»Det är svårt att förvåna sig själv«

Hur var det att jobba på det här sättet?

– Väldigt spännande. Ett halvår innan vi började visste vi bara att vi skulle spela in och för varje ny scen var det himla spännande. Men också oroligt. För min karaktär Krister har det ganska körigt, han mår inte så bra. Alls. Men jag tyckte mycket om honom. Det kanske är konstigt för den som ser filmen, för de tycker nog inte om mig.

Hur mycket fick du veta i förväg?

– Det var väldigt olika, ibland var det mycket, mycket detaljerat, till punkt och pricka till och med vad gäller andetag. Ibland var det väldigt fritt. Jesper (Ganslandt) hade en stark önskan om att jag skulle förvåna både honom och mig själv.

Hur lyckas man förvåna sig själv?

– Det är svårt. En tanke kan inte gärna komma före en tanke. Men jag jobbade hårt på att gå mer efter magen än efter hjärnan. Att överraska sig själv är mycket enklare när det är fler skådespelare runt omkring, men här fick jag inget gensvar som var överraskande tillbaka.

Ganslandt har sagt att han »nästan höll på att skada dig mentalt« med den här metoden. Tog du skada?

– Jag har inte tagit någon skada, det har istället berikat mig väldigt mycket i mitt yrke. Och detta arbete har nog gjort mycket avtryck i mig, det har varit ett extraordinärt arbete. Jag gick in i rollen med hull och hår. Under inspelningen var det inte så att jag strävade efter att må bra, jag gav gärna efter. Jesper mådde dåligt för att jag mådde dåligt, men jag visste inte då hur jobbigt han tyckte det var att se mig må dåligt.

Hur påverkade arbetssättet din relation till karaktären?

– Jag brukar alltid tycka om mina karaktärer, men det blev än mer påtagligt i det här fallet. Varje gång Jesper skulle berätta vad som skulle hända härnäst var jag orolig att Krister skulle göra något dumt, för det vill man ju inte att någon ska göra, särskilt inte någon man tycker om.

Spelade ni in i samma ordning som scenerna i den färdiga filmen?

– Inte slaviskt, men till stor del. Även när vi inte gjorde det så visste jag ju inte om det. Jesper har berättat i efterhand att när jag började bli för trygg med vad vi sysslade med så kastade de om. Det förbryllade mig, men jag visste ju inte att de kastat om heller, haha.

Du fick alltså fjärrstyrd regi rakt in i örat under tagningarna?

– Nja, vi försökte göra det, men det funkade inte ljudmässigt, Jesper röst hördes igenom. Så istället stannade jag upp och lyssnade till förslag och började agera efter det. Men några scener är gjorda med snäcka.

Din publik är van att se dig i betydligt mer underhållande sammanhang. Sätter de skrattet i halsen denna gång?

– Oh ja, absolut, det lovar jag. Jag tycker i och för sig att det finns passager i filmen som är roliga, men de som ser Apan och skrattar mycket tror jag inte finns. När vi hade premiärfest för filmen i måndags var det många som kom dit partajsugna, vilket först förvånade mig. De flesta hade ju just varit och sett denna feel-badfilm. Men de kom fram till mig och sa att de var glada för att de inte hade Kristers liv. Och det hade jag inte tänkt på, att man kunde få en livskick av att jämföra den med sitt eget liv.

Innebär Apan att du lämnar komiken nu?

– Nej, jag hoppas jag håller på med komik hela mitt liv. Men jag hoppas få mer blandade erbjudanden. Jag tror att folk som håller på med komik alltid kommer få leva med att en del tror att vissa skådisar bara klarar av komiska roller. Men vi som håller på med det vet att så inte är fallet.

Mats Svegfors presenaterade nyligen Filmutredningen utan att lyckas få ihop ett nytt filmavtal. Vad behöver svensk film i dag?

– Jag har inte satt mig in i utredningen, men jag tycker att det känns som om filmen i Sverige är på väg åt rätt håll, det ser ljust ut. Att det är tufft ekonomiskt kommer man säga i alla tider.

Detta har hänt
Jesper Ganslandt hyllades av en enig kritikerkår efter Farväl Falkenberg 2006. I dag fredag har hans andra långfilm, Apan, premiär. En suggestiv thriller där Olle Sarri har huvudrollen som den ångestridna familjefadern, körskoleläraren Krister som en dag vaknar upp i en blodpöl i köket. Sarri är också bioaktuell med Äntligen Midsommar och står även i höst på Kulturhusets scen i Psykakuten.