»Bevakningen måste höjas«

Hur kan sådant här hända?

– Det kan inte hända, om du förstår vad jag menar? Det är inget fel på säkerheten. Tvärtom är kycklingproduktionen den absolut mest industrialiserade delen av jordbruket, och på slakterierna finns det inte ens glas i lamporna. Jag kan inte se någon annan möjlighet än att det är ett välorganiserat sabotage.

Vad kan då samhället göra?

– Hur man ska klara sig från medvetet brottsliga handlingar, det vete gudarna. Jag tror att upptäcksrisken är central. Om man tror att man kan komma undan ökar alltid risken för brott.

Mer bevakning med andra ord?

– Ja, självklart är det bevakningen som måste höjas. Jag kan inte se någon annan behandlingsmöjlighet än ökad kontroll. Det här har ingenting med säkerheten i livsmedelsproduktionen att göra.

Ser du någon möjlighet att händelserna leder till en konstruktiv debatt om djurhållning?

– Nej, inte en konstruktiv debatt. Jag är faktiskt ganska bekymrad. Jag förstår inte vart de som gör det här vill komma. Är det så långsökt att de tror att glasbitar i köttet ska få folk att sluta äta det, och att man då slutar föda upp kyckling? Jag begriper inte. Det finns dessutom annan uppfödning som jag skulle säga är snäppet sämre än kycklinguppfödningen.

Vilken uppfödning är värre?

– Man ska inte använda uttryck som »värre«. Djurhållning är en fråga om kunskap, ansvarskänsla och empati hos den som föder upp djuren. De största problemen i Sverige tror jag handlar om att det är långt mellan slakterierna. Hur långa blir transporterna? Hur stressande är det? Den debatten har tystnat och jag misstänker svårartat att saker har hänt. Om det är något ni journalister borde granska så är det transporterna och hanteringen av djur på slakterier.

I din bok skriver du att GI-kost och ekologisk odling är ineffektivt, och riskerar att leda till svält. Är det verkligen på grund av att vi äter ekologiskt som u-länder inte har mat?

– Nej, de största felen är fortfarande politiska problem. Men man kan inte genomföra en annorlunda politik så länge vi blåögt lindar in oss i vårt goda samvete. Om vi tror att vi är miljövänliga när vi äter odlad lax i stället för strömming, och äter massor av kött och fisk i stället för potatis, då får vi en felaktig uppfattning om den globala situationen.

Är medierapporteringen om innehållet i mat skräckpropaganda?

– Ja, jag tror att den bär upp vår ångest. Vi borde använda vetenskap och sunt förnuft, inte tro så mycket. Låt alla dessa frikyrkliga tendenser flytta från mattallriken till bönehuset där de hör hemma!

Du talar om den vilseledande matdebatten. På vilket sätt är den vilseledande?

– Ekoodling är inte lösningen på världens problem. Det enda vi vet tvärsäkert att det funkar är att vara sparsam och inte köpa mer mat än man behöver. Tyckte du att boken var gräsligt svårt att förstå?

Nej, hur så?

– Det verkar så. Journalistkåren måste ha fastnat med huvudet i en ekolåda. Det är banne mig det enda man fastnar för i den här boken. »Vill du förbjuda eko?«, frågar alla. Jag skulle vilja göra ett försök att visa upp ett komplicerat sammanhang, men ekofrågan är det enda som engagerar.

Din egen favoritmat är stekta torsktungor. Vad är det?

– Det är tungorna från stora torskar, antagligen större än du någonsin har sett. På min barndomsö hängde man upp de jättelika torskarnas huvud, torkade och gjorde lim av dem. Vi barn brukade skära ut kinderna och tungan. Sedan gick vi och sålde dem. Det var nog en udda hobby.

Detta har hänt

Den 20 mars hittade en kund en glasbit i en förpackning djupfryst kycklingfilé från Kronfågel. Tre dagar senare återkallade företaget
107 ton kyckling då ytterligare två kunder hittat glas. Sedan dess har glasbitar även dykt upp i andra företags produkter, i förpackningar med färsk kyckling och i maten på en lunchservering i Piteå.

Marit Paulsens bok »Lurad av laxen« släpptes i onsdags (Brombergs förlag).