Birgitta Stenberg om tvåsamhet

På internationella dagen mot homofobi nästa vecka ska Birgitta Stenberg hålla ett anförande i Göteborg.

Hur tycker du att det står till med toleransen i Sverige i dag?

–Det är svårt att säga – mot mig är alla så oerhört snälla. Men naturligtvis är den mycket bättre – förr vågade inte folk ge uttryck för sin tolerans även om de kände så. Den härskande uppfattningen var att homosexualitet och andra sexuella avvikelser var fel – det var en sjukdom. Jag drabbades inte direkt eftersom jag umgicks i kretsar där det här var tillåtet.

Vad har förändrats sedan du var ung?

– Öppenheten är mycket större i dag. Men man får inget gratis – de unga som kommer nu tror att den här öppenheten och toleransen är gratis och jag tror att de får akta sig. Det kommer alltid en backlash efter stora framgångar – man måste alltid slåss. Sedan tycks vi få en alltmer fascistisk ton i politiken i Europa, vilket leda till en strängare syn på sexuella avvikelser. Risken är överhängande med den skräck som finns mot allting i dag – främlingsfientlighet, protektionism, klimathot – allt bidrar till att göra folk osäkra och då kan de sexuellt avvikande återigen bli måltavla.

Du har alltid varit väldigt öppen med din sexualitet – hur kommer det sig?

–Jag tyckte att det ingick i bilden av att vara människa och reflekterade aldrig över hur det skulle tas emot. Det var nödvändigt för mig att skriva som jag gjorde och jag struntade i vilka konventioner som gällde.

Vad har du fått för reaktioner?

– Jag fick en del ganska grymma recensioner – skrivna av män som inte ville se historien utan bara blev provocerade av mig som person. Sedan dess har det blivit bättre, även om jag inte vet om det känns rätt att bli struken medhårs som jag blir nuförtiden. Bland allmänheten har jag nog alltid blivit väl behandlad. Och det är klart att när det kommer fram någon på gatan och säger att jag har betytt något för den – då blir man ju så glad att det räcker i flera år framåt.

Har du ångrat dig någon gång?

– Nej, aldrig. Det här var ett kall – även om det låter anspråksfullt att säga det.

Hur lever du i dag?

– Jag lever i ett väldigt lyckligt förhållande tillsammans med ett gift par. Det är underbart – fler borde våga sig på det. Det blir luftigare, och gladare med fler infallsvinklar på saker. Jag kan vara rädd för tvåsamhet – när man är tre har man bättre koll på varandra, då finns det alltid en tredje person som speglar förhållandet mellan de två andra.

Hur träffades ni?

– På en tillställning. Jag kände direkt att de var öppna för detta. Men det här var inte min första triangel – några har jag hittat tidigare bland nudister i Frankrike. Där har de en annan syn på sex – de har inte Luther med sig.

Det finns farhågor för en ökande religiös fundamentalism på flera håll i världen – hur tror du att det påverkar individuella fri- och rättigheter i allmänhet, och sexuell frihet i synnerhet?

– Det är väl bara att räkna med – religion och sexuell frihet har väl aldrig varit någon lyckad kombination. Men jag är glad att påven på 1970-talet deklarerade att jorden faktiskt är rund – så det går ju framåt!

Nu kommer allt fler kändisar ut ur garderoben, det finns pride-parader – vad finns det för risk att sexuell frihet blir ett jippo?

– Det spelar ingen roll – för tänk vad det betyder för den där stackars killen som bor i en avlägsen by och inte har någon annan att relatera till. Det tror jag är väldigt viktigt – att man har en tillhörighet.

Hade du någon sådan?

– Ja, det fanns en servitris i Gamla stan som körde motorcykel och var stentuff. Jag följde med henne hem och på tåget sa hon att det skulle bli så spännande att vara med en maskulin tjej som jag – jag höll på att trilla av stolen. Hon bodde med en tjej som hade ont i ryggen så vi låg på en gammal trädörr. Ja, det var en slitsam natt. Hårda bud – det var mer eller mindre min sexualdebut.