Riksdagen blir sig aldrig mer lik

Nu sägs att vi fått ett nytt politiskt landskap, eftersom Alliansen brutit samman. Det är både sant och falskt. Vi har fått ett nytt politiskt landskap. Det beror på Sverigedemokraternas uppdykande och tillväxt. Alliansens sammanbrott är en följd av det nya landskapet, inte en orsak.

Att det borgerliga samarbetet ibland fungerar och ibland bryter samman, är inte något nytt. Det beror på att de borgerliga partierna haft olika strategiska intressen ända sedan parlamentarismens barndom.

Moderaterna har ivrigast förespråkat blockpolitiken. Arvid Lindman predikade för Jarl Hjalmarsson om betydelsen av borgerligt samarbete – endast så kan partiet nå hela vägen över mitten, få majoritet och inflytande. Strategin tillämpades av Gösta Bohman, som inte bara var en ideologisk fyrbåk, utan också en pragmatisk samarbetspolitiker. Han gjorde stora positionsförflyttningar för att möjliggöra de borgerliga trepartiregeringarna. Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt har följt i samma spår.

Folkpartiet har tvärtom aldrig tyckt om blockpolitiken. Ursprungligen ville Karl Staff att hans liberaler skulle bli ett av två partier i ett westminsterskt tvåpartisystem. Sedan han och Hjalmar Branting förlorade striden mot proportionalisterna, så blev i stället vågmästeriet partiets mästargren. Guldmedaljören var CG Ekman, som blev en av sin tids mest inflytelserika politiker, genom att ibland luta sig åt höger och ibland åt vänster.

Ola Ullsten försökte upprepa Ekmans balanstrick. Kanske hade det lyckats om inte Harrisburgolyckan ställt allt på ända och Olof Palme svängt i folkomröstningsfrågan, den galna onsdagen 4 april 1979.

Folkpartiets ovilja att fast förankras i ett politiskt block har bestått. Inför valet 1994 öppnade Bengt Westerberg för att bilda regering med Ingvar Carlsson. Lars Leijonborg ville 2002 bilda en regering som utestängde både Socialdemokraterna och Moderaterna.

Folkpartiets mål har varit att kontrollera mitten genom att vara mitten.

Centerpartiet har i stället varit det mest resultatorienterade partiet i svensk politik. Partiet har fokuserat på sina hjärtefrågor, ursprungligen jordbruksfrågor, men vartefter modernäringarna krympt även annat, såsom småföretagarfrågor och energi-, miljö- och klimatfrågor.

Ibland har man fått genomslag för sin politik genom kohandel med Socialdemokraterna, från Pehrsson-Bramstorp till Olof Johansson. Ibland har man samarbetat med de borgerliga partierna. Genom tydliga prioriteringar, stor pragmatism och betydande förhandlingsskicklighet har partiet fått bättre politisk utväxling i förhållande till sin storlek än något annat parti. Så var definitivt fallet under Alliansregeringens tid.

Det tydligaste exemplet på Centens inflytande är klimat- och energipolitiken. Från 1997 till 2006 utformades den i samarbete mellan Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet. Den energiöverenskommelse som Alliansen ingick 2006 och som sedan utvecklades 2009, lade grunden för den breda överenskommelse som ingicks 2017 och som alla partier utom Sverigedemokraterna, Liberalerna och Vänstern står bakom. Den hade knappast tillkommit utan Centern.

Medan Liberalerna har försökt kontrollera mitten har Centerpartiet försökt balansera kring mitten. Centerns frånvaro av ideologiskt arv har varit en fördel, just för att den möjliggjort pragmatiskt kompromissande. Centerns och Liberalernas strategier skiljer sig även på ett annat vis. Medan Liberalerna oftast velat ingå i regeringen, har Centern ofta föredragit att inte göra det. Ändå är Centern det parti som, näst efter Socialdemokraterna, suttit i regering längst tid efter andra världskriget; sammanlagt 22 år, i sex olika regeringar.

Kristdemokraterna strategiska val är både lättare och svårare; lättare eftersom samarbete med Socialdemokraterna aldrig varit ett alternativ; svårare eftersom partiet inte kunnat hota med att göra upp med någon annan. Kristdemokraterna har i stället fått genomslag för sin politik eftersom Moderaterna annars riskerat att tappa väljare som tycker att Moderaterna är för hårda och teknokratiska.

