Wyndhamn och Heberlein: ”Universiteten sviker sin plikt”

“De har sått vind, och de ska skörda storm.”  Så avslutade den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B. Peterson sitt farväl till universitetet i Toronto, där han undervisat i decennier. I ett avskedsbrev i National Post riktade han förra månaden skarp kritik mot universitetsvärlden. Peterson är inte bara en välrenommerad forskare och lärare, utan en av vår tids mest inflytelserika intellektuella. Det var alltså inte ett avsked vilket som helst, utan en vidräkning med det paradigm som på senare år kopplat greppet om stora delar av humaniora och samhällsvetenskap på lärosäten i hela västvärlden, och som har gjort Peterson till persona non grata inom akademin. 

Han kallar draksådden “DIE” (Diversity, Inclusivity and Equity). Enkelt uttryckt handlar det om den slags aktivistiskt och identitetspolitiskt arbete med mångfald, likabehandling och jämställdhet som många akademiska institutioner och HR-avdelningar (inte bara inom universitetsvärlden) liksom kulturinstitutioner investerat tungt i. Låt oss klargöra att detta är tankegods som ligger långt ifrån klassiskt jämlikhets- och jämställdhetsarbete, vilka springer ur en tilltro till meritokrati, universalism och vetenskaplig rationalitet. I identitetspolitisk marinad reduceras människan till hudfärg, etnicitet, kön och sexualitet, dömd till ständig maktkamp om tolkningsföreträde och privilegier.  

Vi möter DIE också i svenska policydokument och handlingsplaner. Oavsett art, är det i maktstrukturerna som problemets kärna ska sökas. Frälsningen står alltid att finna i den normkritiska analysen och det intersektionella perspektivet. Politik och styrdokument har gett dessa total-teorier sanningsstatus, varför de tjänar som moralisk överrock och pedagogiskt rättesnöre för universitetsläraren. Då, menar Peterson, blir vetenskapligt arbete hart när omöjligt. Därför avgick han, trots att han älskade både sitt arbete och universitetet. 

Avskedsbrevet har inte väckt någon större uppmärksamhet i svensk media. Det är tyst som i graven trots att det även här har skett en tveklös och skadlig politisering. Ett doktrinärt och av identitetspolitik influerat synsätt har vunnit genomslag i universitetsvärlden, sanktionerats i kultursektorn, och numera också letat sig in i näringslivet.

Tystnaden handlar om det ignoranta förhållningssätt till Jordan B. Peterson som blev legio i samband med att han slog igenom på bred front som “professor against political correctness”. Svenska skribenter och “intellektuella” tävlade om att vantolka och förlöjliga hans självhjälpsböcker. Fördjupande föreläsningar och framträdanden lämnades därhän. 

Ingen brydde sig heller om att läsa hans vetenskapliga artiklar. Han avfärdades som “charlatan”, “agitator” och “falsk profet”. På välkänt svenskt manér tillskrevs Peterson givetvis också “fascistiska” åsikter – trots att han ägnat åtskillig tid och möda åt att kritisera just fascism och andra auktoritära ideologier. 

Vid Petersons Sverigebesök hösten 2018 raljerade illa pålästa tyckare över hans syn på äktenskap och svensk jämställdhetspolitik. Rena felaktigheter - som påståendet att Peterson är emot skilsmässa - reproducerades och orimligt stort intresse ägnades åt hans diet. Dåvarande utrikesminister Margot Wallström rekommenderade honom att “krypa tillbaka under den sten han kom ifrån” och centerpartiledaren Annie Lööf  vägrade resonera om jämställdhetsparadoxen i “Skavlan”. Det hela var, minst sagt, pinsamt.

Vad är det då som provocerar så till den milda grad? Kärnan i Petersons resonemang är ansvarstagande. Han hävdar att människan har ansvar för sitt liv. Hon är inte determinerad av varken sitt biologiska eller sociala arv. Människan är mer än sina medfödda egenskaper, mer än kön, hudfärg och sexuell läggning.  Hon är inte ett offer: Hon kan själv om hon bara vill. I en kontext som, likt den svenska, är fixerad vid offermentalitet och strukturella orättvisor, är ett sådant budskap förstås bestickande snarare än befriande.
Vi har själva varit med om att misstänkliggöras på då vi refererat till Petersons kritik av så kallad “kritisk” teori. Petersons blotta namn orsakar kortslutning i det intellektuella tankesystemet och illustrerar en generositetsprincip satt ur spel. Enkelt uttryckt är denna princip ett slags garant för hederlig argumentationsteknik också i hårda akademiska bataljer. Man läser och lyssnar, månar om att rationellt och sakligt förstå, inte medvetet vantolka eller kasta paj. Det är en regel som utgår från att förnuftet är vårt främsta verktyg i strävan att förstå mer om människan och existensen. Förutsättningen är dock att parterna i en diskussion praktiserar samma spelregler. De skandaler som hopar sig vid våra lärosäten visar att så inte längre är fallet. Det var också det som fick Peterson att gå.  

Egentligen är det svart ironi, då han hela understrukit att det är akademikerns plikt att nogsamt lyssna också på meningsmotståndaren och svara sanningsenligt (regel nummer 8) Trots de mest horribla påståenden om förment misogyni, homofobi och transfobi har han stått kvar och argumenterat och resonerat. Och, inte minst - lyssnat. Tålmodigt har Peterson försökt förstå vad hans kritiker menar eller far efter, alltid med respekt för den andre.      

Dessvärre har Peterson inte bemöts med samma respekt. Otaliga är de som åsidosatt sin plikt att bemöta den andre med välvilja och generositet. Likaså är det alltför många som åsidosätter sin plikt att reagera och protestera när vi ser fundamenten för vår demokrati hotas. Försöken att tysta Jordan B. Peterson, deplattformeringen och förtalet, lögnerna och föraktet, är ynkliga att se. Vad värre är - de drabbar inte bara Peterson. Vittnesmål om fler akademiker, forskare och intellektuella som utsätts för påtryckningar, som marginaliseras, som drivs bort och som tystas, saknas inte. 

Denna tendens är djupt oroande. Om inte akademin försvarar rätten att ställa frågor och söka svar, om inte de intellektuella betonar vikten av ett fritt samtal, om inte forskarna förmår skilja mellan åsikter och fakta - vem ska då göra det?

Ann Heberlein är teologie doktor i etik. Anna-Karin Wyndhamn är filosofie doktor i pedagogiskt arbete. Skribenterna driver tillsammans podcasten “Söndagsskolan”.

***

Läs även: Anna Björklund: Joe Rogan - Sokrates av i dag?

Läs även: En landinvasion Putins sista utväg

Läs även: Ukraina bad om vapen – fick 5 000 hjälmar

Läs även: Protesterna i Kazakstan signalerar nya tider

Läs även: Oväntad vädjan från talibanerna förbryllar

Läs även: Ryska soldater lämnar ett Kazakstan i tacksamhetsskuld

Läs även: Hakelius: Så russifieras den svenska politiken

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.