Svenska förortskravaller – snart som i Frankrike?

Påskupploppen. Stöter på ordet och tänker att det är väl något som hände vid Genesarets sjö, eller möjligen utanför Getsemane. Något bibliskt som jag har missat. Men nej. Det handlar helt enkelt om förortskravaller. Den tändande gnistan är den danske högerextremisten Rasmus Paludans genomförda eller ibland bara planerade så kallade koranbränningar. 

Ytterligare ett märkligt ord – som om det vore en vanligt förekommande aktivitet? Deltagarna i kravallerna tycks delvis vara av en ny sort, bland annat mammor och deras små barn vilket förbryllar. Men framför allt har polisen blivit hårdare ansatt än någonsin tidigare (låter det som) och åtminstone i något fall dragit sig undan, vilket upprör många. Med fog. Det ska ju inte polisen göra. Å andra sidan har väl polisen mängder av uppgifter som den inte utför, så på sätt och vis är väl inte det så konstigt? 

De så kallade skjutningarna verkar svenskar ha vant sig vid så till vida att de inte skapar enorma rubriker längre. Stenkastning och brända bilar likaså. Ändå förefaller påskupploppen vara ytterligare ett exempel på ett kollektivt ”Vi såg det inte komma”. Det gjorde inte jag heller, men som bosatt i Frankrike har jag sett enorma mängder upplopp, oftast på teve förstås, men ibland även nedanför på gatan.

På ytan ser påskupploppen ut att ha en del gemensamt med sina franska motsvarigheter under 2000-talet. De sker i förorter där en majoritet av de boende har invandrarbakgrund. Våldet är extremt. De sprider sig som en löpeld. Den tändande gnistan är dock inte densamma och reaktionerna är delvis annorlunda. Där svensk politik (utom Ebba Busch) och polis ligger lågt, tvekar inte deras franska kollegor. Här använder polisen resolut tårgas, vattenkanoner och gummikulor. Politiken fördömer i alla tonarter och enskilda politiker åker gärna ut till platserna där upploppen sker och låter sig direktsändas. Franska medier rapporterar allt som över huvud taget går att rapportera 24/7. Upploppen och hela apparaten kring dem blir lätt en sorts – underhållning.

Så verkar det inte vara i Sverige. Än? 

Jag funderar över svensk historia och självbild, där våld fortfarande inte riktigt ingår. ”Hjalmar Branting fick faktiskt Nobels fredspris 1921” påpekar min mamma, visserligen apropå det nära förestående NATO-inträdet, men det hänger ju ihop. Svenskar är fredens folk. Så det här som händer i förorterna är på ett sätt lika främmande som att Sverige ska gå med i en kärnvapenallians. Om det egentligen har funnits (mer) våld i Sveriges tvåhundra år långa historia av fred, så har det kanske tonats ned i historieskrivningen?

I Frankrike är det tvärtom. Hela den franska historien är, utöver krigen, en historia av kravaller, upplopp, folklig resning – revolution.

Det är ingen slump att prefekten Haussmann i mitten av 1800-talet fick i uppdrag av Napoleon III att genomföra en enorm omdaning av Paris. Årtiondena innan dess hade präglats av sociala oroligheter som kulminerade i 1848 års revolutioner. Haussmann ritade och byggde en stad genomdragen av breda boulevarder (som inte kan barrikaderas) på vilka polisstyrkorna kan ta sig fram snabbt till oroshärdar. Han inkorporerade också det ”röda” förortsbältet i själva staden och sydde in det i esplanadsystemets effektivitet.

Stadsplanering är alltså ett av den franska maktens viktigaste svar på kravaller. Det andra är enklare: mer polis. Redan Ludvig den XIV moderniserar i mitten av 1600-talet sin tids polisväsende och ser till att de största städernas befolkningar är under kontroll. Också det sker efter en period av oroligheter och inbördeskrig. Polisen är alltsedan dess Maktens förlängda arm. 