De borgerliga partiernas skilda strategier, tillsammans med det faktum att de nästan alltid haft lättare att ta väljare från varandra än från Socialdemokraterna, har givit upphov till »borgerlig kannibalism«. I stället för att göra gemensam sak mot Socialdemokraterna har man slagits inbördes. Särskilt hård har striden blivit när kampen stått kring vilket av partierna som ska vara oppositionsledare.

Socialdemokraterna har utnyttjat den borgerliga osämjan. Deras strategi har varit enkel:

Håll ihop rörelsen.

Skräms med högern.

Utnyttja den borgerliga splittringen.

Se till att SKP/VPK/Vänsterpartiet håller sig på mattan.

Isoleringen av Vänsterpartiet och dess föregångare har aldrig haft moraliska motiv, utan varit maktpolitiskt. Varför förhandla med ett parti som inte har någon annanstans att ta vägen?

Socialdemokraterna har följt den äldsta av alla maktstrategier, att söndra och härska. En grundbult har varit att utmåla Moderaterna som ett parti som sänker skatterna för de rika, river den offentliga sektorn och raserar statsfinanserna.

Ibland har Moderaterna hjälpt Socialdemokraternas strategi genom att lägga förslag som stämmer bra med den bilden. Av de skattesänkningar som Moderaterna föreslog 2002, gick till exempel hälften till de 10 procent av befolkningen som hade högst inkomst. Skattesänkningarna finansierades med orealistiska besparingar och stora minskningar av statsbidragen till kommuner och landsting. Socialdemokraternas kritik var alltså riktig.

Centern och Liberalerna har ofta stämt in i den socialdemokratiska kritiken. I valrörelserna 1973 och 1976 var ett bärande tema att regeringspolitiken skulle vila på »mittenpolitikens grund«. Inför valet 2002 gjorde Folkpartiledaren Lars Leijonborg och Centerledaren Maud Olofsson ett utspel med rubriken »Vi slår vakt om välfärden i en ny regering«, med udd mot Moderaterna. Tillsammans med TCO:s Sture Nordh gjorde de ett utspel under Almedalsveckan och lanserade begreppet »en borgerlig vänster«.

Samtidigt har Socialdemokraterna framgångsrikt gjort sakpolitiska överenskommelser med de borgerliga partierna i olika konstellationer. Försvarspolitiken och energipolitiken gjorde man upp med Centern. Kring skattepolitiken och socialförsäkringsfrågor har man nått samsyn med Liberalerna. Migrationspolitiken har vilat på en betongaxel mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.

Socialdemokraterna har varit den sol kring vilken alla andra partier kretsat. Alliansen skapades för att bryta detta mönster. Bygget hade tre element.

Det första var Moderaternas politikomläggning.

Resultatet av det moderata katastrofvalet 2002 blev en omfattande politisk omprövning. Skattepolitiken lades om för att nå en bättre fördelningsprofil och tydligare sysselsättningseffekt. Orealistiska besparingar på offentliga tjänster ersattes med genomarbetade förändringar i transfereringssystemen. Politiken samlades under begreppet »arbetslinjen«. Den fokuserades så att Moderaterna inte skulle ta alla konflikter samtidigt. Förändringen i synen på arbetsrätten ska delvis ses i det ljuset.

***

Omläggningen var inte kosmetika. När Socialdemokraterna nästa gång angrep Moderaterna för att sänka skatterna för de rika, för att riva välfärden och för att rasera statsfinanserna, hade partiet bra svar. Det innebar att Moderaterna kunde undvika vissa konflikter mot Socialdemokraterna för att fokusera på den konflikt partiet ville ha, om sysselsättningen. Det var strategin inför 2006 års val.

Det andra elementet i Alliansens tillblivelse var axeln mellan Centerpartiet och Moderaterna.

Maud Olofsson valdes till Centerledare 2001, när partiet försökte frigöra sig från bilden som stödparti till Socialdemokraterna. Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson etablerade en förtroendefull personlig relation. Valet 2002 gjorde också att Maud Olofsson stärkte sin ställning.

Centern och Moderaterna behövde varandra. Moderaterna blev garanten för att Centern stod fast förankrat i det borgerliga lägret. Centern blev garanten för att Moderaterna skulle bry sig om miljö- och klimatfrågor, landsbygdens folk och samhällets utsatta.

