Tom Britton: Sena restriktioner fick oss att drabbas hårdast

Av en tillfällighet organiserade jag och en fransman en workshop om smittspridningsmodeller i närheten av Marseille i mitten av februari 2020. Då stod det klart för mig, kanske några veckor tidigare än för många andra, att det nya coronavirus som då spred sig snabbt var väsentligt värre än exempelvis svininfluensan och sars-utbrottet 2003. Men jag kunde absolut inte föreställa mig magnituden av den pandemi vi skulle få se och hur den skulle påverka våra samhällen.

Inom smittspridningsmodellering inkluderar man ofta olika sociala strukturer i samhället (hushåll, skolor och mobilitet), effekter av vaccinering, hur immunitet avtar med tid och så vidare. Före covid-pandemin hade jag även läst ett par artiklar om effekten av att stänga skolor (motiverade av lokala utbrott), men vad jag vet har det aldrig skrivits artiklar som studerar effekten av att stänga ner samhällen totalt. Hade man skickat in en sådan artikel till en vetenskaplig tidskrift före 2020 så tror jag att de flesta hade refuserat den och uppmanat författarna att göra en science fiction-film i stället  …

Efter pandemins utbrott har däremot många artiklar producerats som studerar effekten av olika restriktioner. En lärdom är nog därför att det inte är så lätt att vara förberedd på ett smittoutbrott som inte liknar tidigare utbrott. Under de senaste 50 åren har vi haft fyra pandemier: Covid-19, svininfluensan, sars (som spreds över hela världen men smittade ganska få) och hiv. Men utöver covid-19 är det bara hiv som påverkat samhällen i grunden.

När hiv bröt ut jobbade jag extra på Epidemisjukhuset Roslagstull som tog emot hiv-patienter i inledningen av epidemin. Ett starkt minne är de rymddräktsliknande kläder man tog på sig innan man gick igenom de dubbla slussarna för att komma in till de utmärglade patienternas rum. Hur hiv påverkade samhällena finns numera väl skildrat i litteraturen. Senare, under mina forskarstudier läste jag modelleringsartiklar om hiv-pandemin. De flesta tidiga artiklar förutspådde att hela samhällen skulle utplånas. Så blev det aldrig även om smittspridningen och antalet döda var omfattande, inte minst i Afrika söder om Sahara.

Den största lärdomen från hiv-pandemin för modellerare var att ta bättre hänsyn till så kallade superspridare, vilket för hiv var detsamma som promiskuösa individer som inte skyddade sig med kondom. Runt dessa spreds epidemin snabbt, men inte alls lika mycket hos majoriteten av befolkningen, varför prognoserna till en början kraftigt överskattade antalet som skulle smittas.

För covid-19 har vi också talat om superspridare, men en bättre benämning är superspridningshändelser. Det har handlat om vissa individer som troligen har utsöndrat extra mycket virus, men framför allt för att de har råkat befinna sig i trånga inomhusmiljöer just när de utsöndrat som mest viruspartiklar, och därmed smittat många andra vid ett och samma tillfälle (kafferep, fester, körsamlingar). Men den största förändring i modellerna som covid-19 orsakat är den stora mängden restriktioner och deras inverkan på smittspridningen. Där råder fortfarande stor osäkerhet, även om framsteg görs.

Den största lärdomen för mig är annars hur snabbt ett samhälle kan ställa om. Det inger hopp inför framtida utmaningar såsom klimatomställningen. Vem kunde tänka sig i januari 2020 att vi bara ett par månader senare skulle ha skola delvis på distans, många som jobbade hemifrån och att kulturella och sociala aktiviteter skruvades ner till ett minimum?

Ett annat glädjeämne har varit hur väl den svenska sjukvården har hanterat situationen. Personalen har fått slita hårt och vi har en växande vårdskuld, men man har klarat covid-19 med beröm godkänt. Men den allra största bedriften är ändå den globala medicinska forskningsinsats som ledde till att ett flertal vaccin fanns på plats mindre än ett år efter att de första fallen konstaterats.

Bara i Sverige räddade vaccinen tusentals liv under tredje vågen, våren 2021. De var även huvudförklaringen till att ingen omfattande fjärde våg sköljde in i höstas, vilken säkerligen hade skördat ytterligare tusentals dödsfall.

Nyttan som mitt eget forskningsområde smittspridningsmodellering bidragit med är blygsam i jämförelse, men inte oväsentlig. Den har bland annat använts till att mäta skyddseffekten av vaccinerna, av total lockdown samt av allmänt bruk av munskydd – som visat sig relativt stor. Jag tror även att scenariobeskrivningarna och det så kallade R-talet har bidragit till att öka förståelsen för de basala mekanismerna i ett utbrott.

Men covid-19 har förstås också uppenbarat brister i samhället. Den tydligaste tycker jag finns i äldrevården. Den har fungerat väl på många ställen och personalen sliter, men det är pinsamt att vårt välmående samhälle inte har varit villigt att prioritera äldrevården högre.

En annan oro är att covid-19 tycks ha ökat klyftan mellan å ena sidan majoriteten/etablissemanget och å andra sidan minoriteten/outsiders. Jag menar att samhället har en tendens att dela upp oss i majoriteten, som tror att politiker och myndigheter vill oss väl, och minoriteten som känner sig utanför och misstrodd.  Denna minoritet har under pandemin bestått av dem som varit emot påbjudna restriktioner och emot vaccinering. I Sverige har vi av förklarliga skäl haft jämförelsevis lite missnöje med  restriktionerna. Men under hösten har framför allt vaccinpassen ifrågasats. Det finns också många i minoriteten som upplever att medborgarna indoktrineras till att tro på vaccinernas positiva verkan – jag får ganska många mejl från personer som menar att de data som visar vaccinernas positiva effekt är manipulerade.

