Socialdemokraternas valstrategi: mer Magdalena, mindre politik

Har Socialdemokraterna beslutat sig för att förlora valet? Tanken slår mig när jag lite sömndrucket tar till mig valstrategin så som den presenterades när partisekreteraren Tobias Baudin (S) visade upp valaffischerna nyligen. Brott och straff, vända alla stenar. Knacka dörr i alla gårdar, som den gamla visan löd. Framför allt var det ett budskap det socialdemokratiska arbetarepartiet valt att lyfta fram:

Magdalena Andersson är vår statsminister.

Inget ont i det. Förtroendet går som tåget för den kompetenta tidigare finansministern, numera statsministern som blir allt varmare i kläderna. Hon är hästlängder före Moderatledaren Ulf Kristersson. I Novus aprilmätning faller hon från rekordhöga förtroendesiffror på 59 procent, i mars, till 54 procent. Siffror som senast innehades av Fredrik Reinfeldt. Som Novus-chefen Torbjörn Sjöström uttrycker det har Magdalena Andersson som person högre stöd än partiet Socialdemokraterna därför ”att även väljare till höger uppger att de känner förtroende för henne”. ”De som tappat förtroende för henne är snarare väljare till vänster.”

Övertaget mot Moderatledaren bekräftades i juli av DN/Ipsos som gav Magdalena Andersson ett 15 procentenheter stort övertag över Ulf Kristersson. 37 procent vill se henne som statsminister efter valet, mot 22 procent för Kristersson.

Så det är inte märkligt att de socialdemokratiska valstrategerna har tänkt ”vi kör på Magda”. Hon är ett mycket starkt kort.

Ofta brukar sägas att de socialdemokratiska valstrategerna alltid, ofta rätt skickligt, med full kraft försöker vinna föregående valrörelse. Den de står i kan de inte riktigt förstå ännu. Den är svår att mäta exakt, innan den är klar. De socialdemokratiska strategernas perspektiv påminner som när USA:s president Nixon möte Kinas premiärminister Zhou Enlai i Peking 1972. Nixon frågade Zhou Enlai hur han såg på den franska revolutionen 1789. ”Det är för tidigt att säga”, svarade premiärministern. Senare har det visat sig att Zhou Enlai kanske inte alls hade den där episkt långa sikten, utan bara missförstod Nixon och trodde han frågat om studentupproret 1968.

De socialdemokratiska valstrategerna älskar att mäta. Fokusgrupper tar fram budskap som fungerar på målgrupperna i medelklassen, som ska vinnas över. Dagliga opinionsmätningar med egentligen otillräckligt antal svarande ger en känsla av att ha koll på läget. Men en valrörelse innebär en konkret situation, ungefär som ett idrottsmästerskap och där är det ofta oöverskådliga och icke planerbara händelser som avgör. Någon ”lyfter” och blir en valraket. Det skulle inte förvåna mig om det kan bli Liberalernas Johan Persson. Men det skulle mot alla odds lika gärna kunna bli Miljöpartiets Märta Stenevi. Någon annan kommer säga något hiskeligt dumt. Som får effekt på opinionen. 

Valrörelsen är OS, medan de fyra åren däremellan är distriktsmästerskapet i slägga i Mellersta Norrland i oktober. I regn. Det är valrörelsen som gäller. Men den är som sagt mycket svår att mäta.

Det är därför det är så förblindande skönt att luta sig mot gamla sanningar, gamla valrörelser. Mycket talar för att Socialdemokraterna denna gång inte främst försöker vinna valet 2018, vars huvudnummer var Sverigedemokraterna och regeringsfrågan. Man kommer i stället att satsa på ett helt säkert kort och föröka vinna valet 2002 igen. Det val när Göran Persson vann över en tröttkörd Bo Lundgren och fick nästan 40 procent.

Presidentval alltså.

Det är med denna logik vi ska läsa det utspel som kom i förra veckan om att Socialdemokraterna lovar gratis kollektivtrafik för studenter och gymnasieelever under sommaren. Bra grej absolut, men det är med förlov sagt knappast en reform så som socialdemokratin brukade använda det ordet. Det är närmast politik i form av en administrativ åtgärd. Dessutom något man lovat förr och i olika omgångar genomfört i olika regioner. Det vinner inget val. Men det är en oroande signal för de socialdemokrater som vill se ett tydligt valmanifest med en reformagenda för nästa mandatperiod. 

