att modernisera klassanalysen, men ingen har orkat ge sig på uppgiften i stor skala – förrän nu.

Även Reformisterna härbärgerar flitiga skribenter. Bara under det senaste året har man levererat fyra genomarbetade rapporter; om grön omställning, välfärdspolitik, statlig investeringsbank och ett förslag till övergripande reformbudget. Ambitiöst studiematerial därtill. Dessutom, givetvis, en hel drös konkreta motioner till kongressen, baserade på sagda rapporter och Katalys klassanalys. Faktiskt är detta ett på flera sätt imponerande arbete – både till volym och innehåll. Oavsett om man gillar sakförslagen eller inte. 

För egen del tycker jag att många förslag är helt uppåt väggarna. Reformisterna förespråkar ny värnskatt (högre och mer progressiv än den gamla) och högre kapitalinkomstskatt och avskaffade 3:12-regler och höjd ISK-skatt och ny förmögenhetsskatt och arvsskatt och gåvoskatt och en exitskatt och en ny progressiv fastighetsskatt och utfasning av ränteavdraget och avskaffade rut- och rot-avdrag. Allt på en och samma gång.

Man kan föreställa sig vilka hiskeliga effekter sådana skatter skulle ge på sysselsättning, investeringar och sparande. Och hur fastighetsmarknaden skulle krascha. Samt vilket primalskri som medelklassen skulle upphäva. Med andra ord hur komplett orealistisk en sådan politik vore.

Men andra förslag är mer genomtänkta. Och på ett mer allmänt plan finns några tilltalande drag i denna flitiga utrednings- och analysverksamhet; drag som bör noteras även av meningsmotståndare:

1) Analysen är ovanligt fri från etiketter och identitetspolitik. Det läsaren erbjuds är uträkningar och kalkyler samt sakargument baserade på gammal hederlig höger-vänster-analys. En debattstil som mer utgår från fakta och mindre hakar upp sig på vem avsändaren är.

2) Kvaliteten är genomgående högre än vad åtminstone jag hade förväntat mig. Här finns underlag, konsekvensberäkningar och referenser. Fotnoter, tabeller och grafer. Somt är feltänkt, men det är uppenbart att Reformisterna har tillgång till kvalificerade utredare i departement, myndigheter, fackförbund och på högskolor. En gruppering av den här kalibern har vi inte sett inom socialdemokratin sedan kanslihushögerns dagar.

3) Vilket leder till den tredje observationen. Suhonens bok om Juholt antyder att den som vill förändra partiet inte bara behöver ledare; man behöver också bygga en »stab«, en kärna av kompetens. Det är detta som nu påbörjats. En ny kår av vänsterinriktade ekonomer, statsvetare och miljökunniga håller på att ta form, delvis under radarn. De har påbörjat sin egen marsch genom institutionerna. 

Så vad händer på kongressen? Reformisterna kommer att få stryk i de flesta av sina hjärtefrågor. Magdalena Andersson avvisar numera flera av de tankar hon själv förde fram i våras i en rapport om en mer radikal fördelningspolitik. »Den kortaste vänstersvängen i politisk historia«, enligt en besviken Suhonen.

Men det tillhör kongressens dramaturgi att partiledningen ska förlora någon viktig omröstning och tvingas kompromissa rejält i ett par andra frågor. Och missnöjet med de gångna årens politik och uppgörelser med mitten är betydande. Rimligen kommer Reformisterna att vinna stöd för åtminstone några symbolfrågor.

Partiledningen har att välja hur man ska förhålla sig till den nya vänsteroppositionen. Valet är inte lätt. Säkert ser några en risk att ett svenskt Momentum byggs upp. Erfarenheterna från Jeremy Corbyn och vänsterfraktionerandet i brittiska Labour är avskräckande, och det kan vara frestande att med administrativa åtgärder och paragrafer kupera Reformisterna. I synnerhet när väljarkåren rör sig högerut.

Men en lärdom från Vietnam- och vänsterrörelsen 1968 är att om socialdemokratin inte tillåter och tar debatten med en ny geneneration radikaler så kan dessa i stället välja destruktiv ökenvandring utanför partiet. Det talar för att partiledningen bör anta Reformisternas utmaning – och själv bygga upp en motkraft som har kompetens att ta debatten i sak. Fler analytiker med excelark, färre kommunikatörer med talepunkter.

Den nya vänsteroppositionen, och särskilt dess nya analyskapacitet, ställer socialdemokratin inför ett viktigare vägval än man kan tro.