Synvinkel: »Sätt SVT och SR på svältkost!«

Gränsen mellan journalistik och aktivism blir alltmer otydlig. Trenden har pågått länge och varit starkast i USA. Men Sverige är på inget vis förskonat. Dagens Nyheter tillkännagav nyligen att klimat-aktivisten Greta Thunberg går in som chefredaktör för tidningen under en dag i december.

Aftonbladets Peter Kadhammar skriver apropå polariseringen i USA att: »usel amerikansk teve visar att SVT behövs«. Han sällar sig därmed till public service-kramarna, de som anser att Aktuellt och Studio Ett är den neutrala journalistikens sista utposter i det nya, hemska »fake news-paradigmet«. De som ser SVT och SR som garanter för den demokrati som Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke brukar hävda är »hotad«.

Sedan finns förstås också de som vill jämna betongbunkrarna på Gärdet i Stockholm med marken. »Lägg ner skiten!«-falangen. Den anar en ondsint rödgardist bakom varje public service-tuva och läser alltid mellan raderna. Med spetsade hundöron lyssnar de förväntansfullt efter spår av en dold agenda i Anders Holmbergs frågor till den franska ambassadören Etienne de Gonneville i Agenda, eller i Helena Grolls hemtrevliga chit-chattande med Göran Greider i Studio Ett.

Det intressanta med älska/hata-situationen är att båda lägren använder samma argument: SVT och SR är vänstervridna och aktivistiska. Detta är något som högern naturligtvis ogillar – högst offentligt.  Medan vänstern gillar det – i smyg.

Då och då bryter vänstervridningen fram och blir fullt synlig. Sällan så tydligt som vid det så kallade »rasismuppropet« tidigare i höst då ett antal anställda på Sveriges Radio krävde att det neutrala företaget måste ta tydligare ställning för Black lives matter-rörelsen.  »I vårt uppdrag som SR-medarbetare ingår att aktivt ta ställning mot rasism«, hette det bland annat i uppropet. Initiativtagarna krävde detta utan att närmare definiera vad rasism är, trots att begreppet numera spänner hela vägen från skallmätning till kritik mot regeringens hattande i migrationspolitiken.

Uppropets öppet aktivistiska tonläge skar som rostiga rakblad i öronen på en del äldre SR-medarbetare. De som i decennier drillats i vikten av att förhålla sig neutrala till olika politiska initiativ, hur behjärtansvärda de än är. Men få vågade säga ifrån.

Uppropet är kanske det tydligaste exemplet där public service-anställda driver en agenda, men långt ifrån det enda. Härförleden kablade exempelvis SVT – mitt i en eskalerande våldsspiral – ut att »andelen mord minskat stadigt sedan 1400-talet«. Jag kan förstås inte bevisa att den pärlan var avsedd som moteld mot den senaste tidens (högerpopulistiska?) rapporter om explosioner, klankriminalitet och ökade barnrån. Men all min erfarenhet från företaget säger mig att rubriken ingår i ett aktivistiskt mönster.  Andra exempel från samma hög:

»Vikingars tecken kan vara arabiska« (SVT 2017–10–18)

»Tusentals välutbildade flyr till Sverige« (SVT 2015–03–15)

»Det finns en risk för extraval.« (P4 2019–01–13)

»SVT tar avstånd från Åkessons kommentar«, (SVT 2018–09–08)

 »Vill du ta reda på hur privilegierad du är enbart på grund av din hudfärg?« (P4 2020–08–06).

Underförstått: Den svenska nationen har rötterna i Mellanöstern (vi är egentligen alla araber). Flyktingkrisen är ingen belastning för det lilla landet Sverige (det är en jackpott!). Det finns en »risk« – inte en »chans« eller »en sannolikhet« – att den rödgröna regeringen, med ett totalt väljarstöd på 36,7 procent, faller. SVT tar självklart avstånd från Jimmie Åkessons uttalanden  … men inte från förre IS-ledaren Abu Bakr al-Bagdhadis. Etcetera, etcetera!

