Respektera valresultatet – annars undergrävs förtroendet

Regeringskrisen har sin grundorsak i invandringspolitiken.

Det här är viktigt att påminna om, för det har att göra med politikens förmåga, eller oförmåga, att spegla och kanalisera opinioner.

SOM-institutet har sedan 1990 frågat om det är ett bra eller dåligt förslag att »ta emot färre flyktingar i Sverige«. I varje undersökning har betydligt fler svarat »bra« än »dåligt«. Trots det blev svensk invandringspolitik successivt mer generös, fram till 2015.

Rätt till dubbelt medborgarskap infördes 2001. En flyktingamnesti genomfördes 2005. Den nya instansordningen, införd våren 2006, gjorde det lättare att få asyl.

Alliansregeringen, som tillträdde 2006, behöll Socialdemokraternas migrationspolitik och dämpade inte ökningen av asylsökande, som började före maktskiftet, men eskalerade från 2012. Socialdemokraterna i opposition angrep varje antydan till åtstramning.

När situationen förvärrades 2015 agerade inte Stefan Löfven, som då tillträtt som statsminister, utan höll tal om att hans Europa inte bygger murar. Först när situationen urartade, träffades en överenskommelse om stramare migrationspolitik mellan regeringen och Allianspartierna. Den var otillräcklig, framför allt eftersom regeringen motsatte sig gränskontroller. I november 2015 kom helomvändningen. Sverige skulle lägga sig på »EU:s miniminivå«.

Men så blev det inte. Fortfarande 2019 beviljade Sverige nästan dubbelt så många asylansökningar som EU-snittet. Danmark ligger på en fjärdedel av Sveriges nivå.

Förnekandet av att invandring kan orsaka problem, samtidigt som svenska väljare tydligt kan se att det är så, förklarar Sverigedemokraternas tillväxt. Migrationspolitiken förblev generös, trots att en majoritet i befolkningen ville strama åt.

Både Moderaterna och Socialdemokraterna har nu insett att migrationspolitiken inte drastiskt kan avvika från omvärldens. I programtexterna är det inte längre någon större skillnad mellan de tre största partiernas migrationspolitik. Men ändringen skedde för sent. Socialdemokraterna hind­ras dessutom från att driva sin egen politik av samarbetet med Miljöpartiet.

Det är det här som tog Sverigedemokraterna till riksdagen. Det är Sverigedemokraternas ställning som skakat om de övriga partiernas maktstrategier. Det är det vi nu ser följderna av.

Socialdemokraternas maktstrategi har fyra delar:

Håll ihop rörelsen.

Splittra borgerligheten.

Skräms med högern.

Se till att SKP/VPK/Vänsterpartiet håller sig på mattan.

En del av strategin har länge varit att utmåla Moderaterna som demokratiskt opålitliga. För närvarande på grund av samarbetsinviterna till Sverigedemokraterna. Det arbetet underlättas av att det är lätt att skrämmas med Sverigedemokraterna, på grund av deras ständiga skandaler och mörka historia.

Januariöverenskommelsen var högsta vinsten för Socialdemokraterna. Löfven säkrade makten och krossade Alliansen – borgerlighetens mest framgångsrika samarbetsprojekt någonsin. Problemet är att bilden av Sverigedemokraterna som arbetarfientliga och antidemokratiska inte delas av partiets väljarbas. Sverigedemokraterna tävlar med Socialdemokraterna om att vara största parti bland LO:s medlemmar.

Eftergifterna till Centerpartiet och Liberalerna hotar dessutom rörelsens sammanhållning. Kommunistpartiet och dess efterföljare har alltid sörjt att de inte fått vara en del av arbetarrörelsen. De har utestängts från fackliga förtroendeuppdrag och Socialdemokraterna har använt fula ord om dem. Nu hittade Vänsterpartiet en väg in i rörelsens finrum. Efter bråket om las blev Jonas Sjöstedt inbjuden till LO:s styrelse. Nu har vägen in i hyresgäströrelsen öppnats. Socialdemokraternas svar, när kommunisterna blivit för sturska, har alltid varit: »Varsågoda! Störta ni en arbetarregering, så får vi se vad väljarna säger!« Nu verkar det inte fungera, förmodligen för att Socialdemokraterna svikit sina egna principer. Vänsterpartiet vinner, snarare än förlorar i opinionen, när man lägger krokben för Socialdemokraterna. Vänsterpartiet har dessutom vant sig vid politiskt inflytande genom de röd-gröna samarbetena 1998–2006 och 2014–2018.

Moderaterna har haft än större problem att navigera i det nya landskapet, eftersom partiets väg till makten varit borgerlig samverkan. Det har krävt anpassning till övriga borgerliga partier, men samtidigt att »högerflanken« bevakats. Det senare har misslyckats.