Socialdemokraternas partistyrelse har ännu inte spikat valmanifestet. Som vanligt kommer man psyka ut alla andra partier och vänta in i det sista innan det egna valmanifestet presenteras. Då, när en stor del av väljarna redan lagt sina röster i förtid och valarbetarna börjat bli lite hesa och roddar med att sälja valstugan till hugade spekulanter, kommer SAP:s valmanifest presenteras.

Enligt vad jag förstår – vilket är skälet till min oro – är det fruktansvärt tomt i reformverkstan. Det ligger inga stora rejäla reformer och jäser till sig tills slutet på augusti för att räckas över till väljarna. Lådan är tom.

Orsaken är att det enligt Socialdemokraterna inte finns några pengar till reformer. Alla pengar är intecknade till försvaret och annat kostnadskrävande de kommande åren. På tisdagsmorgonen (9/8) i Ekots partiledarutfrågning slog dessutom statsminister Andersson igen dörren för att på något avgörande sätt höja skatteintäkterna. De breda skattebaserna skall ej röras. Någon fastighetsskatt blir det inte heller, meddelade den tidigare finansministern och röt till angående den moderata fulkampanjen om att S-styre innebär risk för skattechock.

Denna rekordvarma sommar – för vilken i ordningen – när halva EU:s territorium har torka, franska kärnkraftverk tvingas hålla igen för att floderna är för varma, USA brinner, Grekland brinner, de mexikanska ölbryggerierna tvingas dra ner på ölproduktionen på grund av lågt vattenstånd och det i Indien rapporteras hur fåglar faller döda ner från himmelen av värmeslag, då vågar inte Socialdemokraterna, trots sitt kongressbeslut, rucka på det finanspolitiska ramverket.

Fegheten blir tydlig eftersom dagens ramverk är lika dött som en papegoja i en Monty Python-sketch. Ramverket är så överspelat, att Dagens industris ledarsida, som annars äter ur storbankernas händer och skiter ut deras reklambudskap osmält över sidorna, känner sig manade att varna för bankekonomerna. Orsak? Jo bankekonomerna tycker att staten ska kasta dagens finanspolitiska ramverk på historiens skräphög. Ramverket är obsolet. Har spelat ur sin roll. Vi står inför behov av produktiva investeringar i klimatomställning, ny infrastruktur och utbildning till de jobb i välfärd och industri som redan nu är bristyrken. Nu är tiden att ändra ramverket och investera. Som Daniel Lind betonade på DN debatt nyligen, innebär rådande finanspolitisk att vi sparar oss till fattigdom istället för att investera oss till rikedom.

Allt kontrasteras ofantligt tydligt mot det klimat- och sjukvårdspaket på 430 miljarder dollar som nu trummas igenom USA:s kongress. En stor triumf för president Joe Biden. Massiva klimatinvesteringar och insatser för att förbättra och förbilliga sjukvården.

Hur betalas det? Ja det mesta med lånade pengar. Det är så man gör investeringar.

Vissa av de mest progressiva förlagen i den ursprungliga Biden-planen har strukits. Beskattning av hedgefondsmiljardärer, till exempel. Bernie Sanders påminde om de stora löften om att avskaffa barnfattigdomen som utställdes, men som har strukits ur planen, för att få med även partiets högerflygel. Trots detta är planen en progressiv seger.

Bill Gates menade i en kommentar innan omröstningen i senaten att paketet kan skapa miljontals gröna jobb i USA. I Washington Post beskrev en kolumnist reformpaketet som ”ett slag mot hopplösheten”.  

Det är något sådant Sverige skulle behöva. Inte minst socialdemokratin som saknar en berättelse om framtiden som hänger ihop med den konkreta politiken. Men till detta finns inga medel, menar landets statsminister som styr ett land med en av EU:s lägsta statsskulder och flest skjutningar.

Valet om en månad kommer förmodligen bli tajt. Det Socialdemokraterna nästan alltid glömmer är att det till slut alltid är ett mobiliseringsval. Val handlar om framtiden. Vem har svar på framtidsfrågorna? Arbetarklassen och de breda löntagarskikten, även i Sverige, behöver något mer än Magdas nuna. Något mer än att bli skrämda med SD och regeringsfrågan. 

De behöver politik.

Jag röstar gärna på Magda i ett presidentval. Men ge mig först ett rejält reformpaket.

***

Läs även: Klas Eklund: Det finns ingen anledning att minska statsskulden nu

Läs även: Magdalena Andersson beräftar: Ingen skattereform före valet