Alice Åström

I onsdags var det vänsterpartiets vice ordförande Alice Åström som representerade partiet i riksdagsårets sista partiledardebatt.

Partiledaren Lars Ohly är känd för att vara en vass debattör – varför ersätter du honom i debatten?

– Ja, det blev ju oväntat fokus på detta så det var lite nervöst. Men tanken var inte att jag skulle vara en alternativ Lars Ohly utan att jag går in med min personlighet och mitt sätt att se saker. Min debattstil utmärker sig nog genom engagemang och öppenhet – jag har inga färdiga manus utan brukar improvisera.

Du har sagt att vänsterpartiet ska ha ett »mer delat ledarskap« i framtiden. Vad innebär det?

– Vi har sett en längre tid att det blir allt svårare att vara politiker. Det krävs så mycket tid och uppmärksamhet, och från medias sida vill man bara ha partiledaren, vilket blir orimligt. Man måste kunna vara toppolitiker och ha ett vanligt liv vid sidan av. Därför vill vi kunna avlasta varandra och gå mot ett mer delat ledarskap. Vi har inte kommit lika långt i den här processen som miljöpartiet men jag tror att vi rör oss i den riktningen.

Kan du tänka dig att bli partiledare?

– Det är inte något jag går runt och funderar på – och det är inte något jag längtar efter som partiledarskapet ser ut i dag. Det skulle påverka inte bara mig utan även förändra livet för hela min familj.

Vilket betyg skulle du ge Lars Ohly (skala 1–10)?

– Jag tycker faktiskt att han är en nia. Han är en otroligt skicklig och engagerad debattör. Ibland är han så engagerad att han tippar över och blir aggressiv – det är väl hans svaga sida. Sedan är han djurgårdare också – själv håller jag på Kalmar (skratt). Han är faktiskt helt odräglig dagen efter att Djurgården har vunnit en match.

Varför går det så dåligt för vänsterpartiet?

– Det handlar om en rad samverkande faktorer som gjort att vi kommit ur fokus för både media och folk i allmänhet. Som största oppositionsparti tar socialdemokraterna stor uppmärksamhet – på vänsterpartiets bekostnad. Socialdemokraterna blir mer radikala som oppositionsparti än i regeringsställning – och dessutom har de bytt partiledare, vilket lett till väckt nyfikenhet och optimism. För vänsterpartiets del har vi haft en del jobbiga år bakom oss med kommunistdebatten och diskussioner om splittring i partiet. Men förut kunde vi alltid peka på att vi faktiskt påverkade regeringen och innehållet i den politik som fördes – den möjligheten har vi inte längre. Nu har vi fått en negativ prägel på hela partiet.

Hur ska ni vända den utvecklingen?

– Vi måste ned på gräsrotsnivå och träffa folk och få med dem i rörelsen. Vi måste i större utsträckning vara en lyssnande, närvarande kraft som inte bara ger svaren utan också kan ställa de frågor som folk förväntar sig.

Vilka strategiska miss­tag har vänsterpartiet begått efter valet i höstas?

– Det är nog ett strategiskt misstag att vi var så dåligt förberedda på att gå från att vara regeringens samarbetsparti till regeringens oppositionsparti.

Före valet då?

– Vi kanske valde att lyfta för många frågor – med följden att vi blev otydliga. Sedan var det nog ett misstag att inte klargöra vad alternativet till den borgerliga alliansen var, och hur socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister avsåg att samarbeta.

Kommer vänsterpartiet att ge sitt stöd till en socialdemokratisk ­minoritetsregering efter nästa val?

– Jag brukar inte vara den som utfärdar ultimatum, men jag har väldigt svårt att se att vi skulle göra det.

Är du kommunist?

– Nej, jag kallade mig det någon gång för länge sedan när jag gick med i Kommunistisk ungdom, men inte i dag. Det går inte att föra ett vettigt resonemang kring ett begrepp som främst förknippas med förtryck, ickefrihet och kontroll. Jag kan sympatisera med grundtanken om allas lika värde, lika rättigheter och skyldigheter att bidra efter förmåga och behov, men det tror jag är något alla människor egentligen skriver under på.