Nu tror inte jag att svensk public service har tagits över och styrs av en samhällsomstörtande vänsterkonspiration. Det är snarare som en vetedeg som har fått stå och svälla utan tillsyn. Utanför denna skyddade verkstad har tiden dock sprungit ifrån koncernen och högst troligt befinner den sig i början av en stor omdaningsprocess.

Givet den omställning som hela mediemarknaden går igenom – ytterst driven av teknikutvecklingen vilken har fått alla andra mediebolag att hårdbanta, starta nya kanaler och plattformar etcetera – är det märkligt att det sällan eller aldrig pratas om en effektivisering av public service. Det skulle innebära en slimmad, mer kostnadseffektiv organisation med färre anställda – såväl svarta som vita – färre mellanchefer och en betydligt mindre budget.

Public service-kramarna menar att ett sådant radikalt grepp skulle leda till att framför allt SVT – med publikmagneter som Melodifestivalen och Vår tid är nu – inte skulle mäkta med sin självpåtagna uppgift att vara en samlande »lägereld« för hela befolkningen. Men är verkligen SVT vår sista fasta punkt i post truth-samhället, något som samlar »hela« folket?

På en bra mätdag är SVT och SR tillsammans en lägereld för runt 70 procent av befolkningen. Och sju av tio är ju inte dåligt men i ärlighetens namn borde målet vara 100 procent. Alla myndiga svenskar borde väl känna ett behov av deras »oberoende« nyhetsrapportering? Inte minst som alla hushåll som betalar skatt också är med och finansierar verksamheten och ger den dess, med svenska mått mätt, enorma resurser.  För få förstår hur stora dessa är, så låt oss göra en jämförelse: SR, SVT och UR verkar i Sverige med 10 miljoner invånare. De har tillsammans en budget på 8,5 miljarder kronor och 5 000 anställda.

CNN, NBC News och FOX News täcker en marknad med över 320 miljoner invånare och har i dag 6 524 anställda – tillsammans.  Om den svenska public service-koncernen var skattefinansierad i USA i stället skulle den – proportionellt – ha 270 miljarder i årsbudget och 160 000 anställda.

Kritiken till trots: SVT fick högt betyg i SOM-institutets senaste mätning. Enligt den kände 81 procent »högt eller ganska högt« förtroende för bolaget under mätperioden april–juli 2020. En nyhet som gladde vd Hanna Stjärne så pass att hon skrev brev till de anställda:

»Jag har under min tid som vd för SVT aldrig varit stoltare än i dag.

Jag blev så glad, ja faktiskt rörd när jag såg de här siffrorna. Vi ökar i alla grupper, oavsett ålder, partisympatier eller om man bor i stad eller i landsbygd. Detta är inget tyckande – det är forskning. Finare kvitto kan vi inte få.«

Ska man vara hård är dock 81 procent fortfarande ganska kasst för en tv-kanal som säger sig vara »oberoende« och som ska samla alla medborgare. »81 procent gillar oss!« är ett slagord i samma tondöva härad som: »87 procent av befolkningen är inte rasister!«.

En annan fråga är varför SVT tog detta skutt i opinionen? Kanske för att bolaget under mätperioden ägnade extremt mycket sändningstid åt coronapandemin, och att det är en fråga som är svår att manipulera och färga med aktivism. Slutsatsen av den senaste SOM-mätningen går alltså att läsa på ett helt annat sätt än vad Hanna Stjärne gör: om SVT visar saker ofiltrerat ökar allmänhetens förtroende.

Så kanske är det precis det SVT borde göra framöver? Sända mer live, från föreläsningar och presskonferenser (gärna norr om Uppsala). Och mindre aktivistiskt färgad tv som Ekdahl & Ekdahl, Skavlan och programdirektören Jan Helins eget hobbyprojekt Fönster mot medievärlden.

