»Akademien bör ha en rörlig stol«

Vem behöver Svenska Akademien på sin tomma stol?

– Jag satt precis och lyssnade till en kolossalt intressant framtidsperson. Han står stark i det nya samhället, han talar om folkbildning och han är 27 år gammal. Han heter Behrang Miri och arbetar med rap-musik, poesi, text och ungdomar i Malmö. Det slog mig när jag hörde honom att han är någon för stolen så småningom. Jag kan längta efter en intelligent, kunnig människa som är ung och otålig.

Men just nu då, vem ska värma upp den?

– Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att han ska ha den redan nu! Jag tycker att Svenska Akademien ska ha en stol där framtiden sitter. Där ska det djupa engagemanget, tilltron och de nya idéerna finnas.

Tycker du att det saknas i dagens akademi?

– Ja, absolut. Kultur förändras så extremt mycket och det behövs en person som lever i de sociala medierna. Det hinner passera världar i utvecklingen bara mellan att vi är 11 och 15 år, och det är omöjligt för akademien att förutse vad som ska ske. De, och vi andra i etablissemanget, får stå för orden och kvaliteten.

Och vad händer när den unge blir för gammal?

– Det ska vara en rörlig stol, där man byter ut folk. Det rörliga som en ständig påminnelse om det förändringsbara. Och akademiledamöterna måste regelbundet samtala med den person som sitter där. Jag tror på att olika personer får möta olika personer, då vitaliserar man sammanhangen.

Är Svenska Akademien en relevant institution i dag?

– Ja, de gör ett väldigt viktigt språkligt arbete genom att försvara, utveckla och beskriva det svenska språket. Det som vi alla arbetar med. De är en maktgrupp, men de borde representera det nya, dynamiska språket också.

Dramatiken har också sin plats i Svenska Akademiens arbete, de senaste tio åren har både Elfriede Jelinek och Harold Pinter tagit emot Nobelpriset. Skulle du önska dig fler personer från teaterhållet bland de aderton?

– Det är väldigt roligt att Kristina Lugn sitter där. Och jag tycker att de har lyckats göra djärva dramatikerval när det kommer till Nobelpriset. De har fattat att dramatiken är en viktig del av världslitteraturen.

Namn som flyger bland spekulationerna inför nästa inval är till exempel Steve Sem-Sandberg, Carina Burman, Agneta Pleijel, Ulrika Knutson och Karin Johannisson.  Och DN:s kulturchef Björn Wiman lanserade Göran Greider som en bubblare, vad tycker du om det?

– Visst, Greider är en engagerad diktare och en människa av sin samtid. Men i så fall är min motkandidat Eva Ström. En poet och pjäsförfattare som är kunnig, sensibel och estetiskt bevandrad.

Är det någon annan egenskap du saknar i akademien?

– Alltså, det finns ju inte för många kvinnor. Och det är pinsamt få kvinnor som har fått Nobelpriset.

Har du någon relation till Birgitta Trotzigs författarskap?

– Ja, jag har läst mycket av henne, både poesi och prosa. För mig var hon en viktig diktare. Jag vill gärna lyfta fram hennes förmåga att hävda allvaret. Hon har ett djup i sin skildring av det svåra, där finns inget inställsamt eller kokett. Hon hade modet att skildra fattigdom och utsatthet, vilket är väldigt ovanligt. Egentligen handlar det inte om ämnena, allt ligger i språket hos henne. Därför är det jobbigt att läsa, det känns i kroppen. »Dykungens dotter« var en stark läsupplevelse.

Till sist: är »snille och smak« en levande devis för modern tid?

– Absolut. Det är en del av den svenska traditionen och den historiska utvecklingen. Jag tycker det är viktigt. Men jag ser, som sagt, gärna en rappare som hoppar in på den rörliga stolen.

Detta har hänt

Förra veckan gick författaren och akademiledamoten Birgitta Trotzig bort. Därmed uppstod inte bara ett tomrum i det litterära rummet, utan också en tom stol vid de adertons bord. Svenska akademien kommer inte att påbörja sina diskussioner om efterträdare förrän till hösten, men på kultursidorna spekuleras det redan vilt om vem som skulle kunna vara värdig och Fokus låter här regissören Suzanne Osten säga sin åsikt i frågan.