Sökandet efter en liberal värdegrund

Det är snart 30 år sedan jag fick frågan. Efter ett sent avhopp från den redan beslutade listan, undrade riksdagsledamoten om jag ville kandidera till kommunfullmäktige för Folkpartiet i valet 1988. Svaret var inte självklart. Men det blev till slut ett ja.

Sedan dess har jag varit aktiv på de flesta positioner som finns i partiet. Lokalt och nationellt. Men allt började med en enkel fråga.

Ett av skälen att jag tackade ja var frågeställaren. Lars Ernestam, som riksdagsledamoten heter, var och är med i samma församling som jag. Det var inget stort steg från kyrkan till politiken. I Folkpartiet fanns medlemmar och aktiva med samma bakgrund och erfarenheter som jag. Där fanns också en likartad värdegrund. Liberalismen kompletterades med kristen dogmatik, kristna tankar om normer, etik och moral, en kristendomens syn på människa, miljö och samhälle.

I Folkpartiet var det ganska enkelt att vara kristen och politiker. Men saker har förändrats. När jag inför valet 2014 lämnade Folkpartiet i Örebro, lämnade också den sista frikyrkligt aktiva fullmäktige-ledamoten för partiet politiken. En historia som började samtidigt som Sverige blev en demokrati, tog slut.

Under mina nästan 30 år har mycket förändrats i Folkpartiet. Det handlar såväl om namn som om organisation, medlemmar och politik. Och med den bakgrund jag har, är det knappast troligt att jag i dag skulle ta det steg jag då tog. Skälen är flera, men två av det senaste årets händelser kan visa på den förändring som har skett.

När Liberalernas ledning fick igenom sitt krav på att nya konfessionella friskolor, oavsett religiös hemvist, skulle förbjudas, var det bara ytterligare ett steg på vägen mot ett parti grundat på en ateistisk livssyn. Från att ha varit ett parti grundat i religionsfrihetens namn med en positiv syn på religionens plats i samhälle och politik, har partiet gått till en syn på religionsfrihet som mer handlar om frihet från religion. Religion kan möjligtvis accepteras i det privata. Men i samhälle och politik ska den hållas kort. Skulle den ändå nödvändigtvis behöva finnas, ska den gå i politikens ledband. Gör den inte det frivilligt, ska den tvingas. Liberalernas beslut om att enbart kyrkor som viger samkönade ska ha rätt till statligt stöd, är inget annat än en bulla från det politiska a-religiösa prästerskapet.

Samtidigt som partiet lämnat sina kristna rötter har Liberalernas värdegrund eroderat. Vilka värden är det som håller ihop dagens liberaler? Vilket samhälle vill man skapa? Finns det något mer än en irrationell tro på att individualism aldrig kan bli egoism, att normkritik aldrig kan bli normlöshet, att modernitet aldrig kan vara fel?

Någonstans där tappade partiet mig. Jag minns otaliga tillfällen då jag, i partistyrelse, på bloggar och sociala medier, ifrågasatte denna brist på värderingar, denna övertro på normkritik, den bristande insikten om att även individualism kan övergå i egoism om det inte finns ramar runt den. Och jag minns lika många tillfällen då svaret blev: Du har fel. Dina tankar är inte liberala. Från ungdomsförbundet kom till och med uppmaningar att lämna partiet.

Jag har blivit alltmer vilsen i det Folkparti som blev Liberalerna. Kanske var namnbytet något mer än bara ett antal bokstäver. Kanske var det också brottet med den historia där även frisinnet, de kristna, värdekonservativa, modernitetsifrågasättande hade en plats i partiet. Men Liberalernas utveckling är inte unik.

Det finns sju partier som i dag härbärgerar ungefär samma syn på etiska, moraliska, dogmatiska, normativa frågor. För att förenkla: de normkritiska, ofta företrädda av HBTQ-rörelsen, har vunnit slaget om partierna. Det finns inget utrymme för ifrågasättande. Den politiker som är dum nog att ändå göra det har ingen framtid. Det finns bara två lägen, rätt eller fel.

Tror du på det traditionella äktenskapets fördelar, med en man och en kvinna, är du homofob.

Menar du att barnets rätt till en far och en mor väger över de vuxnas rätt till barn, är du homofob.

Anser du att könsidentitet handlar mer om pseudoreligion än om vetenskap, är du homofob.

