Vi lever i dårarnas tid

Det är omöjligt att med säkerhet säga vad framtida historiker kommer att säga om den tidsålder man själv lever i, vilket namn de kommer att ge epoken och vilka händelser som kommer att räknas som avgörande. Den senaste tiden har jag dock alltmer kommit att omväxlande tänka på de senaste decennierna som ”dårarnas tid” eller, mer högtravande, som ”den panglossiska eran” efter Voltaires professor Pangloss i romanen Candide. En katalog över de galenskaper som grasserar skulle bli mycket omfattande men om jag ska sammanfatta den övergripande tendensen är det med ord som magiskt tänkande, besvärjelser och världsfrånvändhet. 

Samtidens dårar har inte nöjt sig med att riva de chestertonska staket* som tidigare generationer satte upp; man sprängde dem i luften, jämnade dem med marken eller avfärdade dem som särintressen. Att diskutera realiteter verkade vara det sista eliterna varit beredda att ägna sig åt under senare decennier. Hur världen fungerar har blivit mindre intressant än hur den borde fungera. Om det sedan visat sig att man begått stora misstag räckte det med att påstå att man ”inte sett det komma”. Eller att slänga ur sig att något är ”inte okej”.

Uppenbart tokiga utsagor som när Åsa Romson hävdade att den är svensk som reser i Stockholms tunnelbana, passerade utan höjda ögonbryn. ”När jag går omkring i Stockholm till vardags och möter de invånare som bor och lever här tycker jag nämligen att alla som åker på tunnelbanan är svenskar. Sedan är vi olika, och det är jag väldigt glad för. Vi har olika kulturell bakgrund, vi har olika kön och vi har olika preferenser. Vi är dock alla svenskar när vi sitter där i tunnelbanan.”

H.C. Andersen skulle onekligen ha haft gott om material till många nya sagor om maktens natur och egenheter om han levt i dessa dagar. I Arne Ankas efterföljd är man i någon mening förlåten om man ställer frågan huruvida man lever i ett land eller i ett skämt. 

I en ofta citerad och lika ofta missförstådd bok The End of History and the Last Man, argumenterade statsvetaren Francis Fukuyama för att den västerländska liberala demokratin hade ”vunnit” och kvarstod som enda ideologiska alternativ. De västerländska demokratierna var, menade Fukuyama, på väg att universialiseras och utgjorde slutpunkten i människans ideologiska utveckling.

I någon mening var det inte orimligt att dra de slutsatser som Fukuyama drog betraktat mot bakgrund av Berlinmurens fall, upplösningen av Warszawapakten, en demokratiseringsvåg i Centraleuropa och Östeuropa och Sovjetunionens upplösning. Även Kina hade börjat öppnas och massakern på Himmelska fridens torg innebar inte med nödvändighet att den utvecklingen skulle upphöra. I alla fall fanns det starka ekonomiska intressen i att inte alltför tydligt fördöma den sista stora kommunistdiktaturens handlingar. Globaliseringen åt alla lycka och frihet bär, löd den doktrin som Bill Clinton var den tydligaste förespråkaren av. 

I någon mening var det svenska nittiotalet ett relativt lugnt decennium. Givetvis fanns tecknen redan då. Ett rekord i magiskt tänkande eller extrem aningslöshet nåddes redan den 5 februari 1992 då dåvarande statsminister Carl Bildt och kulturminister Birgit Friggebo medverkade vid en debatt om rasism i Folkets hus i Stockholmsförorten Rinkeby. Mötet hade anordnats med anledning av att totalt elva rasistiskt motiverade skjutningar ägt rum i Stockholm och Uppsala. Friggebo föreslog att mötet skulle avslutas med att deltagarna sjöng den amerikanska medborgarrättsrörelsens protestsång We Shall Overcome.

Det är fortfarande, mer än trettio år senare, plågsamt att se klippet på Youtube. Men på det stora hela taget lunkade det svenska samhället på ungefär som det gjort de föregående decennierna. Debatterna rörde i huvudsak inkrementella förändringar i det svenska samhällsbygget. Undantaget är givetvis folkomröstningen om och sedermera medlemskapet i EG. 

Givetvis präglas alla tider och platser i någon mån av dårskap, önsketänkande och ideologiska luftpastejer. Med det sagt är det intressant att fundera över hur det svenska samhället under de senaste två decennierna alltför ofta tycks ha kapat förtöjningarna till vad vi skulle kunna kalla en är-värld till förmån för en bör-värld, hur den ideologiska kartan givits företräde framför den konkreta empiriska verkligheten. Politiker som Göran Persson och Fredrik Reinfeldt tycktes på allvar tro att de satt i en jättesal och att alla krig var slut. Att försvaret var ett särintresse bland andra och inte en av statsmaktens nyckelfunktioner.