Det tredje elementet i alliansbygget var att få de två övriga borgerliga partierna att ansluta sig.

Kristdemokraterna stöttade idén, men Folkpartiet var svalare. I valet 2002 fick Folkpartiet 48 mandat och Moderaterna 55. Folkpartiet ville växa om Moderaterna. Lars Leijonborg – »Leijonkungen« – hade försökt bli statsminister. Han deklarerade att han såg sig som den naturliga borgerliga statsministerkandidaten i valet 2006, som ledare för en växande borgerlig vänster.

Folkpartiet ville inte alls bli fast förankrat i ett borgerligt block. Det stod i strid med partiets långsiktiga strategi.

Moderaterna använde två metoder för att få in Folkpartiet i allianssamarbetet. Den första var axeln med Centerpartiet. Den andra var att kritisera Folkpartiets politik. Anders Borg angrep Folkpartiet hårt. Med hjälp av riksdagens utredningstjänst kunde Borg visa att Folkpartiet lade förslag om ökade utgifter och sänkta skatter som »luftfinansierades«. Signalen var tydlig: Moderaterna tänker inte acceptera att Folkpartiet undergräver strävandena att presentera sammanhängande och genomförbara reformer.

Alliansen blev alltså till genom ett omsorgsfullt uppbyggt samarbete mellan Centern och Moderaterna, som Kristdemokraterna gärna anslöt sig till och som Folkpartiet till slut blev tvunget att ansluta sig till. Det är så alliansarbetet har fungerat, när det har fungerat bra. Liberalerna har spjärnat emot. Kristdemokraterna har varit förhållandevis entusiastiska och med kraft drivit sina hjärtefrågor. Den axel Alliansen roterat kring har gått mellan Moderaterna och Centern.

När Alliansen bildades 2004 var den svaret på frågan om de fyra borgerliga partierna skulle kunna samregera. Efter 2010 uppfattades Alliansen som så hållfast att den blev ett svar på en fråga som ingen längre ställde.

***

Även bristen på politikutveckling blev ett problem. I valen 2006 och 2010 hade Alliansen tydliga budskap och mål. Socialdemokraternas maktmonopol skulle brytas och jobben bli fler. Manifestet 2006 hade rubriken »Fler i arbete – mer att dela på«. Manifestet 2010 kallades helt enkelt »Jobbmanifestet«. Valmanifestet 2014 var 126 sidor långt och innehöll 265 löften, men utan övergripande idé. Titeln »Vi bygger Sverige«, gjorde inte budskapet klarare. Det fanns ingen tydlig konflikt med Socialdemokraterna.

Samtidigt knakade samförståndet mellan partierna. Redan under Alliansens första mandatperiod kände Centern att samarbetet tippade för mycket i moderat riktning. Samtidigt irriterades Moderaterna av att man uppfattade Centern som alltmer inriktat på särintressen: pro business, snarare än pro market.

I valet 2010 gick de tre mindre Allianspartierna tillbaka, medan Moderaterna gick kraftigt framåt. Centern tappade mest. Folkpartiet blev näst störst i regeringen. Jan Björklund blev vice statsminister i stället för Maud Olofsson.

Knappt ett år efter tillbakagången 2010 aviserade Maud Olofsson sin avgång. Annie Lööf efterträdde henne. Våren 2012 antogs en »framtidsagenda« av Centerpartiets förtroenderåd, som slog fast att målet till 2020 skulle vara att utvecklas till ett parti »med styrka att leda Sverige« och att Sverige åter ska få en centerpartistisk statsminister.

Centerns ambition att leda borgerligheten är naturlig. Moderat kritik mot Centerns »dolda agenda« skjuter vid sidan av målet. Agendan är inte dold och det är orimligt att kritisera ett parti för att det vill växa. Med brottet på axeln mellan Centern och Moderaterna återupptogs dock det borgerliga kannibaliserandet som Alliansen fanns till för att stoppa.

En del av problemet ligger i att alla borgerliga partier ser sina egna storhetstider som det normala. Liberalerna ser tillbaks på 1950-talet, då Bertil Ohlin var borgerlighetens självklara ledare och partiet hade över 20 procent. Kristdemokraterna hade hoppats på en ständigt uppåtgående kurva efter valet 1998, då partiet fick 11,7 procent. Centern anser att ett naturligt valresultat ligger på 24–25 procent, som i valen 1973 och 1976. Moderaterna ser numera allt under 30 procent som en förlust.

