Ella Lemhagen, regissör

Vad innebär uttagningen?

– Det betyder att väldigt många kommer att se den eller läsa om den. Jag tror inte att den är så kontroversiell där, men hoppas att uppmärksamheten i förlängningen kan leda till att den blir uttagen till andra festivaler i till exempel Indien, Kuba eller Kina där den kan väcka mer debatt.

Var det möjligheten att väcka intresse med ett kontroversiellt ämne som fick dig att göra filmen?

– På sätt och vis. Det är en mainstream kärlekskomedi med små-klyschiga situationer men den ger något nytt just för att det är två killar som är förälskade.

Vad handlar filmen om på ett djupare plan?

– Till att börja med handlar den förstås om kärlek. Och tillhörighet i och med att de tre huvudpersonerna befinner sig i någon sorts utanförskap, och kan mötas i det. Men framför allt handlar den om vår syn på familjen.

Hur då?

– Göran (spelad av Gustaf Skarsgård) har en lite konservativt präktig syn på vad en familj är – han vill vara som alla andra – och får väl representera alla de homosexuella som inte är så crazy som mediebilden av en bög är. Sven (Torkel Pettersson) å andra sidan har just lämnat fru och kärnfamilj och söker något annat. Patrik (Tom Ljungman) hävdar att han inte behöver någon familj alls utan klarar sig bara han har pengar.

Så vad är en familj för dig?

– För mig kan nog en familj se ut precis hur som helst så länge som det finns en samhörighet och en överenskommelse att det är en familj.

Hur tänker du kring den politiska laddningen i frågan om homoadoptioner?

– Jag kan tycka att det är märkligt att ifrågasätta om homosexuella ska få ha barn eller inte – det har de i dag och det har de alltid haft, även om det inte alltid har skett öppet. Men de upprörda reaktioner jag fått hittills har inte handlat om adoption alls – utan om att det är två män som kysser varandra. Många fler än jag någonsin trott har blivit provocerade av det.

Hur ser du på risken att viktiga politiska ämnen tappas bort i en gullig komedi som den här?

– Det här är en snäll film som går ut på att alla som ser den ska vilja att de får varandra (alla tre) i slutet. Det ingår ett mått av gullighet men däri finns en stark kraft, och en acceptans som överbryggar bättre än politiska argument. Skeptiker har sagt till mig att de skruvade på sig i början av filmen och sedan bara gav sig hän och ville ha ett lyckligt slut. De har till och med sagt »ja, jag vill också bli adopterad av dem!«.

Europride ägde rum i Stockholm i år – vad tycker du om evenemanget?

– Jag är verkligen ingen expert på homofrågan och har inte ens varit på Pride men jag tycker att det verkar vara en glad tillställning som förmår kombinera viktiga politiska frågor med glam och partaj. Hellre att folk kan vifta på paraden än att de sitter hemma i stugorna och muttrar –jag är rädd att det finns en utbredd homofobi i landet. Man borde ha pride-parad i varje stad!

Om du jämför med hur det var för tio år sedan – hur ser villkoren ut för att göra film i dag?

– För tiotalet år sedan var jag varm anhängare av den romantiska tanken att fler filmer skulle ge fler talanger. Tyvärr blev det inte så – i stället för bredd och nya historier blev det kopior på samma tema. Jag tror att Filminstitutets nya policy att ge mer pengar till färre filmer kan fungera – det är svårt att göra film utan hyfsade resurser. Samtidigt välkomnar jag att en del väljer att göra film utan Filminstitutets inblandning – framväxten av nya produktionsvägar är väldigt positivt.

Hur påverkar det dig som filmskapare?

– Det låter ju stöddigt men jag är numera så pass erfaren att jag tror mig veta vad som håller. Jag går inte till Filminstitutet för finansiering om jag inte vet att jag har en tillräckligt bra idé.