Även de mest extrema libertarianerna skulle ha haft svårt att hålla med om den bedömningen. Antalet områden där tidigare förtöjningar kapades är många och experimentlusten tycktes aldrig ta slut. 

Det kanske tydligaste uttrycket för den svenska bör-världen är det tilltagande talet om värdegrunder. Varje skandal eller affär som briserar återföljs av en pliktskyldig kommentar om att man ska se över och arbeta med organisationens värdegrund. Man behöver inte vara maktanalytiker för att inse att det är ett sätt att förlägga frågan om det personliga ansvaret i en värld bortom kritik, i en verklighet där kärnverksamheten får stå tillbaka för ständigt nya värdegrundsseminarier och identitetspolitiska certifieringar.

På så sätt kan man också upphäva relationen mellan det som faktiskt sker och det man hävdar sker. Det centrala har blivit frågan om hur organisationen kommunicerar och inte vad den uträttar. Inte så konstigt att den person som varnade Transportstyrelsens tidigare generaldirektör Maria Ågren av henne beskrevs som ”gnällig” eller att visselblåsare generellt sett är illa sedda i landets fikarum. Återigen gott om material för H.C. Andersen … 

Den fråga där allt detta tett sig allra mest underligt – eller ”curiouser and curiouser” för att citera en annan saga som i någon mening skulle kunna beskriva de svenska nollnoll- och tio-talen, Alice i Underlandet – är förståelsen av hur migration som fenomen och verklighet fungerar. 

Jag kan fortfarande komma ihåg när jag första gången läste intervjun med Fredrik Reinfeldt i danska Politiken i december 2014, några månader efter alliansens valförlust. Det var skakande att inse att en före detta svensk statsminister hade så lite kunskap om vad det är som får ett samhälle att fungera:

Vad betyder ordet ”nog”? Är Sverige fullt? Är Norden fullt? Är vi för många människor? Vi är 25 miljoner människor som bor i Norden. Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt. 

Att tydligt säga emot Reinfeldt innebar vid denna tid att man ”fiskade i grumliga vatten”, ”gynnade Sverigedemokraterna” eller – värst av allt – själv var rasist eller fascist. Den lille pojken i Andersens saga hade sannolikt inte blivit en hjälte om han påpekat att Reinfeldts retorik byggde magiskt tänkande. Förvisso inte ett magiskt tänkande han är ensam om. Nyligen skrev dramatikern Stina Oscarson i Svenska Dagbladet: ”Jag kan helt enkelt inte se nationens gräns som annat än en praktisk konstruktion. Ett påhitt. Och jag kan inte förstå på vilka grunder vi kan ta oss rätten att förhindra människor att röra sig fritt i jakten på ett bättre liv. Det är en parentes men viktig för att föra tillbaka frågan till dess ursprung.” Även enhörningar är ju påhitt. 

Historien tog givetvis aldrig slut, även om det under en kort tid verkade som om att de liberala demokratierna hade vunnit. Få länder agerade i enlighet med Fukuyamas tes lika mycket som Sverige. Här tog historien slut lite extra mycket under decennierna som följde på Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning. Gamla väletablerade sanningar och chestertonska staket upphörde att gälla eller jämnades med marken. Nya tabun inrättades i rasande fart i takt med nya värdegrunder.

Helt plötsligt var det viktigaste att säga rätt saker, inte att göra rätt saker. Besvärjelser som kunde vara aldrig så korkade – ”det är oacceptabelt”, ”det är inte okej” – var viktigare än att analysera eventuella problem på förhand. ”Vi har varit naiva” kunde fungera som en sköld mot journalisternas försök till ansvarsutkrävande.

Att naivitet inte är en egenskap en skicklig politiker bör vara stolt över har förvisso varit känt sedan Machiavelli skrev Fursten, likväl verkar det fungera att hävda naivitet inför hur världen fungerar. Likheten mellan att hänvisa till sin naivitet i politiken och att i det sociala livet skylla på att man varit full när man betett sig illa, verkar ha gått många förbi. Jag vet som sagt inte vad framtidens historiker kommer att kalla de svenska decennierna under det tidiga 2000-talet, men jag utesluter inte att de fastnar för ”dårarnas tid”.

* ”Chestertons staket” påbjuder att man inte ska reformera något utan att först förstå idéerna som ledde fram till det nuvarande tillståndet.

***

Läs även: Lars Åberg: Vi lever i de absurda reprisernas tid

Läs även: Bortom globaliseringen: en ny ekonomisk världsordning