Så förmodligen är det inte så konstigt att man som (av någon orsak missnöjd) fransk medborgare, ger sig på polisen. Det spelar ingen roll om man är AFA-aktivist, ”gul väst” eller islamist – slaget står på gatan och det är polisen som är måltavlan.

Den franska polisen å sin sida har en lång, fortfarande pågående historia av våld, övervåld och andra övertramp.

Efterkrigstidens förortskravaller började försiktigt under 80-talet i Frankrike. Då var den så kallade andragenerationen halvvuxen och kunde luddigt ”protestera” genom kravaller. Den andra protestformen var den den identitära varianten: att bära muslimsk slöja på platser där majoritetssamhället inte tycker att den är lämplig – som i skolan. Också här började en konflikt utkristalliseras. 

Andragenerationens föräldrar hade kommit som arbetskraftsinvandring under rekordåren från de före detta kolonierna i Nordafrika. Under 80-talet började utlokaliseringen och nedläggningen av den industri som var deras födkrok. Integrationen kom med andra ord av sig, och det vi kallar ”utanförskap” började finna sin form. Frankrike fortsatte att ta emot en stor invandring, nu även från resten av Afrika och Mellanöstern, och problemen förvärrades, trots insatser inom skola, ungdomsverksamhet och stadsplanering.

Två omgångar förortskravaller sticker ut i den franska närhistorien. Den första sker år 2005 och startar i Parisförorten Clichy-sous-Bois. Här jagar polisen två tonåringar för en id-kontroll. Pojkarna försöker gömma sig i ett ställverk där de får ström genom kroppen och bränns till döds. Deras förort protesterar. Dåvarande inrikesminister Nicolas Sarkozy förnekar inledningsvis polisens inblandning i händelsen. Protesterna och kravallerna sprider sig till andra alla stora städer. Upploppsmakarna tar sig också in i stadskärnorna och plundrar.

Kontrollen återtas så småningom genom att undantagstillstånd utlyses. Rykten florerar om vilka dessa mängder av våldsverkare egentligen är, men så småningom visar det sig att majoriteten inte har kriminell bakgrund. Däremot har de en ”komplicerad relation” till polisen.

I den andra omgången av kravaller är det nya den identitära aspekten. År 2013 stoppar polisen en ung barnfamilj i Parisförorten Trappes. Orsaken är att mamman bär heltäckande slöja, vilket är förbjudet. Bråk uppstår och polisen tar in familjen till stationen. Också här sprids ryktet i stadsdelen och arga invånare demonstrerar utanför polisstationen. En upptrappning med de vanliga ingredienserna – politiker, media, mer polis – sker och kravallernas kärna blir polisstationen som belägras. Det hela löses efter några våldsamma dygn genom polisförstärkning.

I den följande debatten hävdar starka muslimska organisationer nu att det handlar om islamofobi, ett ord som kommer för att stanna.

Den enda säkra slutsats jag vågar mig på att dra är att problemen började en generation tidigare i Frankrike. Men Sverige ser ut att komma ikapp rätt snabbt? Islamiseringen i franska förorter har förmodligen kommit längre. Den vet vi däremot mycket om sedan attentaten 2015–16, eftersom forskare, journalister och myndigheter då, med kniven på strupen, började kartlägga hela komplexet. Fem år senare kom ett lagpaket på plats som täcker problematikens alla delar.

Om dessa lagar och åtgärder hjälper återstår att se. Men det är här jag möjligen kan se att Sverige har något att lära av Frankrike. Ta reda på mer. Vad driver stenkastarna? Ta reda på allt, vänd på varje sten – och agera sedan utifrån den kunskapen.

***

Läs mer: Polisen: Man vill inte ha ett nytt Ådalen

Läs mer: David Eberhard: Att bränna koraner är en rättighet

Läs mer: Anna Björklund: Kanske ville de bara ha lite kul

Läs mer: Rasmus Paludan: ”45 procent av svenskarna är dumma i huvudet”