Rekommendationerna om att arbeta hemifrån, undvika kollektivtrafik, inte delta i föreningsliv med mera, har även minskat antalet möten mellan människor och, tror jag, i extra hög grad möten mellan personer från olika delar av samhället. Detta tror jag riskerar att öka klyftorna. Samtidigt ska sägas att Sverige haft ovanligt få restriktioner och att vaccinpassen inte använts i särskilt många sammanhang (vilket är negativt ur smittspridningssynpunkt) och att uppdelningen därför förmodligen har varit mindre i Sverige jämfört med andra länder.

För mig personligen har pandemin varit spännande yrkesmässigt: en mängd nya forskningsfrågor inom modellering har aktualiserats, och  forskningsresultaten och min kompetens har plötsligt blivit eftertraktade även utanför forskarvärlden. Detta har gett mig inblick i hanteringen av pandemin i media, och bland svenska forskare, politiker och myndighetspersoner.

Jag har härvid noterat att media gärna väljer personer som vill polemisera. Trots att majoriteten av oss »specialister« har sett en blandning av lyckade och mindre lyckade åtgärder från Folkhälsomyndigheten (FHM) har nog oftast hårdnackad kritik hörts. Jag har även saknat en viss ödmjukhet inför det faktum att det ibland saknas kunskaper om en helt ny pandemi, liksom en förmåga att erkänna tidigare felaktigheter när verkligheten hinner ikapp och visar på motsatsen.

En annan lärdom som jag hoppas att vi tar med oss till kommande pandemier är ett bättre samarbete mellan politiker, myndighetspersoner och forskare. Norge och Danmark har exempelvis haft mer samarbete mellan akademin och myndigheter vad gäller modellering av smittspridning.

FHM har självklart varit överbelastad under pandemin och därmed inte kunnat behandla alla uppkomna frågor på ett noggrant sätt. I framtida krislägen hoppas jag att myndigheten blir bättre på att knyta till sig forskare som kan bistå med att besvara sådana frågeställningar under belastningstoppar. Att en frågeställning belyses av flera oberoende grupper har även ett egenvärde: om de drar liknande slutsatser så är det betryggande, medan om slutsatserna är väsentligt olika så finns det anledning att analysera frågan djupare.

Som statistiker har jag även saknat en av grundbultarna för faktabaserade beslut, nämligen frekventa undersökningar av representativa urval för att få god överblick över förekomst, andel immuna etc.

En annan insikt som växt fram hos mig är att vi forskare och även myndighetspersoner representerar särintressen och/eller har nischade kompetenser. Politikerna bör därför vara de som väger samman myndigheters och specialisters utsagor, och som baserat på detta och egna erfarenheter fattar beslut. Det vore naturligt om regeringen skapat en sorts expertråd att tillfråga inför större beslut eller i situationer av galopperande smittspridning och överbelastade sjukhus. Nu tycks FHM varit den enda instans som tillfrågats.

I dagarna kommer Coronakommissionens slutbetänkande, men baserat på delbetänkanden kan vi redan förutspå omfattande kritik av FHM. Och Vetenskapsakademin har även producerat en kritisk rapport om Sveriges pandemihantering. En hel del av kritiken är befogad, till exempel att man var sen med restriktioner under första och andra vågen, men i vissa fall tycker jag Vetenskapsakademin inte problematiserar tillräckligt. Att påstå att Sveriges sena och låga restriktionsnivåer är huvudförklaringen till att Sverige drabbades värre än de nordiska grannarna, är att göra saken för enkel. Den som studerar kurvan över dödsfallen i början av första vågen (alltså innan effekten av restriktioner fått genomslag) kan tydligt se att spridningstakten var högre i Sverige än i Danmark som i sin tur hade högre spridningstakt än Norge och Finland. Det ger vid handen att även vid samma restriktionsnivå så hade Sverige drabbats hårdast bland de nordiska länderna.

Men det förefaller otvetydigt att våra sena och låga restriktionsnivåer också är en förklaring till att Sverige drabbades hårdast. Det är ju även så att det inte finns någon väg som är objektivt rätt att gå, vilket ofta glöms bort i debatten. För att knappt några skulle bli allvarligt sjuka i Sverige hade vi behövt stänga ner samhället totalt under två år. Och omvänt; helt utan restriktioner hade kanske 50 000 människor dött i stället för nuvarande dryga 15 000.

Målet är att hitta en nivå på restriktioner som minimerar lidandet och samtidigt gör att samhället fortsätter att fungera någorlunda väl. Och så bör man lägga till försiktighetsprincipen som består i att bromsa lite extra i början tills man vet mer om utbrottet. Men att det skulle finnas en strategi som objektivt är bäst vänder jag mig emot.

När vi nu börjar dra slutsatser av pandemin ska såklart felaktiga beslut och åtgärder lyftas fram. Men fokus måste ligga på hur vi bättre hanterar situationen när en liknande, men troligtvis ändå ganska annorlunda, pandemi uppstår framöver.

Tom britton är professor i matematik vid Stockholms universitet och specialist på smittspridningsmodeller.