Grönast vinner

Rajgräs är ett flerårigt kalt tuvbildande gräs som växer fort och som enligt jordbruksmyndigheter världen över med fördel kan odlas till föda för nötkreatur. Men när 47-årige gräschefen Neil Stubley och hans femtio kollegor en måndag i juli förra sommaren för hand började plantera ut sex ton raj på en jordyta i södra London var det inte för att glädja kossor. Fjolårets Wimbledonturnering var precis färdigspelad. Banorna var på sina ställen mer jordbruna än gröna. Att få dem i gott skick till 2017 års tävling krävde samma procedur som varje år. Gräset vattnades, luftades, fick näring och regelbunden ljusterapi. Färgen undersöktes varje dag för att upptäcka om mer näring behövdes på vissa ställen.

I mars i år var gräset frodigt. Då klipptes det ner till 13 millimeter. Med precisionstrimmare kortade sedan Stubley och hans folk stråna med en millimeter per vecka. När det var åtta millimeter rullade en maskin med en modern tennissko fram och tillbaka över mattan för att simulera hur den kan klara av de verkliga spelarna.

Större delen av året spelar dessa i färgglada kläder på hårda jämna betonggummiliknande underlag, varianter av blåa eller militärgröna hardcourtbanor, som knappast kräver någon skötsel alls. Några vårmånader sliter tennisproffsen i syd-europeisk sol på rött tegelgrus.

Gräs spelar de bara undantagsvis på, eftersom resten av världen anser att gräs är passé, och för dyrt att hålla i spelbart skick. Proffsen påpekar ibland att Australian Open är trevligare, franska öppna kräver mer fysik, och att arenan i US Open är livfullare.

På Wimbledon är arenareklam förbjuden, klädkoden fortfarande lika helvit som premiäråret 1877. Funktionärernas uniformer lika mörkgröna och lila som alltid. Och när spelarna går in på banan måste de fortfarande bocka framför den kungliga boxen. I alla fall om drottning Elisabeth eller prins Charles sitter där.

Traditionerna skapar ramen där samtiden blir synlig. John McEnroe vrålade »You cannot be seroius« åt en domare som ropade »out« efter ett serve-ess som fick linjens kritor att ryka, och »You guys are the absolute pits of the world, you know that« när han blev varnad för uppträdet 1981.  På Wimbledonmuseet röstades ögonblicket häromåret fram till det mest minnesvärda i turneringens historia.

Det är fortfarande Wimbledon, med sitt mod att hålla fast vid sina traditioner, och sin passionerade strävan efter perfekta gräsbanor som alla spelare helst vill vinna. Wimbledon är helt enkelt tennisens själ.

Nästa vecka lottas årets tävling. Bland damerna deltar varken Serena Williams, som väntar barn, eller tidigare dopingavstängda Maria Sharapova, som inte är inbjuden. Bland herrarna är det ovissare än på länge: kan Roger Federer  vinna en åttonde gång, mer än någon annan mäktat med? Den 35-årige schweizaren startade året briljant, men skippade grussäsongen och såg rostig ut i veckans gräspremiär. Gruskungen Rafael Nadal har haft svårt på gräset de senaste åren, men är i sitt livs form. Titelförsvarande världsettan Andy Murray är spelbolagens favorit, men har ännu aldrig försvarat en stor titel. En outsider som lynnige australiern Nick Kyrgios väntar på sitt genombrott.

Gräset kommer att ansas till åtta millimeter varje morgon.