Vad skulle då hända om ett konservativt block råkade vinna ett riksdagsval och fick för sig att skära ner public service till en tiondel av dagens storlek? Om koncernen hade 850 miljoner kronor att leka med i stället för 8,5 miljarder? 500 anställda i stället för 5 000? Skulle demokratin gå under?

Det finns de som tror det. Själv är jag är inte lika säker. Jag har frilansat åt svensk public service sedan 1989, både på SVT och SR Riks. Jag har jobbat som programledare, producent och reporter på en av landets tjugofem P4-kanaler, till och från under femton år. Jag vet vilka enormt breda marginaler public service arbetar med. Jag vet hur makligt tempot på redaktionerna är. Och hur lågt det är i tak när det gäller åsikter som inte tangerar MP:s partiprogram.

I ett scenario där public service krymper skulle koncernen tvingas prioritera hårdare.  Man skulle behöva vässa sig i den stenhårda konkurrensen med »alternativa« bloggar, poddar och webbkanaler som dyker upp som svampar ur jorden. SR och SVT skulle behöva slå ihop sina lokalredaktioner, något som diskuterats internt under flera år. Det finns ju ingen glasklar logik i att ha ett separat företag som bara sysslar med ljudupptagning, i en tid när både högkvalitativt ljud och bild kan tas upp med en vanlig mobiltelefon.

Fast den större frågan kvarstår: Hur skulle ett mindre vassare public service påverka samhället? Demokratin? Det offentliga samtalet?

Min kvalificerade gissning är att det svenska folkhemmet skulle stå kvar även om SR, SVT och blindtarmen UR de-finansierades. Demokratin skulle leva vidare. Den allestädes närvarande värdegrunden skulle möjligen hamna mindre i fokus, men samhällsdebatten som sådan skulle antagligen vitaliseras.  Just nu ligger nämligen SVT och SR som ett stort genomblött dunbolster över tusentals fristående medieproducenter. Företaget förstör marknaden för uppstickarna, brutalt, år efter år. Man gör det genom att producera saker som man egentligen inte skulle behöva hålla på med men som man sprutar ur sig för att  … tja, för att man kan. För att man varje år måste sätta sprätt på den där gigantiska budgeten, så att inte pengarna fryser inne och leder till minskade anslag året därpå.

Det finns en tweet från 2015 som jag brukar läsa om med jämna mellanrum. Dels av nostalgiska skäl, dels för att kolla så att jag inte drömt. Tweeten publicerades på SVT:s officiella Twitterkonto kvällen den 18 september 2015 och lyder:

»Rykten sprids just nu om att regeringen styr SVT:s journalistik. Det kan vi dementera (vi debatterar inte ryktet vidare här).«

Ryktet sa att SVT inte längre rapporterade om brottslighet och att regeringen skulle ha varit på SVT om detta: »Gör inget som gynnar SD!«  Förmodligen låg det ingen sanning bakom påståendet, men som försök till damage control och konflikthantering är tweeten sällsynt vansinnig. Den för tankarna till en sovjetisk ukas. Eller till John Cleeses klassiska replik från Fawlty Towers: »DON’T MENTION THE WAR!«

Vi får aldrig veta vem som fick för sig att den där tweeten var en god idé, men den avslöjar i alla fall att det finns en intern diskussion på SVT; att de är medvetna om att många ser dem som ett propaganda­organ för politikerna.

I andra änden av korven twittrade ju-stitieminister Morgan Johansson (september 2020) att public service i Ungern förvandlats till en »statstelevision som pumpar ut regeringens propaganda« – detta apropå regeringens misslyckande att 2020 grundlagsskydda svensk public service.   

PR-pionjären Edward Bernay skrev redan 1928 i sin banbrytande bok Propaganda:

»Den medvetna manipuleringen av massornas vanor och åsikter är en viktig del i det demokratiska samhället. De som manipulerar denna osynliga mekanism i samhället utgör en osynlig regering som är vårt lands verkliga styrande makt.«

SVT och SR är just denna »osynliga mekanism«, denna »osynliga regering«.

Men allt fler ser den.