Den gamle och racketen
Bild: Mark J. Terrill/AP/TT
För tio år sedan, den 7 juli 2007, satt Björn Borg i vit skjorta, slips och kavaj i solgasset på Wimbledons hedersläktare och såg den 25-årige schweizaren Roger Federer vinna sin femte raka singeltitel i tennisens helgedom. Motståndare den gången, liksom året innan, var den fem år yngre spanjoren Rafael Nadal. Vid prisutdelningen sa Federer – vars trofésamling vid det laget redan skulle ha kunnat fylla ett godståg – att han var tacksam för varje stor titel han fortfarande kunde ta, »för snart kommer Rafa att vinna dem allihop«.
Borg visste vad världsettan talade om. Knappt tre decennier tidigare, i juli 1980, hade Björn på samma bana vunnit en femsetsrysare mot den tre år yngre amerikanen John McEnroe. »Min största seger«, sa Borg, men när McEnroe tog revansch både i US Open senare samma sommar, och i Wimbledon och US Open året därpå bestämde sig Borg för att sluta. Han var 25 år och tycktes, mycket ung, ha kommit till insikt om att mot tiden vinner ingen några matcher.
När Federer 2008 förlorade sin tennistron till Nadal såg han sitt läge annorlunda, fortsatte att spela och blev tennissportens grand old man, mer älskad än någon annan, framför allt för sättet han spelade på. I en tid när alla slog allt hårdare och spelet blev mer fysiskt var det som om schweizaren visade hur det var tänkt att spelet skulle spelas. Federer var, som den amerikanska författaren David Foster Wallace skrev i essän »Roger Federer as a Religious Experience«, en som visslade Mozart på en Metallicakonsert, upphävde tyngdlagarna och gjorde de mest häpnadsväckande slag. »Federer Moments« kallade Foster Wallace de besynnerliga beteenden som åsynen av dessa osannolika slag väckte hos tennisfansen. Själv ertappades författaren av sin partner i vardagsrummet under en tv-match. Hon frågade: »Varför har du vänt upp och ner på soffan och varför ligger det popcorn över hela golvet?« Då var det ändå bara en match på tv, påpekar Foster Wallace, och förklarar: att se tennis på tv förhåller till att se tennis på plats ungefär som porr till riktig kärlek mellan älskande.
Federer som detroniserad världsetta var tillräckligt bra för att vinna stora titlar och förstärka sin position som tidernas mest segerrika spelare, men i stora matcher efter 2012 blev han alltid slagen av antingen Nadal eller serben Novak Djokovic. Med tyngd och fysik malde de ner den åldrande mästaren. Så när Federer i Wimbledon förra sommaren halvskadad meddelade att han skulle skippa resten av säsongen och försöka läka sin värkande kropp, tog de flesta det som ett tecken på att hans dagar i toppen var räknade. Helt naturligt. Under ledigheten fyllde han 35.
Varpå schweizaren i januari gjorde comeback i årets första Grand Slam-turnering i Australien, slog sin nemesis Nadal i finalen, och vann titeln. I söndags följde han upp med att vinna säsongen hittills näst största tävling, Indian Wells, utan att tappa ett set. Tennisvärlden häpnar. Till Fokus säger Björns Borgs gamle tränare Percy Rosberg.
– Han spelar nästan bättre än förr, han vågar slå till bollen ännu bättre, så jädra fin tennis.
Federer själv säger att han numera bara ska spela så ofta som hans kropp och huvud orkar, för att kunna spela på det sätt han vill, »the real me«, och visar att han inte längre slåss mot sitt oundvikliga åldrande, utan letar efter andra hemligheter i sin
talangreservoar. Han släpper hämningarna och spelar på det sätt han vill. Den medicinen, för att bli bättre istället för sämre med åren, är lika uppiggande för alla.