Moderaternas avståndstagande från Sverigedemokraterna, fram till strax före valet 2018, hade sakpolitiska och ideologiska skäl. Men avståndstagandet var även taktiskt motiverat, för att hålla ihop Alliansen.

Alliansen skapades för att bevisa att de borgerliga kan samarbeta och för att undvika destruktiv inomborgerlig konkurrens. Sammanbrottet berodde delvis på att Alliansen blev så framgångsrik att den inte behövdes. Vem ifrågasatte 2014 att de borgerliga partierna kunde samregera? Men en annan orsak var spänningar, när de mindre Allianspartierna kände sig marginaliserade.

Avgörande var dock Allianspartiernas olika förhållningssätt till Sverigedemokraterna. Moderaterna och Kristdemokraterna konstaterade att den enda realistiska vägen för att nå regeringsmakten var att få stöd – aktivt eller passivt – från Sverigedemokraterna.

En sådan regering, som Ulf Kristersson ville leda 2018 och som åter kan bli aktuell, skulle vara en vågmästare i den gamla bemärkelsen – det vill säga en regering som finner tillfälliga majoriteter åt olika håll. Den skulle söka stöd hos olika partier i riksdagen och måste för sin överlevnad säkerställa att övriga partier inte kan enas om att köra över regeringen. Moderaterna lämnade därmed den blockpolitiska maktstrategi som partiet hade följt i närmare ett sekel.

Centerpartiet och Liberalerna valde andra strategier. Det berodde delvis på att de historiskt ofta försökt bryta blockpolitiken, genom att göra upp med såväl Socialdemokraterna som Moderaterna. Liberalerna har under Nyamko Sabuni åter bytt strategi, förespråkar en borgerlig regering och accepterar realiteten att en sådan måste kunna samtala med Sverigedemokraterna. Centerpartiet håller fast vid sitt principiella nej.

Centerns avståndstagande från Sverigedemokraterna lockade borgerliga väljare som absolut inte kunde tänka sig samarbete med detta parti. Strategin gav det bästa valresultatet på 20 år. Frågan är hur strategin fungerar nu.

I sin Framtidsagenda 2020, från 2012, skriver Centern att det till 2020 ska ha en självklar statsministerkandidat. Den hårda tolkningen av »stöd« har lett någon annanstans. Den innebär att Centerpartiet röstar nej till varje regering som inte Sverigedemokraterna röstar nej till. Det kan i stället göra Centerpartiet till Socialdemokraternas stödparti för lång tid framöver.

I regeringskrisen krockar partiernas strategier. Sju av åtta partier har bestämt sig för vilken regeringskonstellation de stöder och inser att partier som tillsammans släpper fram en regering måste kunna förhandla med varandra. Centerpartiets strategi bygger på att Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets mandat, sammanlagt 90 av 349 mandat, ska räknas bort. Men den strategin fungerar inte om bara Centerpartiet står bakom den.

Den långdragna regeringsförhandlingen efter valet 2018 orsakades av att Centerpartiet lovat två saker som inte kunde inträffa samtidigt: att avsätta Stefan Löfven och att på inget vis ge Sverigedemokraterna inflytande. Det gjorde läget svårt, men inte komplicerat.

Regeringsbildningen hade blivit klar på en vecka, om Centerpartiet snabbare bestämt sig för vilket löfte som skulle svikas.

Även nu kan det gå snabbt, om Centerpartiet bestämmer sig för vilket av de två möjliga alternativen som partiet föredrar – en moderatledd regering som behöver Sverigedemokraternas stöd för att få igenom sin budget, eller en socialdemokratiskt ledd regering som behöver Vänsterpartiets röster för att få igenom sin.

En möjlighet vore att Centerpartiet fattar detta beslut baserat på sakpolitiken, och väljer det regeringsalternativ där partiet kan förvänta sig få mest genomslag för sin egen politik.

Riktigt välgörande vore också om alla partier agerade så att politiken svarar mot valresultatet.

Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010, eftersom många väljare ville ha stramare migrationspolitik. Svaret från de gamla riksdagspartierna var att göra migrationspolitiken än mer generös.

Valet 2014 gav högermajoritet. Svaret blev decemberöverenskommelsen, som gav Vänsterpartiet större inflytande.

I senaste valet fick partier till höger om mitten 60 procent av mandaten, men ändå sitter vänsterregeringen kvar.

Om riksdagens partier fortsätter att agera för att valresultaten inte ska få genomslag, undergrävs förtroendet för det politiska systemet. Det är ett värre hot mot demokratin än en budget som stöds av Sverigedemokraterna.