Denna utveckling bland partierna har fortsatt. I allt snävare cirklar med en queer normkritik som grund hamnar partiernas fokus på frågor som identitetspolitik, kulturell appropriering, rasifiering, köns-identitet  …

Partierna blir alltmer lika de religiösa samfund de har tagit avstånd ifrån, med den skillnaden att den religion de nu tillhör saknar gud och politikerna är det statliga prästerskapet. Frälsningen uppnås när könen är subjektiva attribut, rasifieringen kopplat politik till hudfärg, identitetspolitiken kollektiviserat alla i subgrupper.

Även om privatmoralen är det tydligaste exemplet är det inte det enda.

Menar du att kristendom är bättre för samhället än islam, är du islamofob.

Menar du att reglerad invandring faktiskt innebär begränsad migration, är du xenofob.

Menar du att det finns skillnader mellan kvinnor och män, är du misogyn.

Och det är där någonstans Donald Trump, jag menar Jimmie Åkesson, blir ett alternativ.

I dagens politik är det ytterligheterna som regerar. Den marxistiska synen på tes och antites får sin fulländning i 2000-talets politiska liv. Det finns bara två alternativ. Vitt eller svart. Ont eller gott. Sant eller falskt. Fel eller rätt.

Problemet är att få människor är så svartvita i sina uppfattningar.

Det går att vara för en traditionell syn på äktenskapet, på familj och kön, utan att vara homofob. Etiska och moraliska värderingar behöver inte utmynna i att man inte respekterar den andre.

Det går att mena att kristendomens dogmer är överlägsna islams, utan att bli islamofob. Religionsfrihet innebär oftast för den troende att man visar respekt för andras trosuppfattning, oavsett om den är ateistisk eller teocentrisk.

Det går att vara för både reglerad invandring och globalt ansvar för att ge de fattigaste möjlighet att resa sig ur sin fattigdom.

Det går att vara för ett starkt skydd för minoriteter och samtidigt anse att såväl identitetspolitik och rasifiering som approprieringsdiskussioner är kontraproduktiva.

På område efter område finns det en gråskala mellan de sju och det enda. Men det finns i dag inget parti som tar den positionen. Så hur ska man välja?

I flera diskussioner efter Donald Trumps seger har jag försökt fundera i de tankebanorna. Hur kommer det sig att miljoner människor som bör vara rätt normala, godhjärtade, samhällsbärande ändå kan lägga sin röst på Trump? Är det för att de vill, eller för att alternativet saknades? Hur stort måste trycket från den andra sidan vara för att man ska ta klivet över också den mur av oanständighet, falskhet och lurendrejeri som karaktäriserade Trump och hans kampanj?

Varför fanns inte fler nyanser av grått i den amerikanska valkampanjen? Och varför finns de inte i det svenska partisystemet?

Kanske är min syn på de privatmoraliska konsekvenserna på både individ och samhälle unika. Kanske spelar de mindre roll för partival än andra frågor. Men den som inte klarar av att se att svensk politik är uppdelad i ett sju mot ett enda i frågor som har bäring i den modernistiska politikens normkritiska hegemoni, bör fundera.

Och i det läget bör partiledare, partistrateger och de mediala eliterna också fundera över hur de beskriver världen, och för vem den beskrivs. Det finns mer än ett svart och ett vitt. Det finns etiska, moraliska och normativa uppfattningar som inte behöver beskrivas som ett psykiskt sjukdomstillstånd, en fobi. Det borde finnas utrymme för mer än ett parti som vågar ställa sig frågan om det bara finns en utvecklingsväg. Och det måste finnas ett utrymme för journalister som vågar ifrågasätta den rådande majoritetsuppfattningen, inte minst i den elit man själv tillhör.

Jag har svårt att känna mig hemma i Liberalerna numera, med min kristna tro, med den syn på normer, etik och moral, på individ och på samhälle, som också burit mitt politiska engagemang. Jag blir bekymrad över att det enda parti som företräder något av det jag burit med mig är ett parti jag aldrig tänkt mig rösta på.

Är jag ensam? Eller är vi många? Hur blir det i så fall med dem som inte är så impregnerade av partipolitiskt arbete som jag är, som inte har med sig en känsla för partiet som den som engagerats länge också får? Jag kommer inte att överge Liberalerna, inte än. Men det finns en gräns också för mig. Frågan är vad som i så fall kommer därefter. Blir det en ökenvandring bland de partilösa? Eller sväljer också jag allt det usla jag aldrig kan stå för, för att det, skrämmande nog, inte finns något bättre alternativ?