Denna konkurrens om tätpositionen inom borgerligheten är en av Socialdemokraternas största tillgångar. Medan Socialdemokraternas partiledare med självklarhet kan säga att partiet aldrig kommer att tolerera en regering som inte leds av en socialdemokratisk statsminister, så kan borgerliga partiledare sällan uppträda med samma pondus. Alliansen var en lösning på detta problem. Med Alliansens död är den gamla ordningen återställd.

Så långt inget nytt. Det nya är Sverigedemokraterna.

***

Svensk politik har varit enkel. Om de borgerliga partierna får över hälften av mandaten blir det en borgerlig regering, annars regerar Socialdemokraterna. Med Sverigedemokraternas inträde föll den traditionella blockpolitiken.

Decemberöverenskommelsen var ett försök att ge blockpolitiken konstgjord andning. I formell mening bröts den efter att den underkänts av Kristdemokraternas riksting i oktober 2015. De facto höll den fram till 2018, eftersom Centern och Liberalerna levde efter den.

Valresultatet 2018 förändrade detta.

Annie Lööf lovade under valrörelsen två saker som inte kunde inträffa samtidigt. Ulf Kristersson var hennes statsministerkandidat. Hon avvisade möjligheten att tolerera Stefan Löfven som statsminister. Samtidigt gick Annie Lööf allt längre i avståndstagandet från Sverigedemokraterna. Från att inte förhandla med Sverigedemokraterna skulle Centern inte »ingå i ett regeringsunderlag som behöver aktivt stöd från Sverigedemokraterna«. I praktiken innebar det att Centern förband sig att rösta nej till varje regering som inte Sverigedemokraterna röstade nej till. Åtminstone sedan början av 2017 var det tydligt att dessa två utfästelser innebar att Annie Lööf sa nej till alla realistiska regeringsbildningsalternativ.

Till detta kommer att Moderaterna uppfattades som otydliga i sitt förhållningssätt till Sverigedemokraterna. Den moderata partiledarstriden och partiets kraftiga fall i opinionsundersökningarna innebar att Centern såg chansen att etablera sig som det största borgerliga partiet. Under slutfasen av det moderata inbördeskriget, innan Anna Kinberg Batra aviserade sin avgång, den 25 augusti 2017, kom flera opinionsundersökningar där Centern bara låg ett par procentenheter efter Moderaterna. Kanske väcktes tanken att Centerledaren redan 2018 skulle kunna axla statsministerrollen.

Så sprack Alliansens fundament. Valresultatet innebar också en politisk förskjutning.

***

De partier som på allvar förkastat decemberöverenskommelsen, Moderaterna och Kristdemokraterna, blev tillsammans med Sverigedemokraterna större än de tre röd-gröna partierna. Därför räckte det inte längre med att Centern och Liberalerna lade ner sina röster för att den röd-gröna budgeten skulle gå igenom. När riksdagen den 12 december 2018 röstade igenom Moderaternas och Kristdemokraternas förslag till budget var december-överenskommelsen död på riktigt, liksom den traditionella svenska blockpolitiken.

Konsekvenserna är mindre för den socialdemokratiska strategin. För Socialdemokraterna är det inget nytt att behandla Sverigedemokraterna som ett pariaparti. Det är en fortsättning på den gamla strategin att skrämmas med högern. Strategin underlättas av att det finns mycket att skrämmas med i Sverigedemokraternas förflutna, partiföreträdares agerande och uttalanden och partiets ideologi och politik. Socialdemokraterna använder även Sverigedemokraterna för att skrämma väljarna för Moderaterna, genom att hävda att Moderaterna egentligen vill samarbeta med Sverigedemokraterna.

Socialdemokraternas strävan att isolera Sverigedemokraterna är inte ett mål i sig, utan ett medel för att splittra partiets motståndare. Det är livsnödvändigt för Socialdemokraterna att Sverigedemokraternas mandat inte räknas in i regeringsmatematiken, om Socialdemokraterna inte ska utestängas från makten för lång tid.

