Wyndhamn och Heberlein: Gör din plikt – slå vakt om din frihet

Totalförsvarsplikten innebär att alla mellan 16 och 70 år som är bosatta i Sverige är skyldiga att tjänstgöra inom totalförsvaret i händelse av krig. Vi har alltså alla funktioner i den verksamhet som behövs för att förbereda och försvara Sverige i krig eller kris. Denna absoluta plikt kom säkert som en överraskning för många, då vi i Sverige låtit oss invaggas i tron att vår del av världen står utan hot.  Rysslands invasion i Ukraina har aktualiserat totalförsvarsplikten, och nu dryftas den vid kaffebord, på ledarsidor och i kulturtexter.  På samma sätt känns uppmaningarna om beredskap i informationsbroschyren “Om kriget eller krisen kommer”, som kom för några år sedan, kusligt aktuella. Vi är många som ånyo lusläser instruktioner om konserver, vevradio och vattendunkar.

Den totalförsvarsplikt som råder sedan 1995 innebär alltså skyldighet att tjänstgöra antingen som värnpliktig, civilpliktig eller allmänt tjänstepliktig. Här lämnas mycket lite utrymme för individuella preferenser eller övertygelser: Totalförsvarsplikten är en angelägenhet för hela befolkningen och den som inte fullgör denna plikt kan dömas till böter eller fängelse. Vi har länge haft privilegiet att kunna fokusera på självförverkligande vilket torde passa svenskarna som ju är ett mycket individualistiskt folk, enligt World Values Survey.  Den förvåning som totalförsvarsplikten väckt på sina ställen illustrerar detta.

Pliktetiken är en främmande fågel i den svenska filosofiska traditionen, som sedan filosofiprofessorn Ingemar Hedenius dominerats av ett utilitaristiskt tänkande. Människans moral bör, menar utilitaristen, vägledas av handlingens förväntade konsekvenser. Förekomsten av andra värden än nyttomaximering avfärdas. I ett sådant etiskt universum finns föga utrymme för plikter, det vill säga handlingar som påbjuds med hänvisning till att de har ett värde i sig, snarare än med referens till förväntade konsekvenser. I den svenska debatten har dessa begrepp, plikter och skyldigheter, därför betraktats med misstänksamhet. Den som ändå har tagit upp sådant har avfärdats som “förtryckande” och “paternalistisk”; man påstås dofta femtiotal eller vara allmänt konservativ . Visst finns det dimensioner och uttolkningar av pliktbegreppet då det kan brukas på ett kvävande, kuvande och tvingande vis. Där den som fordrar av dig att du fullgör en plikt, är berusad av sin makt och kräver lydnad för lydnadens skull.

Men avarter ska inte göra att vi förnekar att det i medborgarskapet finns en grundpremiss: du har inte bara rättigheter i det land du lever utan också skyldigheter gentemot landet. Utan dessa hotas just det som gjort det möjligt för oss att ägna så mycket tid, tankekraft och utrymme att förverkliga oss själva och nyttja våra rättigheter, utan begränsningar kopplade till exempelvis kön. ”Medborgerliga plikter och skyldigheter” är begrepp vars laddning och innebörd på många sätt syns kollidera med en mentalitet som starkt infärgats av individualismens credo. Men vi anser snarare att dessa förutsätter varandra.

Vårt sätt att leva är möjligt tack vare ett stabilt fundament där den liberala demokratin värnar yttrandefrihet, människors lika värde, jämställdhet mellan män och kvinnor och varje individs möjlighet att delta i politik och samhälle och därigenom påverka. Det är dessa värden vi vaktar, när vi försvarar oss från ett angrepp mot våra gränser. Vi har att säkra detta för vår egen skull och för att de som nu är barn ska kunna växa upp i ett land som ger dem samma friheter som vi åtnjuter. Totalförsvarspliktens essens är just att vi alla, i händelse av nationell prövning, förväntas sätta egna livsprojekt åt sidan för att agera i solidaritet med denna gemensamma bas av värden, som präglar våra västerländska demokratier, som frihet, jämlikhet och tolerans.

Det finns lokala ljusglimtar och hopp i detta, trots det mörker autokraten Putin tvingar in Europa i. Under de gångna veckorna har anmälningarna till Hemvärnet nära nog fördubblats och Lottakåren har fått en anstormning av sökande. Här tycks alltså viljan att hjälpa, av frivillighet eller pliktkänsla, god, trots den tynande tillvaro som försvaret har fört de senaste decennierna.

Diskussionen om svensk totalförsvarsplikt och medborgerliga skyldigheter i händelse av krig, är alltså inte något som handlar om att återuppväcka femtiotalets fasta könsroller. Tvärtom är jämställdhet ett av de värden som försvaras, på jämställt vis.  I Sverige gäller plikten män och kvinnor. I Ukraina är det blott män som är förpliktade att stanna kvar för att försvara landet mot den fiende som föröder städer och byar. Trots det väljer många kvinnor att stanna för att delta i försvaret. Oleysa Khromheychuk, chef för Ukrainian Institute i London, säger i VICE att de kvinnor som strider, gör det för att försvara frihet och oberoende för landet och dess medborgare. 

“Vi är inte rädda för att dö. Vi är rädda för att bli slavar”, säger Kristina, en 29-årig ukrainsk kvinna till VICE. Här framträder kvinnors röster som i sina resonemang visar att solidaritet och engagemang för landet springer ur medborgarskapets plikter och vad dessa både ger och kräver i ett demokratiskt land. Annick Wibben, professor i krigsvetenskap med fokus på genus vid försvarshögskolan, menar att de ukrainska kvinnornas synliga deltagande, från Majdan-protesterna och framåt, är en del i hur Ukraina närmat sig väst och den frihet som tillkommer medborgaren, oberoende av kön. Ukrainska män och kvinnor, oavsett vilken slags tjänstgöring eller positionering de har, deltar och sätter sin existens på spel. De riskerar något, inte för att de vill dö utan för att försvara rätten till ett liv utan förtryck.

När vi diskuterar totalförsvarsplikten och någon vantolkar den som en begränsning av individens möjlighet att välja, skall vi minnas att det är precis tvärtom: det är just denna frihet som vi med plikten vaktar.

***

Läs även: "Wyndhamn och Heberlein: Universiteten sviker sin plikt"

Läs även: Teodorescu Måwe: Lyxen av långvarig fred har gjort svensken naiv