»En gruva kan alltid rasa«

Du har återgått till socialdemokraterna igen, varför då?

– Av den mycket enkla anledningen att när jag bildade Kirunapartiet så var målsättningen att få in nya ansikten i lokal­politiken. Vi hade något som kallades Kirunahärvan med en massa oklarheter som retade gallfeber hos människorna. Som Gruvtolvans ordförande var det starkt tryck från gubbarna att nu måste vi rensa och få in nya ansikten. Tanken var bara att vi skulle vara kvar i två mandatperioder och få in nytt folk.

Du har inga tankar på att sikta högre än på en kommunalrådspost i Kiruna, med tanke på Mona Sahlins låga förtroende­siffror?

– Ta över efter Mona Sahlin? Ja, varför inte, om folket så vill. Men det är lite långsökt. Så bra går jag inte hem inom socialdemo­kraterna att de skulle lyfta upp mig så. Det finns mycket bitterhet sedan jag bildade Kirunapartiet.

Finns det någon konflikt kvar?

– Tiden har läkt många sår. Den fråga som fortfarande ligger och tär och är irriterande är nedmonteringen av verksamheten på sjukhuset i Kiruna. När de tog bort BB satte vi oss ner och stoppade all trafik i 20 minuter. Att ändra tillbaka nu är inte det lättaste.

Hur går det med planerna på att flytta Kiruna?

– Vi letar fortfarande efter någon lämplig plats.

Har ni hittat någon?

– Vi har haft en strid där min kollega pekat nordväst och jag pekat nordost. Men vi pratar inte om att flytta Kiruna, vi pratar om stadsomvandling. Som det ser ut nu blir det mest troligt nordost som gäller. Just nu pågår förhandlingar för att få med LKAB på vagnen.

Kommer gruvan i första hand och staden i andra?

– Ja, i dag är det så. Ingen säger att vi ska lägga ner gruvan och låta staden vara. 15 000 av Kirunans 23 000 invånare är på ett eller annat sätt beroende av LKAB. I dag pratar vi om vinster för LKAB på 10–20 miljarder bara för i år. Hade man öppnat en gruva under Södermalm i Stockholm och sagt att nu får ni flytta så hade det blivit ett jävla liv. Titta bara på almarna, när man kramade dem och hela världens blickar riktades mot stackars stock­holmarna som blev av med några almar. Här blir vi av med en hel stad.

Och ni sörjer inte för det?

– Jo, vi sörjer för det. Vi tycker om ­Kiruna, vi tycker om våra hus. Men i valet och kvalet, det är som att välja mellan pest och kolera, så måste vi ändå acceptera att om vi ska vara kvar i Kiruna så behöver vi LKAB. Problemet är att när man byggde staden så tänkte man inte att gruvbrytningen skulle pågå så här länge och det bara blir bättre och bättre malm ju längre ner man kommer.

Längtar du tillbaka till gruvorna och tiden i facket?

– Den trevligaste delen av mitt liv var när jag levde med gruvgubbarna under jord. Jag har jobbat mer än 20 år under jord. För mig var den trevligaste tiden, att jobba fackligt, med allt engagemang. Väggarna och mörkret skapar en sammanhållning som är svår att förstå om man inte jobbat där nere.

Det har varit stora gruvolyckor i USA och Kina den senaste tiden, skulle något liknande kunna hända i Sverige?

– Ja. En gruva är en gruva och en gruva kan alltid rasa.

Är du orolig?

– Båda mina pojkar är på LKAB. Jag får rapporter varje gång det inträffar något, och de seismologiska händelserna kommer allt oftare numera. Ju djupare man går, ju starkare blir bergtrycket. Det var drygt 50 år sedan man gick ner under jord i Kiruna. Nu är man nere på 1,3 kilometer. Tänk 50 år framåt, med mycket större produktion, då är det bara räkna på vilket djup man är nere på då. Vad det får konsekvenser vet vi inte.

Detta har hänt

I veckan inträffade en explosion i en amerikansk gruva och minst 25 personer dog. Samtidigt kämpade räddningspersonal för att få ut fler än 150 personer som blivit instängda i en gruva som svämmat över i Kina. Dålig säkerhet ledde i fjol till över 2 600 omkomna kinesiska gruvarbetare. I Sverige går statliga gruvbolaget LKAB med storvinst och expanderar. Tre nya gruvor öppnas snart i Svappavaara.