Socialdemokraterna själva har däremot samarbetat med Sverigedemokraterna och givit partiet inflytande, när det passat. Direkt efter valet 2010 samarbetade Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet för att ändra i Alliansregeringens budget. Anslaget till Regeringskansliet krymptes med 300 miljoner kronor, vilket ledde till ambassadstängningar. Socialdemokraterna lät alltså Sverigedemokraterna få inflytande på vår utrikespolitik, ett område som traditionellt betraktats som särskilt känsligt.

Under behandlingen av budgetpropositionen för 2014 förhandlade Stefan Löfven med Jimmie Åkesson i direktsänd tv kring hur man skulle stoppa Alliansregeringens förslag om sänkt statlig inkomstskatt. Ett stort antal tillkänna-givanden gjordes av riksdagen under mandatperioden 2010–2014, genom att de tre röd-gröna partierna röstade tillsammans med Sverigedemokraterna. Stefan Löfven har deklarerat att han aldrig avstår att lägga ett förslag bara för att Sverigedemokraterna kan rösta för det. Tvärtom har han visat lyhördhet mot Sverigedemokraterna, för att få stöd för sina förslag.

En av den socialdemokratiska strategins fyra hörnstenar – att hålla ihop rörelsen – kan skakas av januariöverenskommelsen. De tre övriga är dock oförändrade: Vänsterpartiet hålls på mattan. Man skräms med högern. Sällan har man så väl utnyttjat den borgerliga splittringen.

Moderaterna har däremot hamnat i ett helt nytt läge. Partiets strävan att samla borgerligheten och nå majoritet har byggt på att det inte får finnas något parti till höger om Moderaterna. Den delen av strategin har misslyckats. Moderaterna utkämpar ett tvåfrontskrig; kanske ett trefrontskrig, sedan Centern och Liberalerna lämnat Alliansen.

De röd-gröna partierna och Sverigedemokraterna vill att Moderaterna ska bilda ett nytt högerblock. Många medieföreträdare tycks ha samma strävan. Centern och Liberalerna driver på i samma riktning, som ett led i att rättfärdiga sina beslut att samarbeta med Socialdemokraterna.

Samtidigt är Sverigedemokraterna något helt annat än Moderaterna. Medan Sverigedemokraterna betonar »naturliga gemenskaper i form av familjen och nationen« är Moderaternas idégrund utpräglat individualistisk och internationalistisk.

Den stora klyftan mellan Moderaternas och Sverigedemokraternas ideologi märks tydligast i frågan om EU-medlemskap. EU-motståndet är en hörnsten i Sverigedemokraternas politiska program. När man nu tonar ner kravet framstår det som rent taktiskt. I Moderaternas självbild ingår att det är tack vare partiets långsiktiga opinionsarbete som Sverige är med i EU. Redan 1961 hade partiet en valaffisch med budskapet »Ja till Europa«.

Moderaterna och Sverigedemokraterna har mer gemensamt med Socialdemokraterna än med varandra. Moderaterna och Socialdemokraterna förenas i internationalismen och i en rationalistisk syn på politiken. Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna förenas i försvaret av den svenska välfärdsmodellen och av nostalgi över ett svunnet folkhem. Båda partierna har en tydligt icke-individualistisk grundsyn. I migrationspolitiken tycker alla tre partierna ungefär samma sak, även om Moderaterna avviker genom att vilja ha liberalare regler för arbetskraftsinvandring.

När Sverigedemokraternas »chefs-ideolog« Mattias Karlsson förklarade att siktet är inställt på en koalitionsregering med Socialdemokraterna, så lät det långsökt. Om några år kan det vara naturligt.

Följer Moderaterna Sverigedemokraternas lockrop om ett »konservativt block« lär det leda till en tynande tillvaro. Allmänborgerliga väljare skulle överge partiet. De väljare som försvunnit till Sverigedemokraterna skulle inte återvända. Det dominerande partiet i ett sådant block torde bli Sverigedemokraterna, inte Moderaterna.

Ett annat alternativ för Moderaterna är att följa Centerns uttalade strategi: Alliansen har tagit paus, men kan börja fungera igen efter nästa val.

Det blir svårt. Centern och Liberalerna måste inte bara säga tulipanaros – budgetsamarbetsliberaloppositionsparti – utan också odla fram en sådan. Det kommer att ta tid att återskapa förtroendet mellan partierna. Det tog två partiledarbyten i Centern efter Olof Johansson innan det blev möjligt att forma en effektiv borgerlig opposition.

Det går heller inte att gå runt förhållandet till Sverigedemokraterna.

En strategi som bygger på att Socialdemokraterna ska släppa fram en borgerlig statsminister bortser från all erfarenhet. Det kommer icke att ske. Sker inte ett osannolikt skifte i opinionen så att de fyra borgerliga partierna får egen majoritet så kan en borgerlig regering bara tillträda om den tolereras av Sverigedemokraterna. Centerns och Liberalernas uppfattning att fascismens mörker sänker sig över landet om en regering tillträder utan aktivt motstånd från SD blockerar vägen till en ny Alliansregering.

***

Det finns en tredje väg för Moderaterna. Den innebär att man bryter med sin sekelgamla strategi och i stället blir det slags vågmästarparti som Socialdemokraterna har varit.

Hade Ulf Kristersson bildat en regering tillsammans med KD så hade vågmästeriet kunnat bli verklighet. En sådan regering hade kunnat göra upp med Socialdemokraterna i många frågor. I andra frågor hade man tvingats räkna med Sverigedemokraternas röster. Det hade inte krävt förhandlingar. Förmodligen hade det krävt artighet och ett respektfullt agerande mot svenska folkets främsta företrädare i Sveriges Riksdag, även mot dem som representerar Sverigedemokraterna. Det hade kanske inte fungerat. Då hade regeringen fått avgå eller utlysa extra val. Värre katastrofer kan drabba riket.

Att välja vågmästerivägen innebär att Moderaterna skulle agera som Socialdemokraterna i regeringsfrågan. Före valet klargör man hur man helst vill regera landet. Samtidigt stänger man inga dörrar, utan deklarerar att man i varje läge »kommer att ta ansvar för valresultatet«. Efter valet är man beredd att ingå i olika typer av regeringar; en borgerlig koalition, en moderat enpartiregering eller kanske till och med en regering med ärkefienden, Socialdemokraterna. Samtidigt deklarerar man att man avser rösta nej till varje regering som man inte ingår i.

Vågmästeri är riskabelt. Socialdemokraterna har lyckats, men inte Liberalerna. Sedan Folkpartiets bästa val – 24 procent 1952 – har partiet backat i 15 riksdagsval av 20.

Oavsett vilken maktpolitisk strategi Moderaterna väljer avgörs utfallet av om partiet presenterar riktiga lösningar på verkliga problem som väljarna anser är viktiga. Politik kan inte utformas endast i förhållande till andra partier.

Strävan att »isolera Sverigedemokraterna« har sedan 2010 inneburit att Sverigedemokraterna ställts mitt på torget. Alla partier och politiska förslag har bedömts i relation till Sverigedemokraterna.

En grundsten under Moderaternas politikomläggning 2002–2006 var att sluta prata om Socialdemokraterna och i stället göra en egen analys av de viktigaste samhällsproblemen. Ett rimligt förhållningssätt är att göra på samma vis i förhållande till Sverigedemokraterna.

***

Detta är inte platsen att analysera Sverigedemokraternas utveckling från ursprunget i en postnazistisk mylla till Sveriges tredje största parti. Det räcker att konstatera att partiet växt eftersom en stor grupp väljare anser att invandringen till Sverige varit för stor och att övriga partier inte gjort något åt detta.

Skälet till att invandringsfrågan vänt upp och ner på svensk politik är att den skär tvärs igenom den traditionella höger–vänster-konflikten. Det har funnits sådana frågor tidigare, till exempel kärnkraftsfrågan. Den gången var det Centern som fångade upp en strömning av oro över snabb urbanisering, oreflekterad tekniktro och uppbrott från traditionella levnadsmönster. Socialdemokraterna höll på att klyvas och borgerligheten led ett trauma i fyra decennier. Miljöpartiet skapades av kärnkraftsdebatten. Efter ett tag ordnade dock partierna in sig på höger–vänster-skalan.

Samma sak kan ske nu, men mycket tyder på att invandringsfrågan speglar en djupare splittring. Oavsett om vi kallar det gal-tan, »anywheres och somewheres« eller globaliseringsmotståndare och frihandelsvänner finns en värderingskonflikt, som i land efter land krossat partier och utplånat kända politiska mönster. Det gamla, enkla svenska partipolitiska systemet – med partier på en elegant höger–vänster-skala, delad ungefär på mitten i två prydliga block, kommer knappast igen.